Så meddelade då Håkan Juholt sin avgång för några timmar sedan. Den enda som säger sig vara överraskad är Carin Jämtin. Socialdemokraternas verkställande utskott hade ju trots allt intygat att han hade deras förtroende en dag tidigare, varpå Juholt skulle resa hem för att vila upp sig. Kl. 23 kallade han till den presskonferens han avsåg att hålla kl. 15 följande dag.

Håkan Juholt var ett udda val. Han har varit med länge och har många medlemmars förtroende. Ett faktum som för mig snarare skulle ha lett till funderingar över medlemsbasen än funderingar kring Juholt som partiledare.

Jovial till sättet och säkert en trevlig kompis, men inte en kunnig eller skärpt yrkesmänniska. Mängden misstag, grodor och bevis på bristande omdöme har varit ansenlig. Det första – att inte berätta för valberedningen att hans sambo är tidigare straffad och det senaste – att under Folk och Försvar beskylla alliansen för att driva igenom sin försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna, iställlet för en bred uppgörelse med Socialdemokraterna, när beslutet i realiteten fattades innan Sverigedemokraterna satt i riksdagen. Det hela blir lite extra pikant, eftersom det är just i försvarsutskottet som Juholt har sin riksdagsbakgrund och är han inte informerad om annat så borde ändå försvarsfrågorna sitta.

Kanske kan tyckas att den som inte sympatiserar med Socialdemokraterna inte behöver bekymra sig, men en sund demokrati behöver en opposition. Med Juholt vid Socialdemokraternas roder har en stor del av oppositionen flutit fritt. Demokrati är inte det samma som att någon som är vald skall ha makten, utan att olika åsikter har sina representanter som slåss och kämpar om makten. De olika representanterna skall bevaka varandra och hålla dem i schack och se till att de inte får mer makt än de bör ha.

Men alla medverkande har inte bara ett bevakande ansvar för demokratin. Genom flagrant inkompetens och uppenbara lögner förminskas förtroendet för demokratin och de politiska företrädarna. I Sverige finns en tradition av att hylla även den som sparkats till följd av grava misstag. Jag menar att det är ett misstag i sig. VU borde inte ha gett Juholt sitt förtroende för att han sedan skulle kunna åka hem och kalla till presskonferens inför sinaste närmaste där han till burop och nej-rop kunde meddela sitt omedelbara frånträdande från ordförandeposten. Inte minst lämnar det utrymme för nattmösseförslag som Staffan Danielsson som tycker att Juholt är reko och har haft det så tufft med media att han borde få bli landshövding. Ett förslag som hade varit avsevärt svårare att lägga fram om Socialdemokraterna varit raka med att Juholt fått gå på grund av förtroende- och kompetensbrist. Vore man kort och gott raka med otillräckligheter så skulle innehavarna inte ha så lätt att göra fortsatt karriär i det offentligas tjänst.

Med lite tur startar nu en intressant period. Socialdemokraterna, som idag är en splittrad grupp med inte allt för många gemensamma nämnare annat än längtan tillbaka till maktens grytor som förenande faktor, måste börja fundera över vilka de vill vara och vilket samhälle de skall arbeta för – bortom plattityder och slagord som för länge sedan förlorat sin relevans. Kan de samla såväl de mest statskramande planekonomerna och de mest maknadskramande socialliberalerna? 

Skall de bli ett trovärdigt alternativ så måste de skaffa sig en själ och en karaktär. Stå för det som är rätt, inte den som är röd per automatik. Ha en plan som inte bygger på vindmätningar och röstmaximering till nästa val. Nästa partiledare kommer sannolikt få fatta en hel del svåra beslut och måsta ha tåga nog för att klara av det. Med hänsyn till den oförmåga till lojalitet som setts inom organisationen under Juholts ledning krävs nog också ett ganska starkt skinn på näsan. Kanske bör de till och med konstatera att valet 2014 inte är ett där de allvarligt satsar på att återta makten, utan istället satsa på idéutveckling och intern upprensing.

Andra läsvärda på samma ämne:

Johanna Graaf

Ulf Bjereld 

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, demokrati, opposition, grodor

_{»crosslinked«}

Två journalister har dömts för terrorbrott och för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt och idag rapporteras att två av SVTs medarbetare gripits i Etiopien. 

Etiopien är trots frånvarande demokrati ett av de länder som Sverige är mest förtjust att skänka biståndspengar till. Att demokrati och rättssäkerhet är bästa sättet att ta människor ur fattigdom, tycks inte spela någon roll när man vill spela god, så istället pumpar vi in pengar i en korrupt stat som förtrycker sina medborgare och griper våra journalister.

• Regeringen beskriver historia i bistånd och nutid.
• Sida skriver om sitt arbete.
• Martin Ängeby uttryckte redan i september min ståndpunkt i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Utrikes, bistånd, demokrati, journalism, Etiopien

Jag läser med avsmaken guppande i halsen, som tittade jag på en drink blandad i en välanvänd askkopp som någon just gör sig redo att tömma, om bröststympningen i Kamerun. Nog har värre saker inträffat i vår grymma värld, men det gungar ändå i magen.

Det är någonting i maktlösheten. Att stympa någon man älskar, för att de inte skall utsättas för hemska saker. Hemska saker som våldtäkt. Hur rädd måste man inte vara? Hur maktlös? Hur sjukt är det inte?

Men någonstans inom mig ringer en klocka av igenkännande. Det känns bekant fast annorlunda.

Efter attacken mot framför allt New York och därefter av Londons tunnelbana började paniken sprida sig bland västvärldens makthavare. Vi måste skydda oss från terroristerna – till varje pris. De så kallade terroristerna är människor med en annan samhällssyn än vår och som är beredda att förändra världen med våld och genom att tvinga oss andra att leva som de vill. Ofta vill de att en guds lagar skall gälla istället för våra sekulära, den enskilda människans rättigheter är inte så viktiga bara samhället lever i enlighet med gud och prästernas vilja.

Makthavarna har inte bränt våra bröst än, men de har bränt bort vår rätt att tala med varandra utan att undra vem mer som lyssnar, att tryggt lämna meddelanden till såväl journalister, psykologer som präster och varandra, de har bränt bort vår rätt att röra oss i samhället utan att “mamma och pappa i familjen Storebror” ständigt vet var vi är, vem vi pratar med och när, de har försäkrat sig om att vi inte kan åka spårvagn med sms-biljett om vi inte är skrivna i Sverige, det vill säga registrerat vilka vi verkligen är. Nu kommer snart grädden på moset – kontroll av alla transaktioner vi gör. Inte längre kan du hålla ditt medlemskap i facket eller swingersklubben för dig själv, inte längre är det din ensak vilka tidningar du prenumererar på, om du får ekonomisk hjälp av mamma, stöder katthemmet, eller tycker att befrielsekampen i Vitryssland är värd  dina pengar.

