Det finns mycket att säga och skriva, men just nu gör jag det inte bättre än Markus och hans text hittar du här.

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Almedalen, integritet, Maud Olofsson

Efter mitt senaste utfall mot Centerpartiet hörde Staffan Danielsson av sig och undrade om jag ville ta en fika och diskutera FRA. Jag måste säga att det imponerade på mig. Staffan är medveten om att jag är rabiat emot hans ståndpunkter i frågan och ingenting gav intrycket att han hade något annat mål än att samtala.

Vi (Staffan, jag, gästbloggare Steensland och en del av tiden Muharrem Demirok) satt ned några timmar på Linds café och avhandlade både FRA och en del annat.

Jag gick därifrån med en hel del funderingar.

Till att börja med så tror jag att Staffan kan vara en av de mest reko politiker jag träffat. Han ligger nog högt upp på reko-listan även om du stryker epitetet politiker. Han har dessutom förmågan att lyssna, eller kanske snarare att höra. Min Henrik, som var med, konstaterade när vi gick att Staffan pratar “politiska”, (det betyder på svenska i princip att han pratar fort och mycket och inövat/utan att reflektera). Men min bild är att Staffan, även om han inte påverkar sitt prat i stunden, hör vad man säger.

Kring FRA kom inte så mycket intressant fram, det Staffan hade att berätta bekräftade ungefär den bild jag hade, men däremot hade jag en hel del att fundera över när det kom till Centerpartiet, politisk makt och politisk kultur.

Jag har ju min politiska uppväxt inom Moderaterna, vilka jag lämnade för att jag inte uppskattade den politiska kulturen, de människor som i stor utsträckning drog sig dit och deras privatmoral.
Inom Moderaterna, nej Muf, var de teoretiska kraven högt ställda. Man läste ideologisk litteratur och man diskuterade, men man hade också stenkoll på stadgar och de regler man levde under. (Jag säger inte att man alltid brydde sig, men koll hade man).

Mänskligt fanns dock en del övrigt att önska i mina ögon och jag hade förvisso några kompisar där, men material för riktiga vänner fanns inte. Det var mycket alkohol och lite omtanke och respekt. Många hade förmågan att driva igenom en politisk fråga, vilket är bra, men när förmågan sitter på människor som inte ger intryck av att värdera andra människors känslor eller för den delen vanlig hederlighet så blir det effektiva och framgångsrika obehagligt och hänsynslöst. För allt för många människor där var medmänniskorna medel, inte mål.

Jag har funderat över i vad mån utbildningsnivån spelar in. Retrospektivt kan jag konstatera att de som jag då respekterade läste/har läst vidare och skaffat sig en verklighet utanför politiken, medan de värsta rötäggen som myglade, hotade och hade sig är kvar, utan utbildning och så vitt jag kan se attraktiva yrkesalternativ utanför politiken.

Min tes är att har man inte ett liv utanför politiken (och med liv menar jag sin bekantskapskrets, yrke etc.) så blir politiken för viktig för en och det är klart att om ens politiska framgångar påverkar såväl yrkesmässig framgång, som vänkrets etc. så är risken att önskan att få som man vill politiskt och att maximera ens inflytande som politiker blir viktigare än till exempel vad ens agerande säger om en som människa eller hur det påverkar ens medmänniskor. (Och de flesta av ens kontakter lever ju enligt samma princip).

Men tillbaka till Centerpartiet (och nu måste jag generalisera hårt för att komma vidare). De människor jag mött där är en helt annan grupp människor. Min uppfattning är att den politiskt drivna kulturen helt eller till största delen saknas inom partiet och den teoretiska sidan likaså (med lysande undantag som Olsvenne, Wagenius, Bloggen Bent, Lake, Erik Hultin, Niklas Lindgren med fler). Människor som Staffan, som gav mig intrycket av att  själv vara så reko att man inte riktigt inser att det finns andra, många andra, som spelar med själen som insats. Makt är målet, människorna är medlet och förstår man inte det som motspelare, så riskerar man att bli nedsprungen såld och stampad på.

