Så har dammet lagt sig, känslorna lugnat sig och snart har nog rösterna räknats färdigt och vi får klart för oss om Alliansen fått en majoritet av mandaten i riksdagen eller ej.

Jag är en hoppfull och positiv jäkel – och nog trodde jag att vi (PP) skulle komma in i riksdagen. Jag såg med förväntansfull glädje fram emot att få lyssna till Joshens spydiga sarkasmer i riksdagens talarstol riktade mot var och en som tänkt dåligt, Annas evil-pose, Calles glada undanröjande av vad han uppfattar vara sexuella hämningar hos omvärlden, men framförallt att integritetsfrågan skulle komma upp på bordet på ett bättre sätt. Men några veckor före valet så stod det klart att det inte skulle bli så.

Alliansens ledning blev allt mer klar, liksom det faktum att Sverigedemokraterna skulle komma in. Att det gick bra för Alliansen sade mig att allt för många människor inte kom ihåg den upprördhet de kände i samband med de integritets- och demokratirelaterade beslut som fattats i riksdagen under perioden, att det inte finns en koppling mellan politiska beslut och de ageranden som medborgarna vidtar. Och Sverigedemokraterna – tja mer än en uppstickare tror jag inte Sverige klarar av att fokusera på för vad gäller aktuella frågor och politik är Sverige lite som en autist. En boll kan fungera, men inte två. Antingen är det jämställdheten eller klimathotet, svininfluensan eller akrylamid. Sverigedemokraterna eller Piratpartiet.

Jag är glad att vi sannolikt inte får en regering med gamla kommunister i, men det är inte en odelad glädje. Visst föredrar du att ha exet som bedrog dig hemma på middag, framför Stalin, men fick du välja fritt så skulle du avstå från båda.

Alliansens styrka har varit imagen och ekonomin. Säga vad man vill om Borg, men han har fixat ekonomin genom krisen på ett starkt sätt. I övrigt har all kraft lagts på att se statsmannamässigt folkliga ut. Och att inte ta de lika viktiga som känsliga diskussionerna.

Tiden vi lever i är en där idéerna är döda. Nya Moderaterna arbetar tappert för att utmåla sig som det enda arbetarpartiet, till synes omedvetna om att att det ursprungliga arbeterpartiet bygger på socialism och en ruggig pragmatism, makthunger och social ingenjörskonst. Det är bördor att axla och man tycks göra det utan minsta samvetsgnissel.

Idéernas död innebär också utopiernas död, vilket i sig inte är dåligt, jag är inte utop, men det har också inneburit att Sverigedemokraterna varit de enda som med färg och form målat upp det samhälle de vill ha. För även om deras vision är läskig och orealistisk – så har de en vision! De har gett väljarna ett visuellt mål. Vad är så fel med 40-50-talets Sverige? Vi hade det ju bra och var på väg mot bättre?

Tankemässigt är problemen många. Sverige på 50-talet var inte särskilt idealt. Många hade det svårt och för att åtgärda det byggde vi en väldfärdsstat som fick kosta människor i form av offrade grupper, ett kallt teoretiskt värderande av människor och deras nytta för samhället. Det som skiljer det socialistiska från framförallt det liberala, men även det konservativa, är att samhället står i fokus och är målet, inte människan. Människor är sådant som man bygger samhällen av, inte för. Till skillnad från det liberala arvet där samhället blir en följd av människan existens och hennes val, men där det är varje människa och hennes liv som är målet och fokus. Det är idémässigt det. Men visuellt? Inte är det rasbiologiska institut, sinnessjuka med av staten förstörda tänder eller tvångssteriliseringar vi tänker på när vi tittar på de bilder Sverigedemokraterna målar?

Valet har således inte handlat om vägval, idéer eller inriktning, utan om förtroenden. Mona Sahlin har lågt förtroende, Fredrik Reinfeldt har högt. Thomas Östros har nog inte dåligt förtroende, men ser ack så obehaglig ut, medan Anders Borg både har högt förtroende och ger lite bonuspoäng genom att ständigt vara i opposition med etablissemanget med hästsvans. Maria Wetterstrand har med sitt skickliga ledarskap lyckats föra fokus från elallergiker och en rådvillhet mellan liberala ståndpunkter kontra starkt socialistiskt orienterade dito och inte bara gett sitt parti legitimitet och förtroende, utan faktiskt hela den rödgröna alliansen. Även om det inte ens närapå räckt till för att väga upp den förtroendedipp som vänsterpartiets och Lars Ohlys delaktighet i de rödgrönas sammanslutning ohjälpligen innebär. Ett av socialdemokraternas starka kort genom åren, har trots allt varit att stå som garant mot kommunismen. En demokratisk socialism har varit att föredra framför den renodlade. Hur man kom på att släppa den ståndpunkten är för mig ett mysterium. Vänsterpartiet har i alla år varit marginaliserade och det är av en god orsak.