De bränner inte bort våra bröst, men i realiteten så bränner de bort den demokrati, den frihet från överhetens åsikter samt modet att följa det egna samvetet som terroristerna i det första skedet vill undanröja. Allt för att skydda oss från det hemska att bli kontrollerade eller skadade av terrorister.

Men kanske är det inte så konstigt. Vi väljer att låta oss styras av människor som handlar i panik, vilket vare sig är klokt eller ansvarsfullt. För en privatperson brukar det smartaste att göra efter en chock vara att fatta beslut om förändring först när chocken lagt sig. Att man precis när man upptäcker inbrottet vill leva i ett ointagligt fort är inte det samma som att man vill det ett år senare, men när det gällde samhällsbesluten så drevs förändringarna fram med en aldrig tidigare skådad effektivitet. När man väl börjat agera i panik är det svårt att sluta, för då måste man också våga se och stå för att man agerat huvudlöst.

Men vi låter oss också styras av människor, eller snarare människor som fungerar i en kultur, där man är övertygad om sin egen godhet – som tror att deras uppdelning av “vi och dem” är samma som vår definition av “vi och dem” – och likt lite lata föräldrar skrämmer de hellre aningens mer än mindre för ondskan för att därmed få lite mer tyngd när man sätter sina uppfostringsregler nästa gång.

Sanningen idag är att för mig och många andra så det inte terroristerna som är “de”. “De” är antidemokraterna och det inkluderar de allra flesta av våra folkvalda och “vi” är de som vill att makten skall ligga hos folket. Som inte alls vill medge att andra får verktyg som lätt kan leda till ett samhälle, där makten och samhället sätts före medborgarna, gruppen före människan, andras omdöme framför mitt. Det spelar ingen roll om det är en gud jag inte har kontakt  med, eller en politiker som jag inte har kontroll över.

Vårt samhälle är på väg att gå käpprätt åt helvete och det finns tyvärr bara en part som kan göra någonting åt det. Vi.

Läs även andra Kamerun, demokrati, politik, terrorism, kontraproduktivitet, bröststympning

Nyvalet i Västra götalandsregionen har stämplats som en demokratisk katastrof¹ och jag är beredd att hålla med, men jag tror att jag och politikerna menar olika saker.

Politikerna menar att valdeltagandet var för lågt för att ge riktig legitimitet åt deras verksamhet som förstås är målet med guds skapelse, våra liv och allt annat. De är i sin egen värld ekvivalensen till 42². Därför faller det sig för dem naturligt att ifrågasätta valsystemet – kanske är det det som har för låg legitimitet? Att det inte fungerar att ha val till olika instanser på olika dagar – folk gick ju bevisligen inte och röstade³!

Men kanske kan man betrakta det hela ur andra perspektiv? Som jag redan skrivit så gjorde jag och sambon ett ärligt försök att sätta oss in i partiernas ståndpunkter, men lyckades enligt eget förmenande lite så där. För mig handlar politik om 3 saker. Samhällssyn, prioriteringar och kompetens.

Jag vill i första rummet veta vart det långsiktiga målet finns. Är det ett byråkratiskt samhälle där just samhällskroppen sätts i fokus, eller ett där individen är viktigast? Marknadsekonomi kontra planekonomi. Moralism kontra tolerans.

Därefter vill jag, givet partiets mål, veta vilka prioriteringar de har. Givet att de får fria händer, vad skulle de göra först och hur? Vad kommer på andra plats? Hur viktigt är det ena kontra det andra? Sedan vill jag förstås veta hur deras prioriteringar såg ut förra valet och hur mycket som uppfyllts och hur. Det i sin tur tangerar den tredje punkten, nämligen kompetens.

Idag tycks det viktigaste för en politiker vara att ha åsikter, men med hänsyn till att det är få politiker som är i en position där de överhuvud taget kan lägga fram förslag som har någon som helst chans att gå igenom så är det faktiskt mycket viktigare för mig att en politiker kan ta in och analysera de förslag som läggs och i dem hitta fallgropar och negativa bieffekter samt sådant som tjänstemän och andra politiker försökt smyga med, samt föra ett herrans liv om någonting är galet. En motion i riksdagen är ganska precis lika mycket värd som “Kilroy was here!” på toalettväggen.

Sedan finns det förstås andra saker som kan påverka människors engagemang för ett val. Ponera t.ex. att väljarna inte ser någon större skillnad mellan de olika politiska alternativen, eller att de inte tycker att den politiska nivån som sådan inte har nog makt för att det skall vara värt besväret att skapa sig en uppfattning och att gå och rösta. Eller ve och fasa, kanske naggades förtroendet i kanten av att det slarvades och kanske till och med fuskades i valet i september? I ärlighetens namn så är det ju inte direkt vattentäta skott mellan valfunktionärer och politiker, tvärt om är det ofta värv som går hand i hand.

Det talas om att vi inte kan acceptera skilda valdagar för att valdeltagandet blir så lågt på landstings/regionalnivå. Men tänk om det är så att folk inte gör medvetna val när det är gemensam valdag. Tänk om de bara röstar på rutin, på samma som de röstar på i riksdagsvalet, eller kommunvalet. Är det då demokrati? Är det då inte ett tecken på sund demokrati att de inte röstar på rutin, trots att valdeltagandet sjönk?

Demokrati är för mig inte en checklista som skall vara uppfylld och sedan är man en demokrati. Demokrati kan se lite olika ut. För till exempel före den småfranska revolutionen⁴ så var det faktiskt helt otänkbart att definiera någonting där var och en inte representerade sig själv som just demokrati. Representativ demokrati var tänkbart men räknades först tämligen nyligen som just demokrati. Federley hade inte fått gråta i riksdagens talarstol, ingen IT-Titti hade kommit till världen. Ja Titti precis som hennes mamma Monika Green och den av läggningsvätska styrkta och av misstag lärda justitieministern var förstås otänkbara. Att låta kvinnor eller barn (myndighetsåldern var för inte så länge sedan 21 år och kvinnor var ungefär som barn), medelslösa och annat samhälleligt dräll alls blanda sig i samhällets skötsel var förstås alls inte tänkbart. De besatt ju ungefär samma demokratiska bildning som en ryss för bövelen.

