Sophia Broberg BlomqvistJag: Föddes som Lotta Wallin, blev med tiden Sophia Charlotta Blomqvist Wallin och sedan 2012 Sophia Broberg Blomqvist. Mamma, maka och matte.

Skrivande bokmal med stor kärlek för form oaktat om den sitter i kläder, möbler eller arkitektur. Finess och nyanser är uppskattat på såväl don som person. Ser fram emot ett boende med en geografisk belägenhet som ger möjlighet att hålla salong och sporra givande samtal.

Älskar musik och konst och teater. I ensamhet njuter jag av att teckna, måla, musicera och sjunga, i sällskap är jag en hängiven betraktare. Språk är roligt och därmed också bridge, men i brist på det så är brädspel en underhållande hjärngympa.

Terränggående skogsälskare och familjen har en timrad gård i Småland där min inneboende hantverkare kan få utlopp och där jag kan lära vår dotter att överleva i miljöer som inte avgörs av el, varmvatten eller centralvärme. Bra folk reder sig själva nämligen och hjälplöshet är en oafattbart osexig egenskap. Nästan lika osexig som dumhet.

Till vardags uppskattar jag dock såväl el som bekvämligheter och yrkesmän som gör att vi alla kan bli bättre på våra specialiteter, istället för mediokra på allt. Det moderna samhället är en välsignelse.

Veni vidi nates calce concidi! – Jag kom, jag såg, jag sparkade rumpa!

Böcker:
Och världen självde – Ayn Rand; Doktor Glas – Hjalmar Söderberg; Spelet – ? (Thriller, inte raggningsboken!)
Filmer:
The Reader, Livet från den ljusa sidan, A beautiful mind.
Musik:
Karl Gerhard, Dire Straits, Takida, Mika, jazz och klassiskt. Det mesta som är skickligt gjort och oftast också melodiskt.

Historia: Jag är född i Norrköping, gick på Waldorf, bytte till kommunal skola i början på högstadiet. Har läst statsvetenskap, historia, ekonomi samt Affärsjurdiska programmet i Linköping.

Jag har bl.a. varit ledarskribent och debattredaktör på Corren (vik.), expedit och lagerarbetare på Rusta, jobbat som säljare i antikvitetsbutik,

I Linköping startade jag tillsammans med ett gäng andra diskussionsglada föreningen Dexion, som egentligen var FMS-Linköping som lämnade FMSF för att slippa mygel, intriger och partilojalitet. Vi ville ha högt i tak (fast vi höll till i ett gammal mangelrum som vi hyrde, vi ville bjuda in talare som kunde saker vi inte visste någonting om, som tänkt saker som vi inte tänkte på och i allmänhet människor som kunde lära oss någonting – oavsett om vi höll med dem eller inte. Vi hade föräldrar som utbildade sina barn hemma, förespråkare för dödshjälkp, läkare, författare, forskare, ideologer – lika ofta till vänster som höger och vid fåtalet fall även politiker. Vi hade Inga-Britt Ahlenius där, Johan Norberg, Ingemar Nordin för att nämna några som jag är extra stola över.

Jag lever tillsammans med min livskamrat Niklas. Mannen som sporrar mina drömmar, håller min oro i varma händer, sparkar mig därbak när jag stannar till, utmanar min tanke och håller mig ständigt mållös över hans vilja till utveckling och förmåga till förändring samtidigt som han är precis den han var när vi träffades: klok, varmhjärtat och engagerad i sina relationer, med människors välbefinnande i centrum. Med Niklas kan jag flyga tryggt och alltid veta var jag vill landa – nära hans starka, varma hjärta.

Sedan ett halvår driver jag en liten firma som producerar hemsidor. Behöver du en hemsida så kika gärna in på dexion.me).

Mer då? Jag är libertarian, eftersom jag tror att varje människa är lika viktig. Det kan aldrig vara försvarbart att en människa med statens hjälp tillåts förhindra en annan från att söka sitt livs lycka, att nå sina mål. En grundvariabel för en god demokrati är ett samhälle som har starka rättigheter för minoriteter och oliktänkande. Staten är en viktig del för allas vår trygghet, men den skall ha tydliga spelregler och en väl avgränsad spelplan, annars kommer vi snart att befinna oss i maktmissbruk där en människa offras för den andres lycka.

Men samhället är trots allt inte bara politik. Du och jag bygger det varje dag, när vi väljer om vi skall möta någons blick, kosta på oss ett leende, räcka ut handen till hjälp – även om den behövande handen är smutsig och valkig och inte alls ser ut som du och jag. Om gubben på parkbänken har någonstans att sova i natt beror minst lika mycket på hur du och jag lever våra liv, som på vilka politiker vi valt.

Det är inte så dumt att komma ihåg att den som är på toppen en dag, kan vara på botten i behov av en hand nästa.

Och när dagen kommer då det sista andetaget skall dras, så kommer inte tanken på många bilar ge lugn, inte heller tror jag att avgivna röster i offentliga val kommer att göra det – men däremot vilken människa vi var under alla de där vardagarna som inte var någonting speciellt valde att vara.

Sophia Broberg Blomqvist vilar ut i skogen

Det gäller att hålla stilen