Det är också noterbart att Nya Moderaterna – som satsat på att vara inte bara det nya utan det enda arbetarpartiet, samt att be om förnyat förtroende för Reinfeldtstyre – har gått framåt, medan de små allianspartierna som profilerat sig på sina hjärtefrågor har backat. Kanske inte så mycket som jag trott att de skulle efter t.ex. FRA-debatten, men dock. Jag tror att en röst på en särskild sakfråga landat på respektive parti, medan en röst på Alliansen landat på Nya Moderaterna.

Demokratin hade ett självklart fokus i detta val. Dels kandiderade inte mindre än två partier med mycket säregen människosyn, dels är det demokratin som integritetsfrågorna och hela FRA-debaclet handlar om. Vilken makt får politikerna och det offentliga Sverige skaffa sig över enskilda. Men det har också slumpat sig så att sällan har så många fel begåtts eller uppdagats.

Demokratin har problem och den demokratiska allmänbildningen är ett av grundproblemen. Vi förstår inte implikationerna av att partierna tillåts kampanja strax utanför vallokalerna, att partierna tillsätter många av valfunktionärerna och rösträknarna, eller att yttrandefriheten minskar medan medborgarkontrollen ökar. Staten är ju trots allt god.

Det vore inte för mycket begärt att Sveriges sattes under valkontrollanter och att vi fick vårt valsystem genomgånget av de samma under perioden fram till nästa val.

Så har vi så självkritiken. Piratpartiet. Men det får bli ett eget inlägg.

En valanalys jag uppskattat är Per T Ohlssons. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, riksdagsval, demokrati, politik, Alliansen, Nya Moderaterna, Moderaterna, Rödgröna, Socialdemorkaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemorkaterna

_{»crosslinked«}

Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

SSU har ansökt om att registrera varumärket Alliansen och Jytte Guteland menar att om man inte kan värna sina egna varumärken, hur skall de då kunna värna landets intressen?

Jo, alltså, det var ju fyndigt Jytte, men allvarligt?

Jag förväntar mig inte att alla skall vara jurister, men nog kunde någon hos er läst i alla fall portalparagrafen i varumärkeslagen?

1 § Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet.

Jag kan förstå att man läser det annorlunda om man ser politik som en födkrok, men politik är alltså inte näringsverksamhet och där faller hela idén och även om så inte vore fallet…

2 § Även utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, då märket har blivit inarbetat.

Så istället för att visa att Alliansen inte värnar sina intressen och implicera inkompetens därigenom så har ni fått oss att ifrågasätta om ni på SSU är läskunniga och har basala kunskaper i det system som reglerar vårt samhälle (även känt som juridik).

Det ifrågasättandet gäller förstås även de medier som hakat på…

• SvD
• Expressen
• Aftonbladet
• Resume
• Sydsvenskan

Tack och lov finns undantag i okunskapens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om SSU, Alliansen, varumärkesskydd, juridik, politik, pinsamt

Alliansen har bytt namn och logga och adress, så som politiker brukar vilja göra emellanåt.

Och samtidigt så väljer man att nonchalera Lagrådet som säger att det inte är ok att drogtesta barn utan deras förmyndares medgivande. Trots allt så har ju före detta brottslingar sagt till Alliansen att om de bara stoppats i tid, om någon bara stoppat dem då de var unga, så hade ju allt varit annorlunda.

Ja då är ju inte rättssäkerhet eller integritet så mycket att bråka om, eller hur?

Läste i en kommentar på Dagens Media att det finns en likhet mellan den nya loggan och en äldre logga – och visst är det så?

Jag kan inte låta bli att tycka att det finns ett ödets ironi i att Alliansen logga så påminner om Animal Planets

Samtidigt som man verkar så väldigt förtjust i vissa av de pinciper som Djurfarmen behandlar…

Och då har vi inte ens börjat tänka på det här med upphovsrätten och den mycket snarlika loggan. Vad kommer antipiratbyrån säga om det?