Att värdera demokratins hälsa efter antalet röstande kan tänkas vara lite väl platt och historiskt kortsiktigt. Kanske kan det till och med vara så att demokratin skulle må bra om politikerna sopade rent framför egen dörr och såg bjälken i det egna ögat, och övervägde orsaker till lågt valdeltagande som någonting som kan avspegla deras egna insats, snarare än att söka orsakerna i medborgarnas karaktärsbrister. Om inte annat så lär det ju vara klädsamt med ödmjukhet. Har jag hört.

Niklas Smith – en klok person som jag skall läsa mer av
Genom större sammanslutningar håller man medborgarnas val utanför, om man kan
Malin Lernfelt – är klok som vanligt.
Det finns olydiga sossar. Anders Nilsson är en.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, val, demokrati, Västra götalandsregionen, Göteborg, nyval, omval, landsting

1. SvD
2. Liftarens guide till galaxen
3. Annika Enochsson tror inte att väljarna förmår vara demokratiska mer än en dag vart fjärde år
4. Länken utgör nostalgi förbehållen Linköpingsbor och f.d. LiU-studenter

Jag börjar luta åt att Sverigedemokraterna i riksdagen är något av det bästa som hänt. Ja självklart inte för att jag sympatiserar med dem, men för att deras medverkan riktar ljuset på att det allmänna antagandet att Sveriges stat är god och att svenska politiker, genom sitt demokratiska uppdrag är goda, är felaktigt.

Vare sig stat eller politiska representanter är godare eller ondare än vad människor är mest.

Våra offentliga institutioner och dess regler måste vara utformade efter antagandet att våra representanter inte är goda, att de felar och att de har egna agendor.

Idag lyfts migrationsdomstolen fram men tidigare har nämndemannasystemet diskuterats.

Problemet är alltså inte att det plötsligt finns människor med misshagliga åsikter. Det har det alltid gjort, även om man inte gärna definierar sig själv eller sina vänner/kollegor som varandes en. Problemet är, och har alltid varit, att människor utses på grund av sina åsikter, eller statistiska kvalifikationer. Kön, ålder, partipolitisk tillhörighet etc.

I en domstol skall man arbeta för att man har relevant kunskap och kompetens – det vill säga att tolka lagar och regler. Man skall inte fylla en stol för att man är politiskt aktiv, för då kommer vi få den typen av godtycke som människor nu reagerar över. Med rimliga och kloka regler, skall det inte spela någon roll om den dömande är rasist, för den dömande skall inte väva in sina åsikter eller någon allmän åsiktsströmning, utan döma utefter lagen. Det faktum att vi frångått den principen är vad som orsakar problemen med Sverigedemokraterna.

Inte att misshagliga åsikter fått ännu en gruppering i riksdagen, en som inte vunnit etablissemangets godkännande än.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sverigedemokraterna, demokrati, lekman, nämndemannastystem

Min död
Ryktet om min död är kraftigt överdriven. Tvärt om! Men däremot har mycket förändrats och det analoga livet har fått företräde.

I somras blev det uppenbart för mig att mitt liv fått utvecklas på ett sätt som inte ledde till lycka eller utveckling för vare sig mig eller min livskamrat. Vi hade det utmärkt bra och vi höll varandra flytande. Men jag vill inte att vare sig jag eller de jag älskar skall flyta – jag vill att vi skall flyga!

Det stod efter den insikten också klart att Linköping inte var platsen som jag ville starta om på. Blickarna gick mot Stockholm eller Göteborg, de två städer där jag har flest kontakter och vänner. Innan jag hunnit bestämma mig så fick jag erbjudande om att hyra en lägenhet i andra hand centralt i Göteborg och jag bestämde mig för att fatta ödets utsträckta händer. Den som skräms av att inte ha båda fötterna på marken blir liksom stående still och ibland måste man, ståendes på klippkanten, våga ta det där klivet rakt ut i molnet och lita på att rösten utanför faktiskt talar sanning när den säger att molnet döljer fast mark att stå på.

Lägenheten var allt för stor för mig att bo i själv, så jag tänkte hyra ut ett av rummen, men så var det det där med ödet. Kärleken trillade någonstans på vägen in med buller och bång och helt plötsligt så handlade det i princip om att ta in en inackordering i vad som mer eller mindre var ett pars hem. Det kändes inte lika självklart som i en ungkarlsbostad. Beslut fattades och åter togs kliv ut i intet och vi valde att flytta ihop. Hastigt och lustigt. Fantastiskt, men energikrävande.

En separation, byte av hemort, en djup förälskelse med början på ett nytt samboskap senare påbörjades en anställning som partnersäljare på Open End AB här i Göteborg. Allt känns fantastiskt bra men jag saknade i förväg och snudd på under tiden insikt om den trötthet som skulle bli följden av allt det nya. Fram till nyligen har jag knappt varit vaken längre än en blöjtulting på kvällarna. Nu börjar även det rätta till sig och jag återupptar en efter en de trådar som blivit liggande kopplade till mitt sociala liv och fritidsintressen. Däribland bloggen. Det kliar i bloggfingrarna!

En sak som definitivt legat, som en illaluktande påse med sopor som någon borde gått ut med, mellan mig och bloggandet är att jag fram till valet hade en tydlig Piratvinkling. Det har gjort att jag inte känt mig bekväm med att blogga utan att först rekapitulera vad som hänt och vad min ståndpunkt är idag.

Piratpartiet
Jag har svårt att förhålla mig till Piratpartiet och jag har än mer svårt att stå för partiets utspel. Det saknas ledarskap, det saknas slutsatser av det förutvarande precis som det saknas strategier för framtiden. Direktdemokratins diktatur sätter käppar i hjulet för mycket. Medverkande på årsmötet är inte de som ansetts mest lämpade av de aktiva, utan vem som så önskar och i hur stor eller liten utsträckning som helst – vilket uppriktigt sagt gör att många som har den kompetens som behövs håller sig borta. Man ids inte lägga den tiden, när nivån är så varierande.

Ansvar
Det talas om obrutna ansvarskedjor, men när det kommer till kritan så är det mycket ansvar som inte går att härleda.

Årsmötet. Det sker ingen selektion inför mötet. Det krävs ingen anmälan före mötet. Det står var och en fritt att enbart gå in och agera i en eller flera frågor. Detta borgar inte för att deltagarna är inlästa i de ärenden som skall avhandlas, inte heller att de är insatta i bakgrunden, och ofta innebär det att var och en agerar i sitt intresse i var fråga.  Detta gör att resultatet blir osammanhängande och ogenomtänkt. Vem är ansvarig för besluten? Årsmötet – ja men vilka är årsmötet då? Vilka medverkade? Det får röstlängden i varje enskilt ärende säga. Ansvaret för att besluten inte är sammanhängande och ofta inte väl underbyggda får väl falla på dem som skapade och antog stadgarna.