Den teoretiska avsaknaden gör också att man inte förstår resonemang som Anne-Marie Pålssons, vilket resulterar i resonemang som Johan Linander, som lite arrogant beklagade att Anne-Marie Pålsson inte var lika kapabel att driva frågor och att få inflytande som han är. Well, I beg to differ…
Skillnaden mellan Johan och Anne-Marie är att hon är insatt i grundlagens regler och de ramar som riksdagsarbetet sker inom, vilket tycks vara rena grekiskan för Johan. Hon nöjer sig inte med att Alliansen sitter i regeringsställning och bedriver politik och att hon i och med det kan få inflytande genom att befinna sig i rätt kretsar, hon förväntar sig att kunna bedriva sitt arbete på det sätt som lagen och dess mål anger. Hon ser inte bara till makt och politiska resultat, utan samtidigt till demokratins grundprinciper och att hennes arbete genomförs på ett sätt som inte gör medborgarna maktlösa.

På samma sätt blir jag snudd på chockerad när jag hör eller läser Staffans resonemang kring regeringsduglighet. Jag förstår att Allianspartierna i allmänhet och Centern i synnerhet känner en press att inte bli ännu en borgerlig regering som spricker eller sjabblar till det. Jag förstår och det är bra att man tänker på det. Staffan sade flera gånger under vårt samtal att socialdemokraterna suttit så länge vid makten, inte för att de haft individualistiska riksdagsledamöter, utan för att de styrt sin grupp och sett till att man följt regeringens politik.

Staffan har förstås rätt i att det är en av anledningarna till att man hållit makten så länge. Men jag undrar – gör det beteendet rätt? I riksdagen idag har Alliansen inte en överväldigande majoritet och ett fåtal borgerliga ledamöter kan fälla ett förslag, men det finns ett antal alternativ att fundera över än riksdagsledamöternas hetsiga plikt att stötta sin regering.

(Ni fasar över arvet eller minnet av att vara dem som spräcker borgerligheten. En än större black om foten är idag ert handhavande av FRA, Ipred m.m. Följer man bloggosfären så är det skrämmande många borgerliga väljare som på grund av det inte är beredda att rösta på Alliansen alls).

Som riksdagsledamot är man vald av sina medborgare och det uppdraget bygger förstås både på partiprogrammets innehåll – för man kandiderar ju under partipolitisk flagg – men också de egan vallöftena och till stor del vem man är som person. Man är som person vald för att stifta lagar och beskatta befolkningen, huvudsakligen. Det är bara riksdagen som får göra det, men uppdraget inkluderar också för att granska regeringen. Det är därför regeringen inte behöver bli godkänd av riksdagen, det räcker med att den tollereras.

Uppdraget är alltså inte att stötta de egna partikamraterna, ens om de sitter i regeringen. Uppdraget är personligt och går man ur partiet så är man fortfarande riksdagsledamot, lämnar man däremot riksdagsuppdraget så fylls platsen i enlighet med den framröstade listan (alltså inte av partiet). Partiets uppdrag är att ta fram en lista av kandidater och när det är gjort så är också den formella lagliga kopplingen bruten.

Så när man då sitter där i riksdagen och ens egna åsikter representeras av det verkställande utskottet (regeringen) så finns det olika vägar att gå. Man kan konstatera att regeringen är verkställande, jobbar med den dagliga verksamheten, innehåller till stor del partiledare och andra hot-shots och låta dem ta makten och själv reducera sig själv till en PR-kontakt för partiet och en arm som trycker på röstningsknappar i enlighet med vad hot-shotsen säger. Avviker man från det så fäller man ju regeringen, eller hur?

Men man kan också vända på det. Och det är så här grundlagens anda är formulerad anser jag. Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ, den består av demokratiskt valda ledamöter. Man har fått erbjudandet att representera en mängd väljare och i enlighet med sitt partiprogram och sina egna värderingar lägga fram förslag till regeringen och ta ställning till de förslag som regeringen lägger inför en och man har accepterat det uppdraget. Formulerat just så. Det är ingen som har sagt att det är lätt, men anser man inte att man kan leva upp till överenskommelsen så bör man tacka nej från början, eller avsäga sig uppdraget när man inser sin begränsning.

En kapabel och hederlig och kompetent regering ser förstås till att de egna förslagen är väl genomarbetade och att riksdagen fått all relevant information så att de kan fatta väl underbyggda beslut och är regeringen mån om sitt ryckte som regeringsdugliga så lägger de inte fram förslag som inte har stöd bland de egna leden i riksdagen.