[Uppdatering: Photoimagine sammanfattar det med  "Alliansen har tagit bort Sverige".]

SvD, DN

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Animalplanet, logga, immaterialrätt

Tänkte kommentera Alliansens kris. Men vad katten – HAX sade ju precis vad jag tänkte säga, så läs där istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, politik, ideologi, val 2010

Vore jag partiledare i Alliansen idag, så skulle jag skicka anonyma blommor till väl valda riksdagsledamöter och skriva att jag hoppas att de lägger ned sin röst. Sedan skulle jag kalla till gruppmöte och inte se arg ut, bjuda på fika och lunch och understryka hur viktigt det är med riksdagsledamöter som vågar stå för sin övertygelse och hur mycket partiet uppskattar just civilcourage.
Sen skulle jag gå till kammaren och vänta på att oppositionens yrkande går igenom och FRA-lagen faller, ta den tillfälliga nesan, men veta att frågan är undanröjd inför valet och känna mig lugn över att jag inte bidraget till att föra det svenska samhället ännu mer från den liberala vägen och mot den fascistiska. För vi har ju alla insett att ett gäng skickliga tjänstemän dragit oss vid näsan och att det faktiskt inte fungerar tekniskt så som de säger.

Sannolikt skulle jag le lite i mjugg över att jag minskat Piratpartiets möjligheter att komma in i riksdagen och Sverigedemokraternas möjligheter att göra obehagliga saker om de i framtiden skulle komma in i riksdagen och ännu värre uppnå någon form av maktposition.

Journalisternas spydiga frågor skulle jag skaka av mig och konstatera att visst, några ledamöter röstade inte med partilinjen, men regeringsduglighet handlar ju trots om att förvalta demokratin, inte att piska igenom en viss linje.

Vid dagens slut skulle först gå till Hedengrens och lyssna till det där föredraget om lycka. Dels för att jag gillar riktiga boklådor och dels för att lycka är bra och Norberg är en skön kille. Sedan skulle jag gå och sätta mig på en bra krog och beställa in en riktigt god whiskey och njuta av livet och hur vacker världen är omkring en när man lever i enlighet med sina värderingar.

Men det är ju bara jag det.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Politik, FRA-lagen, Alliansen

Ja det ena valet är knappt avslutat innan det är dags att se fram emot nästa.

Personligen tyckte jag EP-valet var svårt. Alliansen har svikit mig på så många viktiga frågor att det satt djupt inne att lägga en röst på dem, även om jag visste att de kandidater jag valde mellan inte ingick i gruppen som bygger det fascistoida samhälle som vi är på väg mot.

Jag uppfattar att det finns en väsensskild kulturskillnad mellan svensk politik och den europeiska. Må vara att det förekommer tjuvknep i Sverige, men det tycks vara mer regel än undantag i EU. Där till är procedurerna andra och frågorna drivs i det fördolda. Därför var det för mig viktigt att välja en kandidat som kan spelet och som driver det hela tiden. Därför röstade jag på Fjellner.

Hade det varit riksdagsval så hade situationen dock varit en annan. Vi tillsätter hela parlamentet och man kan i det läget tillåta sig mer, anser jag, samtidigt som kraven på kandidaterna är mindre.
Vid ett riksdagsval idag så hade min röst idag gått till Piratpartiet.

Grunderna för detta är som följer:
Alliansen har tagit sig friheter som jag inte gett dem lov till.