Låt mig ge ett exempel: För en dryg månad sedan inleddes ett extra årsmöte, enligt då ännu gällande stadgar kallat medlemsmöte. Av partiets dryga 16 000 medlemmar medverkade ungefär 60 personer. På mötet skulle nya stadgar klubbas för andra gången samt övergångsregler för dessa. Partiledaren blir kall om fötterna för att så få medverkar och att det då blir väldigt få människor som avgör mycket viktiga frågor. Rick går ut per mail till alla medlemmar och påtalar att det är medlemsmöte, få närvarande, och uppmanar medlemmarna att rösta på styrelsens förslag. Ilsken stämning uppstår – Rick har skitit i det blå skåpet allt för många gånger tidigare och trots att påverkan sannolikt var försumbar, eller inte ens till hans fördel, ajourneras mötet i mer än en månad.

Läser man stadgarna så ser man att styrelsen fattar beslut när årsmötet inte är samlat. Nu har man aningen klantigt använt olika namn för årsmöte och extra årsmöte (årsmöte och medlemsmöte), vilket gör att man kan argumentera sig runt problematiken – detta var ett medlemsmöte, inte ett årsmöte. Men inte ett ord dryftades om den frågan före omröstning om ajournering. Partiet hade kunnat befinna sig i en situation där vi inte hade en formell ledning på mer än en månad. Prosit!

En av de frågor som lyfts till medlemsmötet var att valberedningen som tillsattes i våras satts att arbeta under stadgar som ännu inte antagits, vilket förstås inte går och ledde till att valberedningen inte kunde fullgöra sitt uppdrag. Att få utrett i oktober när valen skulle göras (januari 2011, våren 2011 eller hösten 2011) var sent – utan ett ord sköts nu klargörande och beslut upp till början av december. Valberedningen har alltså av förra årsmötet i samarbete med nu pågående medlemsmöte hållits i en situation där arbetet inte kan fortgå, där valberedningen inte vet till när och för vilken period valen skall beredas från årsmötet i april till början av december. Kompetent är inte ordet som jag först tänker på. Inte heller är det särskilt respektfullt mot de som åtar sig förtroendeuppdrag.

Stadgar – nya och gamla
De gamla stadgarna är rejält dåliga. Så där dåliga att man inte tror att det är en vuxen med intresse för samhällsfrågor som skrivit dem. Godtyckliga standardstadgar för förening skulle gjort ett bättre jobb, men i PP bygger man eget – även om det blir sämre och tar längre tid. Annars hade ju Miljöpartiets stadgar legat nära till hands eftersom de både är bra och har en snarlik organisationsform. De nya stadgarna är även de rejält dåliga – men inte riktigt sååå dåliga.

För att nämna några saker så är ledarskap och styrning ingenting man tänkt på, inte heller ansvarsutkrävande. Styrelsen väljs för flera år och men inte alla på en gång. Styrelsen har inte mycket till uppdragsbeskrivning. Ordförande har den inte heller i traditionell mening. Medan styrelseledamöterna väljs för flera år så väljs sammankallande för ett år och det stadgas explicit att vederbörande inte har något ansvar eller några befogenheter vid sidan om det administrativa kallandet till möten. Ok, så vem leder styrelsen? Gud vet!

Styrelsen utser då partiledare som i sin tur utser partiledning. Men det finns alltså inte många ord stadgat om hur, för hur länge, kontrollmöjligheter, ansvarsutkrävande etc. Styrelsen har veto i val av partiledning – men sedan?

Med andra ord så kommer en fungerande ledning för partiet vara någonting som till stor del kommer att handla om tur. Utgör stadgarna ett stöd och en vägledning? Mycket litet. Är stadgarna enhetliga och är de ändamålsenliga i relation till den organisationsmodell som används? Organisationsmodell?!
Styrelsemodellen tycks vara utformad efter två planer parallellt – direktvald styrelse och valberedningsberedd. Ni vet, om den ena vill äta prinsesstårta och den andra levergryta så är sannolikt inte den bästa lösningen levergryta med prinsesstårta i. Men just så har man gjort, vilket gör att man effektivt ser till att ingen får som den vill. Den ena modellen går ut på att ledamöterna betraktas var för sig, den andra att man jobbar för en väl sammansatt grupp.

Oavsett modell men kanske framförallt i den direktvalda så är ledarskapet A och O. En spretig grupp kan bli helt handlingsförlamad och saknar man dessutom ett distinkt uppdrag har man skaffat sig en grupp som sitter och heter styrelse, men som inte kommer att göra någonting mer än att sitta. Den som såg den direktvalda riksdagsgruppen i arbete har ett levande exempel att dra sig till minnes. Hur skall dessutom ett konsekvent ledarskap kunna finnas när ordföranden sitter kortast tid av alla och därtill saknar uppdrag?

Så då har vi en styrelse som riskerar att vara handlingsförlamad och en partiledning som saknar formellt ansvar, som inte är underställd styrelsen, inte har regler för omval eller kontroll. Därtill ett glatt tjoande om obrutna ansvarsled. Vad brukar modellen kallas? Jag vet inte, men modellen återfinns ofta i diktaturer.

Var finns den demokratiska debatten och engagemanget? Nej, jag sade demokrati, inte fildelning, inte upphovsrätt, inte spioner och bevakning! Demokrati.

Kunskapsförakt
Titt som tätt görs mediala utspel i olika frågor. Jag brukar numera försöka att inte lyssna eller titta, men det är lite som med trafikolyckor – man vet att det är katastrof men förmår inte titta åt andra hållet. Jacob Dexe tar upp problemet  i sin deklaration om varför han lämnar partiet.

“Klockan elva nyss har det gått fyra dygn sedan justitiemordet mot operatörna av The Pirate Bay offentliggjordes. 30 miljoner i skadestånd, att jämföra med ett våldtäktsoffer som får 75000.” (Rickfalkvinge.se 19636 – 2009 04 21)

Eller den som många pirater hade på som sin facebookstatus för en tid sedan:

“Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Nja, för det första så syftar inte skadeståndet inte till att straffa – då hade domstolen istället utdömt böter. Skadeståndet är en ersättning och vi har två typer av skadestånd i Sverige. Det ena är det ekonomiska där krona ges för krona och det andra är det idéella där man istället mäter efter schabloner, eftersom man tycker att det vore lite cyniskt för att inte säga omöjligt att mäta mänskligt liv och skador i pengar. Läs gärna mer här.

Vill man vara upprörd över att bananer och morötter inte kostar lika mycket, så var så god. Men argumentera för katten inte att bananer och morötter är samma sak!