Självklart kan man inte få som man vill i alla frågor och man måste acceptera kompromisser, annars blir all form av samarbete omöjlig. Men kompromisser bygger på ett givande och ett tagande och en bra förhandling slutar med att alla är nöjda. Slutresultatet är, trots kompromisser, mer värt än alternativet. Jag har svårt att förstå hur man som partiledare, partikamrat och än mindre människa kan komma på idén att kräva att en människa skall gå emot de värderingar som är viktiga för dem. Det är ovärdigt och gynnar vissa människor och partierna på kort sikt. Men det gynnar inte demokratin, medborgarna eller heller partierna på lite längre sikt eftersom de blir betraktade som principlösa mobbningsorganisationer.

Men som sagt. Min bild är att rikspolitikerna idag är fullt upptagen med att mäta och jämföra snoppar. Fast man kallar det inte snoppar utan istället regeringsduglighet.

Vad gäller snoppmätning… om du känner ett behov av hävda dig och mäta och jämföra dig med omvärlden, så har du bara bevisat att du inte har förstått alls vad det hela handlar om och dessutom har du gjort klart att du inte är intressant för mig, för då är du allt för osäker och okunnig på det som verkligen spelar roll för att jag skall ha något utbyte av dig.

En regeringsduglig statsman vet sin roll och sätter sig inte över de som är högre i rang (regering respektive riksdag). En regeringsduglig statsman tillåter både sig själv och sin partner, förlåt partikamrat, att vara sig själv och tvingar inte motparten till sådant den inte vill, utan finner istället gemensamma intressen att utveckla och ägna sig åt. En regeringsduglig statsman vet att även om det inte blir som man tänkt alltid, så får inte det hela världen att rämna. Det är faktiskt rätt mysigt att ligga och gosa också. Eller hur?

Och sist men inte minst – det är fel område att tro att man presterar själv, få saker är så mycket ett grupparbete som politik och skulle man behöva hjälp utifrån för att nå dit man vill, så är det faktiskt inte ett nederlag, för det viktiga är ju att alla är nöjda och glada. Vare sig bra sex eller god politik är någonting som man beordrar fram, det krävs rätt sinnelag, självdistans och lite humor – och en del kunskap.

Så för att försöka knyta i hop denna yviga säck.

Centern har i många avseende idéerna som Sverige behöver men för att de skall bli verklighet. Man har också en hederlighet som den politiska kulturen skulle må bra av.

MEN – ni är alldeles för fokuserade på att vara regeringsdugliga vilket får er att framstå som smått kissnödiga hela tiden. Ni behöver bestämma er för vart ni vill gå och sedan bit för bit ta er dit. Att måla om kartan i samband med varje regeringsförhandling leder förstås bara till två  saker – att ni går in i förhandlingen med sämsta tänkbara position och är därtill hela tiden vilse.

Ni har en enorm styrka i att ni inte är en del av det smutsiga politiska spelet (om min bild stämmer) men ni försöker idag ändå spela de andras spel, men ni gör det inte särskilt väl. Lär er hur spelet fungerar, men stå för vilka ni är. Att i politiska sammanhang säga “varför gör du så där?” “med vilken rätt ställer du de här kraven på mig/oss?” “varför spelar du inte enligt spelreglerna? Jag kräver hederlighet för att vi skall samarbeta!” kan vara en enorm styrka. Precis som troll så är det en hel del fuffens som exploderar i solen.
Släng lite kvalitetsgödsel på er teorietiska sida. Sätt en ära i att kunna saker, inte bara i att tycka. Uppmuntra era kandidater att läsa ideologisk litteratur – inte bara liberal – genom att förstå motståndarna är man en bra bit på väg och se till att grundlag och de demokratiska värderingarna inte bara är något som kommer fram till fest, utan som alltid finns med.

Ni har potential att bli det liberala alternativet, inte bara för ett enstaka val. Men ni måste då börja tänka på att representera medborgarna, inte partiet eller Alliansen för det är liberlismens grund. Var för all del regeringsdugliga, men se till att samtidigt komma fram till hur de politiska spelreglerna borde se ut så att ni kan förändra dem i rätt riktning. Idag är partierna allena rådande – är det en god liberal ståndpunkt? Gynnar det medborgarna mest – eller framför allt den lilla gruppen partiaktiva?

Lätt? Nej det har jag aldrig sagt heller. Men hade jag inte trott att ni hade möjlighet att ro i land med det, så hade jag inte lagt tid på att skriva till er!