• Man har gett sig själv tillgång till all digitaltrafik som passerar Sverige genom det som kallas FRA-lagen, men i realiteten är ett antal lagar och förordningar som skrivits om. Diverse säkerhetsspärrar har för visso lagt dit, men eftersom de formats och styrs av samma politiker som frångick sina egna grundprinciper och partiprogram, och samma politiker som hur väl de än menar förhoppningsvis inte förstår vad det är de gör så är förtroendet för dem litet. Man har gett enskilda näringsidkare makt över medborgare som tidigare inte ens polisen hade vid utredning av brott. NEJ! Det är inte EUs fel. Ipred-direktivet har sina fel och brister, men det var Sveriges regering och riksdag som förvandlade det mardrömmen Ipred-lagen.
• Äktenskapsbalken. Man hade utan inskränkande av medborgerliga rättigheter kunnat skapa en sexualitetsneutral giftermålsbalk. Men man tog sig rätten att nagga på religionsfriheten och försöka blanda sig i kyrkans ställningstagande i frågan. DET är inte en religionsneutral stats sätt att agera, det är hur politiker med makthunger eller religionsparanoja agerar.
• Lissabon-fördraget. Riksdagen har en reglerad rätt att stifta lag – detta är en av de få uppgifter riksdagen har som inte är tillåten att delegera. När det kommer till grundlagsfrågor så skall dessa klubbas två gånger med ett mellanliggande val emellan. Genom att godkänna Lissabon-fördraget har Riksdagen delegerat konstitutionella frågor till EU, vilket alltså inte ligger i deras mandat utan dubbel klubbning med mellanliggande val. Det sket man i, för antingen så kan man inte grundlagen, eller så tyckte man att befolkningen tyckte fel i frågan.
• Därtill har flera Allianspartier uppvisat såväl dålig medmänsklighet som dålig respekt för demokratin genom att man håller riksdagsledamöterna i strypsnara. Den som tycker fel får helt enkelt inte vara med och rösta – för man måste ju visa sig regeringsduglig. Bygga på sitt sosse-komplex och där är det inte väl genomarbetade och ideologiskt stringenta förslag som gäller, utan lydnad.

Ovanstående är inte ställningstagande som jag är beredd att legitimera och mina valalternativ är således att rösta blankt, vilket är som att släppa luft i rymden, eller att rösta på ett annat alternativ.
Jag är inte vänster, sympatiserar inte med kollektiva idéer, så vänsterblocket, Fi m.fl. faller bort.
Kvar är Piratpartiet, som måhända får Oscar Swartz som kandidat. DET är namnam! Min kritik kvarstår att jag vill att partier för att möjliggöra ett ansvarsfullt och rationellt val måste stödja sig på en ideologi. Men jag hittar inte ett parti inom mina preferensramar som gör det.

Men jag hittar däremot ett parti som gör vad ni andra inte gör: Sätter medlemmarna i centrum – inte partitoppen, står för integritet och rättssäkerhet och är något så när transparenta i sin verksamhet. För visso behöver de dressa till sig för att festerna skall locka mig, men det är ett minimalt problem i sammanhanget. Inte heller håller jag med dem fullt ut, men i en hel del. Alliansen har förvandlat det här till ett val där man som liberal inte kan välja sitt bästa parti, utan det minst dåliga.

Detta är dock inte att betrakta som ett bindande löfte – det är hur jag skulle göra idag. Det finns tid att göra om och göra rätt. Jag kommer att följa utvecklingen och rapportera eventuella förändringar i mitt ställningstagande. I marginalen kommer min ståndpunkt visuellt redovisad att finnas.

Kan jag inte följa mina värderingar så kan jag i alla fall se till att skydda mitt hus och se till att den som demokratiskt gjorde vad som i verkligheten skulle motsvaras av att installera webkamera i mitt sovrum och att olla mina handdukar i badrummet får klart för sig att så gör man inte. Stå på dig – annars gör någon annan det!

Oreange och Lika förklarar sig väl själv – det ljusblå står för en blankröst eller ett eventuellt liberalt alternativ som idag inte gett sig till känna.

Det här är sannerligen inte en slutsats jag någonsin trodde att jag skulle nå, men så kunde jag heller inte min cyniska läggning till trots föreställa mig den arroganta, maktfullkomliga, medborgarföraktande inställning som återfinns i allt för många av Alliansens ställningstaganden. Ni har i sanning överträffat mina livligaste fantasier och det är inte en komplimang!

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, Alliansen, Piratpartiet, integritet, medborgarrätt, konstitution

Igår skrev Federley på sin blogg att han ansåg att en regeringsombildning var nödvändig för att Alliansen skall vinna valet 2010.

federley.blogspot.com 15/4

>>

Jag kommenterade inte förslaget, för min första tanke var uppriktigt sagt att Federley brutit en kardinalregel och skrivit på bloggen på fyllan, eller i annat fall började få panik över de dalande siffrorna och med alla till buds stående medel försökte bortförklara dem.

Beklagligt, för jag trodde redan att Federley skjutit sin aktie så mycket i sank som var praktiskt möjligt.