Härom dagen gick partiet ut med ett pressmeddelande där man menade att några statsråd borde åtalas för Trolöshet vid förhandling med främmande makt. Någon i förtroendeställning skall under förhandling ha orsakat riket avsevärda men. Det står alltså inte att man dömes för att vara ett politiskt stolpskott med åsikter som inte överensstämmer med Piratpartiet, eller ens den allmänna viljan.

Istället skall man ha missbrukat behörigheten  – för att avgöra det måste du veta hur förhandlarens uppdrag såg ut. Vilken behörighet fanns att missbruka. Man skall också ha orsakat avsevärda men. Vilka avsevärda men har riket lidit? Har riket invaderats eller på annat sätt försatts i fara? Vår försvarsstrategi avslöjats? Har vi lidit ekonomisk skada?

Ja, regeringen är i dessa frågor idioter, men uppriktigt sagt: Piratpartiets uttalanden rörande juridik uppvisar ungefär samma insikt och kunskap som regeringen uppvisar kring demokrati och teknik. Nada. Nill. Squat.

Jag kvider och slänger mig mot Nooooooo-knappen för att spara rösten.

Vad har vi mer fått höra? Jo att det är upprörande att Hovrätten enbart kan svensk upphovsrätt. Jo demokrati är ju någonting som gärna är lite obekvämt, men det är faktiskt en grundprincip där ja, att domstolen håller sig till sitt eget lands lagar och bara dem. Sedan tror jag att jag redan klartgjort att de piratknutna juridikkunskaperna inte är av sorten som utgör en bra grund för arroganta uttalanden om andras kunskap.

Jag tänker jag fullfölja mitt uppdrag inom valberedningen, eftersom ett avhopp skulle öka arbetsbelastningen på kvarvarande ledamöter på ett orimligt sätt i en redan ansträngd situation. Gruppen är dessutom väldigt opiratisk i att folk faktisk är kompetenta – rätt folk på rätt plats. Det beklämmande i situationen är att det finns gott om kompetenta människor inom Piratpartiet. Organisationen förnekar bara genom sina arbetsmetoder sig själv att dra nytta av dem och tvingar bort dem. Vem vill arbeta i ett ständigt kaos med ömsom kompetenta människor som inte blir lyssnade på och ömsom med mindre kompetenta människor som likväl förväntas bli lyssnade på för annars … ja för annars vad då?

Hädanefter återgår dock denna blogg till att vara självständig.

Demokrati, integritet och där till anknutna frågor är för viktiga för att försvinna i ett moln av virrig, osäker stuvning av motstridiga åsikter och idéer implementerade tillsammans åstadkommandes systemfel av guds nåde. Den fascistiska tendens som samma människor kritiserar staten för är inte mer ok i den egna organisationen. Transparens, tydlighet, möjlighet att utkräva ansvar, rimliga formella regler är inte sådant som alla andra behöver – men inte vi.

Jag vill inte längre behöva vare sig försvara eller förklara de högst oförklarliga beslut som fattas och jag vill kunna välja att arbeta under konstruktiva former med människor som eftersträvar logik, kunskap, självkritik.

En stund till är jag medlem – men Dexion är från och med nu självständig, politiskt obunden zon.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, demokrati, kunskap, självständighet

Med andäktig uppmärksamhet har riksdagens val av talman följts på Twitter och säkert mången annan stans. Skall Sverigedemokraterna få någon makt eller inte är frågan på allas läppar.

Ja, med hänsyn till den uppmärksamhet som riksdagen fått på grund av Sverigedemokraternas deltagande, så är det svårt att komma undan att de har makt.

Under valkampanjen försökte blocken ställa varandra mot väggen – vem skulle falla till föga och ta stöd av Sd i den ena eller andra frågan? Mona Sahlins förflyttning i frågan är förstås inte direkt imponerande vad gäller principfasthet. (Via Inslag)

“Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. … Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.”

Mona Sahlin, Lördagsintervjun SR 2009

“Jag kommer aldrig att söka samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kommer aldrig att aktivt räkna med deras röster. … Men vi i den demokratiska oppositionen måste också kunna vara en opposition och lägga våra förslag. Det är bara statsminister Reinfeldt som kan undvika en situation där Sverigedemokraterna kan sitta mitt emellan.”

Mona Sahlin Lördagsintervjun SR 2010

Frågeställningen och problemet som uppmålas är så infantilt att jag baxnar. Vem som gör vad är komplett ointressant, det är vad man gör som spelar roll. Om Sd föreslår att Las skall tas bort, så är det inte sämre än om Centern skulle fått tummen ur och gjort det. Det vore bra för Sverige. Om Centern föreslår att vi skall förstärka hetslagstiftningen så att det bli än mer olika utfall beroende på vilken grupp i samhället som man hetsar emot så skulle det vara extremt dåligt – oavsett hur Sd ställer sig.

Nu verkar talmannen ha fått stöd, inte bara av Alliansen och Sverigedemokraterna, utan också av en ledamot från de Rödgröna – varpå det trumpetas ut att det inte var Sverigedemokraterna som fällde avgörandet. Nå då så.

Tänk om tiden lagts på att bevaka Westerberg respektive Härstedts kompetens och kanske att diskutera vilka egenskaper och kunskaper som är viktiga för riksdagens talman. Men nej … det vore allt för konstruktivt kan tros.

Politikerbloggen förklarar turerna. Men det är alltså så att om Alliansen röstat på Westerberg, en Rödgrön gjort det samma, Sd röstat på Härstedt och en röd ledamot inte gått och kissat … så hade röstetalen blivit lika.

Men inställningen till valet av talman förklarar varför jag och nymoderater inte förstår varandra. Det är alltså inte socialdemokraterna som grupp jag vänt mig emot i alla år, eller moderaterna som grupp jag en gång i världen engagerades av, utan åsikterna. Ibland känns det politiska Sverige som en serietidning för barn som på mystiska sätt kommit till liv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, talman, demokrati, Sverigedemokraterna

P.S. Vågmästare är en regering som inte har stöd av en majoritet i riksdagen och som därför får söka stöd hos olika delar i riksdagen för att nå majoritet för olika förslag. Tungan på vågen är den grupp i riksdagen, som kan avgöra en fråga trots gruppens litenhet. Sveerigedemokraterna kommer med andra ord få chans att vara tungan på vågen de kommande fyra åren, för att de skall bli vågmästare krävs en hel del – som att de får bilda regering.

Språk blir så mycket mer användbart om man använder det korrekt.