Nu skall jag ta och posta ett exemplar av Leva fritt och leva väl av Per Ericsson till Staffan och tacka för samtalet. Per Ericsson är i mitt tycke ett lysande föredöme för Centerpartiet. Jag vet inte hur hans kapacitet som politiker var, men som skribent hade han en rakbladsvass skärpa i tanken, väl grundade värderingar som han var trogen, enorma kunskaper och en mänsklig värme och värdighet som de flesta av oss bara kan sträva efter.
[Uppdatering] Så det blir en bok jag gillar av en författare som jag respekterar till en människa som imponerar.[/]

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Staffan Danielsson, politik, politiskt spel, förhandling, teori, ideologi, liberalism

Många upprörda röster har höjts kring Centerns utspel idag.

Jag förstår att cynismen är stor. Svenska politiker i allmänhet och centerpartister i allmänhet har förtjänat det.

Men eftersom jag har viss insyn i de diskussioner som förts så upplever jag att de stora konspirationsteorierna klingar lite falskt.

Det här är ett inspel till regeringen och som framgår av mitt förra inlägg, så är det inte min önskedröm, men fortfarande så långt mycket närmre vad som faktiskt kan vara ok.

Erik Hultin publicerar Niklas Forslunds bild, på den tekniska lösning som diskuterats.

Detta innebär – FRA fråntas makten över internettrafiken. Den finns kvar hos respektive operatör. Enbart transittrafiken går vidare till FRA vilket gör att i princip alla svenskar går fria. Den tekniska filtrering som behöver göras är inte inriktad på innehåll eller avsändare utan enbart nation för avsändare och mottagares Ip-nr. De som sållas bort kan förstöras omedelbart.

Det är enkelt att belägga överträdelser från operatörernas sida med straffansvar, vilket innebär att vi har ännu en kontrollinstans och en som inte är politiskt tillsatt.

Det finns garanterat fler problem att lösa och i en ideal tillvaro även bättre lösningar, men än så länge är detta den bästa som jag sett.

Angående en del reaktioner så kan jag för det första konstatera att de experter som tillfrågats i första hand inte är de från FRA, utan fristående av karaktären som jag som partiillojal och FRA-motståndare finner trovärdiga. Jag undrar också vad alla ord om svek kommer ifrån. En del av mig undrar om det finns en oro för att “någon annan” skall lösa problemet. Men det verkar ju ologiskt.

Skall vi komma så långt som möjligt i denna fråga som gäller det att motståndare och kritiker inte faller varandra efter strupen, utan istället plockar fram fler goda argument, mer kunskap och bygger vidare tills vi nått så långt vi kan. För ärligt och uppriktigt. Det här är politik, inte kvällen när tomten kommer för att infria alla våra önskningar. Vi skall gå så långt vi bara kan, men under premissen att vi inte får allt vi vill så vill jag hellre nå så långt som möjligt, än att stå kvar på ruta ett för att med full kraft kunna förakta allt och alla för att FRA faktiskt trädde i kraft.

Vid sidan om detta, på den svenska spelplanen, så väntar vi fortfarande på vad Europadomstolen och EU-kommissionen säger och framförallt den anmälan som gjorts till kommissionen har inte förändrats det minsta med Centerns förslag. Advokater och andra yrkesgrupper riskerar fortfarande att få sina hemligheter röjda även med detta förslag, vilket kan påverka den fria konkurrensen.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Centerpartiet, Centeruppropet, FRA, integritet, politik

Vad tycker ni om Svenska Dagbladets användning av svenska språket? Kan man inte tycka att en av Sveriges största tidningar kunde kosta på sig lite språkkunskap?

 

Tycker du att höginkomsttagare inte bör få barnbidrag?

• Ja
• Nej
• Visa resultat

Stureplans Centern har kommit med förslaget att barnbidraget skall behovsprövas.
Att inte dela ut pengar på löpande band känns som en god idé – att staten inte lägger sig i människors producerande av barn känns också som en bra idé. Jag tycker inte att barn är något som skall leda till bidrag, generellt sett. Människor skall kunna leva på sin lön och systemet skall vara så stabilt att man som medborgare, vad gäller statens inblandning vad gäller skatt och regler, kan göra bedömningar fram i tiden. Med ett sådant system förväntar jag mig att människor kan bedöma om de har råd att skaffa barn, samt agerar därefter och antingen förändrar sin situation eller avstår från att skaffa barn.

Andra bloggar om: Stureplanscentern, Centern, barnbidrag, behovsprövning, SvD

_{»crosslinked«}