Idag skriver han att det hela var ett test, med anledning av massmedias nedskrivning av sociala medier [tillagt]och riksdagsledamöters bloggande[/], för att visa på just betydelsen av dessa medier och anser att testet just bevisade hur väl de sociala medierna fungerade.

federley.blogspot.com 16/4

>>

Jag vet inte men, det finns lite olika vinklar på det hela.

Först kan vi konstatera att ett anmärkningsvärt inlägg av en av Sveriges mest omtalade och massmedialt bevakade riksdagsledamöter får 3 kommentarer på bloggen. Varav ingen för en saklig diskussion om för och nackdelar, utan mest klappar riksdagsledamoten på huvudet. [Uppdatering, när jag nu under skrivandet går tillbaka för att läsa kommentarerna igen så saknas de och endast kommentarer från idag finns...]

12 bloggar, inklusive Federley själv, diskuterar enligt Knuff inlägget och det var inte de större bolitiska bloggarna som kommenterade.

8 inlägg på Twitter nämner “regeringsombildning”, sedan Federleys bloggpost, 12 nämner Federley och syftar på inlägget (av dessa 3 tidningar/organisationer och 9 skickades från enskilda, däribland Federley själv). Ungefär lika många har kommenterat att det hela inte var vad det verkade efter Federleys andra inlägg. 5 länkar från massmedia (exklusive ledarsidor) finns på Knuff.

Knuff “regeringsombildning”	>>
Twitter regeringsombildning	>>
Twitter Federley	>>

Så vad har då bevisats? Inte så mycket om sociala medier. Är du tillräckligt känd och skriver någonting tillräckligt knäppt så kommer ett fåtal kommentera. Det ledde inte till några utvecklande diskussioner (som jag kunnat finna), inte heller visade det på något av det som är karaktäristiskt för just dessa medier, nämligen tvåvägskommunikationen (annat ett fåtal partikollegor och bloggbekanta) och det gemensamma kunskapsbyggandet.

Däremot visade det ganska tydligt vilken tyngd Fredrick Federleys namn har i svensk politik idag. Och för att återgå till temat för regeringsombildningen. Väljarsiffror kräver att man som politiker har mångas förtroende och ger ett förtroendeingivande intryck på än fler. Däri ligger partiernas utmaning.

Ett gott sätt att uppnå detta förtroende vore att vara lojal med sitt partiprogram och väljarnas förtroende i första hand och att förklara sina politiska beslut och prioriteringar på ett förståeligt sätt i andra hand.

[Uppdatering]Jonas Morian ställer undrar om inte det hela var ett seriöst förslag som inte föll i god jord och som drogs tillbaka på detta sätt. Jag tror inte att så är fallet, men jag är heller inte säker. Så projektet säger inte så mycket om sociala medier, men desto mer om förtroendet för Federley. Som sagt.

promemorian.blogspot.com

>>

[/]

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, Federley

I likhet med Petra Mede som bytte både klänning, religion och mycket annat mellan melodifestivalslåtarna, så funderar jag på att byta parti mer regelbundet.

Idag är jag tveklöst Kristdemokrat. Riksdagen ägnar dagen, fram till klockan 13, åt att diskutera ny samlevnadslagstiftning.

Medan kristdemokraterna föreslagit en helt civilrättslig samlevnadsbalk, där kyrkan förlorar sin myndighetsutövende funktion, men vi å andra sidan får behålla religionsfriheten utan Reinfeldtska eller Ohlyska inslag så går resten av Alliansen på en linje att äktenskap gäller för andra och som det ser ut så kommer Svenska kyrkan och resten som behåller vigselrätten att tvingas viga alla utan undantag.

Kyrkan skall bortse från religionen och lyda det enda hållbara budet – Politisk korrekthet är din enda gud!

Läs också Projo

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Religionsfrihet, Alliansen, Kristdemokraterna, KD, Samlevnadsbalk, Giftermålsbalk

Alliansen har enats om energipolitiken. Det är kalas.

Jag är också glad att Centerpartiet valt att acceptera kärnkraften. Jag hoppas bara att förhandlingarna igår var av vänskapligare och respektfullare karaktär än FRA-förhandlingarna…

Men ur energipolitiskt perspektiv är detta ett fantastiskt framsteg!

Återkommer senare om innehållet.

Peter J Olsson liksom Gustav Andersson bloggar

Läs även andra bloggares åsikter om energi, kärnkragt, miljö, alliansen