Så har dammet lagt sig, känslorna lugnat sig och snart har nog rösterna räknats färdigt och vi får klart för oss om Alliansen fått en majoritet av mandaten i riksdagen eller ej.

Jag är en hoppfull och positiv jäkel – och nog trodde jag att vi (PP) skulle komma in i riksdagen. Jag såg med förväntansfull glädje fram emot att få lyssna till Joshens spydiga sarkasmer i riksdagens talarstol riktade mot var och en som tänkt dåligt, Annas evil-pose, Calles glada undanröjande av vad han uppfattar vara sexuella hämningar hos omvärlden, men framförallt att integritetsfrågan skulle komma upp på bordet på ett bättre sätt. Men några veckor före valet så stod det klart att det inte skulle bli så.

Alliansens ledning blev allt mer klar, liksom det faktum att Sverigedemokraterna skulle komma in. Att det gick bra för Alliansen sade mig att allt för många människor inte kom ihåg den upprördhet de kände i samband med de integritets- och demokratirelaterade beslut som fattats i riksdagen under perioden, att det inte finns en koppling mellan politiska beslut och de ageranden som medborgarna vidtar. Och Sverigedemokraterna – tja mer än en uppstickare tror jag inte Sverige klarar av att fokusera på för vad gäller aktuella frågor och politik är Sverige lite som en autist. En boll kan fungera, men inte två. Antingen är det jämställdheten eller klimathotet, svininfluensan eller akrylamid. Sverigedemokraterna eller Piratpartiet.

Jag är glad att vi sannolikt inte får en regering med gamla kommunister i, men det är inte en odelad glädje. Visst föredrar du att ha exet som bedrog dig hemma på middag, framför Stalin, men fick du välja fritt så skulle du avstå från båda.

Alliansens styrka har varit imagen och ekonomin. Säga vad man vill om Borg, men han har fixat ekonomin genom krisen på ett starkt sätt. I övrigt har all kraft lagts på att se statsmannamässigt folkliga ut. Och att inte ta de lika viktiga som känsliga diskussionerna.

Tiden vi lever i är en där idéerna är döda. Nya Moderaterna arbetar tappert för att utmåla sig som det enda arbetarpartiet, till synes omedvetna om att att det ursprungliga arbeterpartiet bygger på socialism och en ruggig pragmatism, makthunger och social ingenjörskonst. Det är bördor att axla och man tycks göra det utan minsta samvetsgnissel.

Idéernas död innebär också utopiernas död, vilket i sig inte är dåligt, jag är inte utop, men det har också inneburit att Sverigedemokraterna varit de enda som med färg och form målat upp det samhälle de vill ha. För även om deras vision är läskig och orealistisk – så har de en vision! De har gett väljarna ett visuellt mål. Vad är så fel med 40-50-talets Sverige? Vi hade det ju bra och var på väg mot bättre?

Tankemässigt är problemen många. Sverige på 50-talet var inte särskilt idealt. Många hade det svårt och för att åtgärda det byggde vi en väldfärdsstat som fick kosta människor i form av offrade grupper, ett kallt teoretiskt värderande av människor och deras nytta för samhället. Det som skiljer det socialistiska från framförallt det liberala, men även det konservativa, är att samhället står i fokus och är målet, inte människan. Människor är sådant som man bygger samhällen av, inte för. Till skillnad från det liberala arvet där samhället blir en följd av människan existens och hennes val, men där det är varje människa och hennes liv som är målet och fokus. Det är idémässigt det. Men visuellt? Inte är det rasbiologiska institut, sinnessjuka med av staten förstörda tänder eller tvångssteriliseringar vi tänker på när vi tittar på de bilder Sverigedemokraterna målar?

Valet har således inte handlat om vägval, idéer eller inriktning, utan om förtroenden. Mona Sahlin har lågt förtroende, Fredrik Reinfeldt har högt. Thomas Östros har nog inte dåligt förtroende, men ser ack så obehaglig ut, medan Anders Borg både har högt förtroende och ger lite bonuspoäng genom att ständigt vara i opposition med etablissemanget med hästsvans. Maria Wetterstrand har med sitt skickliga ledarskap lyckats föra fokus från elallergiker och en rådvillhet mellan liberala ståndpunkter kontra starkt socialistiskt orienterade dito och inte bara gett sitt parti legitimitet och förtroende, utan faktiskt hela den rödgröna alliansen. Även om det inte ens närapå räckt till för att väga upp den förtroendedipp som vänsterpartiets och Lars Ohlys delaktighet i de rödgrönas sammanslutning ohjälpligen innebär. Ett av socialdemokraternas starka kort genom åren, har trots allt varit att stå som garant mot kommunismen. En demokratisk socialism har varit att föredra framför den renodlade. Hur man kom på att släppa den ståndpunkten är för mig ett mysterium. Vänsterpartiet har i alla år varit marginaliserade och det är av en god orsak.

Det är också noterbart att Nya Moderaterna – som satsat på att vara inte bara det nya utan det enda arbetarpartiet, samt att be om förnyat förtroende för Reinfeldtstyre – har gått framåt, medan de små allianspartierna som profilerat sig på sina hjärtefrågor har backat. Kanske inte så mycket som jag trott att de skulle efter t.ex. FRA-debatten, men dock. Jag tror att en röst på en särskild sakfråga landat på respektive parti, medan en röst på Alliansen landat på Nya Moderaterna.

Demokratin hade ett självklart fokus i detta val. Dels kandiderade inte mindre än två partier med mycket säregen människosyn, dels är det demokratin som integritetsfrågorna och hela FRA-debaclet handlar om. Vilken makt får politikerna och det offentliga Sverige skaffa sig över enskilda. Men det har också slumpat sig så att sällan har så många fel begåtts eller uppdagats.

Demokratin har problem och den demokratiska allmänbildningen är ett av grundproblemen. Vi förstår inte implikationerna av att partierna tillåts kampanja strax utanför vallokalerna, att partierna tillsätter många av valfunktionärerna och rösträknarna, eller att yttrandefriheten minskar medan medborgarkontrollen ökar. Staten är ju trots allt god.

Det vore inte för mycket begärt att Sveriges sattes under valkontrollanter och att vi fick vårt valsystem genomgånget av de samma under perioden fram till nästa val.

Så har vi så självkritiken. Piratpartiet. Men det får bli ett eget inlägg.

En valanalys jag uppskattat är Per T Ohlssons. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, riksdagsval, demokrati, politik, Alliansen, Nya Moderaterna, Moderaterna, Rödgröna, Socialdemorkaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemorkaterna

Ett av mina första besök i centrum sedan jag flyttat till Göteborg var Nordstan (jag min arma själ trodde att det skulle vara effektivare att handla där). Det första som jag ser är en stor samling med partiflaggor och en drös med skyltar med partibeteckningar samt andra om förtidsröstning och röstkort.

Normalt sett så får man inte bedriva politisk kampanj i eller i nära anslutning till vallokalen och hur det skall tolkas i ett stort varuhus kan förstås diskuteras, men inte är det särskilt behagligt att se partifunktionärer och valkontrollanter i en salig röra. Sedan tycker jag att man skall fråga sig om det är rätt att göra en selektion kring vilka som ett stort antal väljare skall få träffa precis innan de går att röstar – för det var förstås inte öppet för alla, utan bara riksdagspartierna.

Skyltarna sade information och var designade på samma sätt som valinformationen.

När jag så gick och röstade idag, så tog jag med mig min sekundant, utrustad med kamera.

Vid ankomst ställde man sig i kö och fick där en kölapp samt information om att det var en förväntad väntetid på 45-50 minuter för att rösta. Så nog hade man tid alltid …

Själv hade jag ju bestämt mig innan, så de hade inte så mycket för sitt kampanjande. Eftersom jag var skriven i Linköping den 20 augusti så är det den valkretsen jag röstar i. Eftersom jag inte är så intresserad av kommunpolitiken så lyckades jag faktiskt sälja min kommunröst mot en riksdagsröst till av samma sort som den jag lade till någon som påverkas mer av valresultatet.

För landstingsrösten fick jag svälja en del motvilja, men den lades på moderaterna. Ett kryss på Fredrik Sjöstrand närmare bestämt. Mitt förtroende för Fredriks omdömesgillhet och förstånd är större än min motvilja mot partiet. Till landstinget krävs någon som har rutin på politik och som kan driva frågor effektivt och som därtill står på den enskilda patientens sida.

Under valkampanjen har en hel del rapporterats om oegentligheter och riktigt dåliga regler och det är en diskussion som vi verkligen behöver ta! Demokratin bygger på att medborgarna har rätt att välja sina företrädare och då inte enbart bland de redan sittande, utan generellt.

Men trots det så är det inte valmyndighetens ansvar att trycka upp valsedlar, eller jo, men inte att bekosta dem och det är absolut inte valmyndighetens ansvar att se till att valsedlarna finns på plats. Reglerna för placering är rätt styvmoderliga och som man ser i Nordstan – när det gäller att informera medborgarna så är det inte ens öppet för de större partier som kandiderar, utan enbart för dem som redan sitter i riksdagen. Det här är förstås något som gör det väldigt svårt för nya partier att ta sig fram och in i riksdagen. Medan de större partierna får generösa bidrag till sin verksamhet vilka kan bekosta såväl material som dyra valstugor i var stad, får sina valsedlar utdelade så betalar nya partier själva för sina valsedlar, vilket möjliggjorts av medlemslån m.m. har oftast inte råd med valstugor eller större mängder material och har istället för att finnas på stan fullt upp med att se till att valsedlar finns i alla vallokaler, från det att förtidsröstningen börjar, tills sista vallokalen har stängt.

Visst är integritetsfrågorna viktiga och det är otroligt angeläget att staten inte avlyssnar sina medborgare! Men näst intill alla integritetsfrågor har en demokratisk grund och där hänger frågorna samman. Det finns ett samband mellan att man inte ser ett problem med att staten får ett sådant informationsövertag över medborgarna och att man tycker att det räcker att de etablerade partierna når ut. Demokratin är ett verktyg, inte ett mål och den som sitter på makten är mest intresserad av att behålla den – inte att dela den.

Det är också ett problem att så mycket fokus läggs på opinionsundersökningar (där ofta enbart de etablerade partierna finns med). Hur mycket påverkar opinionsundersökningar det val som människor sedan skall göra? Hur mycket påverkas de som svarar, men förstås mest de som läser om dem. Det är ju ingen stor nyhet att människor så gärna röstar på vinnare att de som röstat på förlorare emellanåt tror sig röstat på någon annan när de efteråt tillfrågas.

Det här är frågor som måste diskuteras, som måste drivas oavsett om vi nästa period befinner oss i eller utanför riksdagen!

Jo visst ja! På Nordstan träffade vi också den moderata kandidaten Pontus Bååth. Han var fullt upptagen med att dela ut sina flygblad till de som köade för att rösta. Demokratikänsla – kanske inte så stark i alla fall …

Vi diskuterade lite och han såg inget problem med att staten hade stora mängder information om sina medborgare. Har man rent mjöl och det mesta arbetet görs av opartiska datorer … Staten är ju dessutom god och hedervärd.

Jo, sade jag. Så kan man ju känna – men nästa mandatperiod så har vi kanske gamla kommunister i regeringen. Kände han samma förtroende för dem? Näsan fick en aningens blekare färg.

Men för er som inte tycker att demokrati är så viktigt, som tycker att integritet är som som polkagrissmakande popcorn (ngt man kan vara utan) och som inte minns det kalla kriget eller har några kunskaper om hur diktaturer uppstår eller vidmakthålls, så tycker jag att hr Bååth verkar vara en ypperlig kandidat!

Han är dessutom lite revolutionär har mer eller mindre täckt Avenyn med sina affischer. Nu är han ju i gott sällskap, för de där föreskrifterna om affischering, de gäller inte vart fjärde år, i alla fall inte för de politiker som skall stifta lagar. Men det är väl som med moralen som blir bättre när den är dubbel – alla regler har sitt undantag och oftast gäller undantagen för dem som sitter på makten.

Foton: Niklas Broberg CC n-c sa

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, politik, demokrati, Göteborg, Nordstan, val, vallokal

Syrrans granne skrev för en tid sedan om de, i hans tycke dumma argument som folk anger för att inte rösta pirat. Jag kände mig träffad – jag har använt flera av dem själv.

Att som ideologiskt intresserad och allmänt politiskt engagerad, ta steget från ett parti som uppvisade en osund och ohederlig kultur var inte så svårt – det följde klart mina värderingar. Att förra valet försöka hitta ett alternativ att rösta på var inte lätt och jag läste och diskuterade mycket. Rösten var en sak, men jag hade också kommit fram till att min syn på partistöd borde resultera i ett medlemskap. Vill jag inte att partier skall stödjas med skattemedel, så måste de ju stödjas på något annat sätt.

Men det var med en känsla av politisk slampighet som jag såg mig om. Parti är ingenting som man byter. Nå min röst på och mitt medlemskap i Centerpartiet hade ungefär samma framgång som ett desperat krogragg i elfte timmen om än i intellektualiserad form. Jag blev lurad, bedragen. När vederbörande fått sitt, det vill säga min röst, så var en framtida relation inget som lockade. I alla fall inte en byggd på respekt och sunda värderingar. Jag lämnades med en känsla av bitter smutsighet som inga duschar i världen tog bort. Trots att jag med Centeruppropet som verktyg försökte tillkalla familjerådgivning så skulle den jäkeln prompt hoppa i säng med antidemokratiska idéer och smittsamma organisationer.

I stick to my guns och en genomtänkt och hållbar ideologi är en av dem. Partier skall leda och styra landet, inte fjanta runt i enskilda intressefrågor! Jag stod för det och jag står för det.

Men FRA-omröstning följdes av ett illa skrivet drama om maktmissbruket som verktyg för att hålla folkets representanter i schack, det följdes av fler lagar, EU-direktiv och en mycket obehaglig känsla hade under vägens gång byggts upp i mig.

Nog kan man tycka att initiativ mot terrorism är bra, att stiftade lagar skall följas och att det därmed finns en rimlighet i uppföljningslagar med målet att åstadkomma just det. Men det som skrämmer är åtgärdernas art och att ingen gör relevanta effektanalyser. De ansvariga väger inte målen mot medlen, de gör inte en allvarlig och ingående undersökning av vilka konsekvenserna blir.

Fildelning ur ett kulturellt perspektiv är en icke-fråga. Rätten att använda piratebay hade inte fått särskilt många att ställa sig på barrikaderna. Piratpartiet är inte ett fildelningsparti. Piratpartiet är inte ett immaterialrättsparti.

Vad som slutligen fick mig att byta fot var insikten att medborgarna inte har makten över sitt land längre, att makten inte utgår från folket, utan det är kontrollen som utgår från staten och då är inte en ideologi i ryggen längre A och O. Men värnandet av demokratin och folkets makt är det. Jag är libertarian, men i första hand är jag demokrat.

Socialdemokraterna har haft makten och har inte visat någon förståelse för demokratiska frågor eller rättssäkerhet i modern tid. Det var Bodström & Co som vad gäller terrorist/barnporr/immaterialrättsargument satte bollen i rullning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i många avseenden stått på barrikaderna, men när det gällt har politisk smidighet fått gå före demokratiskt engagemang.

De rödgröna har också med i bagaget att politiker inte skall begränsas – det är deras form av demokrati att riksdagen är i det närmaste oinskränkt.

Borgarna har under den gångna mandatperioden förvaltat och förräntat Bodströms arv. Jag har svårt att se vad man mer kunnat göra för att förlora mitt förtroende ut ett demokratiskt perspektiv. Beatrice Ask är demokratisk olycka i komprimerad form.

Vad kvarstår?
Rösta blankt. Hade rösterna räknats och varit mandatgrundande (för tomma stolar) så hade vi medborgare haft en realistisk chans att försvara oss, men så är det inte. Blankröster påverkar ingenting.
Ligga kvar på soffan. Tja demokratin kommer inte att monteras ned mindre för det.
Sverigedemokraterna och Fi … Nå mitt förtroende för endera part i frågor om integritet och demokrati är inte särskilt stort. De ena ringaktar andra kulturer och har en ledning som har klara kopplingar till nationalsocialism medan den andra består av extremt kollektivistiska personer med en manssyn som jag inte vill att eventuella framtida söner skall tvingas växa upp med och för den delen en kvinnosyn som är minst lika skruvad.

Så finns ett alternativ som tar demokratin på allvar – som värnar integriteten. Jag kan ge er oräkneliga problem med fåfrågepartier, brister i Piratpartiets program och en del ställningstaganden som jag inte delar. Hade det funnits minsta risk eller möjlighet till någon form av tyngre maktposition i riksdagen, så vore det frågor att beakta. Men så är det inte. Vad Piratpartiet kommer kunna göra är att som en mindre del av riksdagsgruppen lyfta frågorna, väsnas och att inte tillåta att de sopas under mattan.

Det kommer Piratpartiet att göra med bravur och idag är det vad som behövs, mer än Anders Borgs skattepolitik, Sahlins omfördelningspolitik, Wetterstrands miljöväxling, Hägglunds familjevärnande eller Olofssons integritetsvärderingar som bara finns på papperet (sannolikt skrevs de förra valet med sådant där spionbläck och de glömde stryka papperet innan de läste hur de skulle agera denna period). För utan en välvårdad och robust demokrati spelar allt det där andra ingen roll. Noll, nada, inte ens en tummetott blir det kvar av värdet.

Så efter lite väl övervägt funderande så skakar jag av mig rädslan för den politiska slampigheten, den kan de som kastat den ideologiska kartan till förmån för snabbt eller långvarigt nående av makten få bära.
De ideologier som ligger till grund för Alliansens partier är definitivt inte förenliga med en stark stat på medborgarnas bekostnad, med ett stort inslag av godtycklighet. Men inte heller de ideologier som ligger till grund för Socialdemokraterna samt Miljöpartiet är intuitivt förenliga med dylik statsmakt.
Jag fortsätter att agera efter de värderingar jag haft och har – demokratin måste komma först, de politiska systemet skall vara i medborgarnas tjänst – inte partiernas. Medborgarna skall kontrollera staten, inte det motsatta.

Därför kommer jag trots tidigare ställningstaganden att rösta på Piratpartiet. Jag kommer att göra allt jag kan för att de skall få ett gott fundament i riksdagen för kommande mandatperiod.

Mitt samvete såväl som framtida barn förtjänar ingenting annat!

Jag hoppas att du kommer att nå samma slutsats och även du satsa på demokrati före detaljfrågor, oavsett hur stora och i andra situationer viktiga de vara månde.

Söker du fler argument så tycker jag att du skall läsa Annas artikel om varför Piratpartiet är särskilt viktigt för redan utsatta grupper.

Det har varit bloggtorka här sedan Almedalen. Mitt liv har i flera avseenden, såväl personligt som för mig närstående, förändrats markant i både bra som i mer utmanande avseende och det har tagit så väl tid som ork. Än är det en stund till mål för kapitlet utmaningar, men jag räknar med att vad gäller blogg, övrigt internet och nåbarhet vara på banan igen.

Och jag är fullt möjlig att hoppa på och kräva saker av igen.

Noterar att Anna sätter höga mål för sig själv och eftersom även jag lastat av mig ett kilo eller två under min frånvaro så laddar jag för valrörelsen med denna före- och efterbild (nej, jag skall inte byta kön – men det gäller ju att hitta en målbild på rätt sida):

Låt oss sparka lite rumpa till förmån för demokratin!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, Val-2010, demokrati