Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

_{»crosslinked«}

Hörde en pressad och svag röst i telefonen, “Stör jag?”
“Nej det är ok, hur är det?”
Rösten brast och efter en stunds gråtande “Jag har fått beslut från Försäkringskassan. 2100 kronor har jag denna månaden att leva på som sjukskriven enligt deras beslut, men det är ju inte 85% av vad jag tjänat… Jag förstår inte beslutet, vad de räknat på. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte.”

Vet inte om oförmågan att förstå beslutet och dess grund berodde på intensiv utmattning eller beslutet. Det återstår att se.

Jag fick stopp på gråtandet, dikterade hur en fullmakt skall formuleras samt sade att en skall lämnas till Sociala förvaltningen och en till Försäkringskassan. Skall se om de är lika sugna på att bråka med mig och min lagbok.

Men det är verkligen inte meningen att man skall behöva juridiskt ombud för att få hjälp hos vare sig soc eller Försäkringskassan. Försäkringskassan har enligt uppgift öppet både måndag och fredag i den aktuella kommunen, det är tillgänglighet det.

Del 1>>

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Sociala förvaltnigen, Försäkringskassan, ekonomiskt bistånd, sjukförsäkring, välfärd

Vem vänder man sig till när man blir misshandlad av myndigheter?

Bakgrund:

En vän till mig växte upp under svåra förhållanden och gick ut livet med en självkänsla som var gravt destruktiv. Hon träffade en äldre man som till synes stod för allt det där hon saknat, trygghet, ekonomi och status. Men han visade sig vara någonting helt annat – ett oansvarigt och elakt barn. Inte bara fick hon bära sitt ansvar utan även partnerns och därtill regelbundet rycka ut och försöka lösa de situationer som följde  i partnerns spår. Inköp av lyxbilar på kredit och andra statusvaror. Detta var sådant som han behövde, medan hon bodde på landet i hans vinterbonade sommarstuga som saknade såväl badrum som indragen el (Den var indragen med en kabel genom ett fönster från trädgården och möjliggjorde att ha element eller spis på). Själv är han militär och bodde främst på jobbet där det både gick att duscha och tvätta.

Han sålde hennes saker, maxade ut hennes kreditkort och höll henne i allt hårdare kontroll. Inte ens på toaletten fock hon vara ifred eftersom han föreställde sig att hon satt där och smsade otaliga älskare. Familj och vänner försökte rädda henne över åren, men hon höll benhårt fast vid att alla såg fel. Allt var bra. Med tiden vände sig vänner och familj bort i sorg och vanmakt.

Så en dag, så hände något. Hon sade NOG och flyttade från den nybyggda och alldeles för dyra och villa som de flyttat till.

Trots att hon jobbade timmar på ett lågbetalt jobb lyckades hon få ett hyreskontrakt och flyttade. Han skulle utomlands och hon lät honom ha sina saker i hennes förråd tills han kom till baka och skaffade egen lägenhet.

Så satt hon då där. Med hans skulder, utan mat på bordet åt vare sig sig själv eller husdjuret och med en tids sorgebearbete framför sig. Den som inte svikit sig själv ordentligt har kanske svårt att förstå, men det är avsevärt mycket svårare att förlåta sig själv än andra. I det här fallet behövde hon inse att folk i 8 års tid sagt till henne att det var just så här. Han är ett monster. De hade sagt det och hon hade inte lyssnat. Hur dum får man vara? Därtill var en lång relation och ett äktenskap slut och även om man lever i ett destruktivt förhållande så har man drömmar och tankar om framtiden som man måste ta avsked av.

Nu kanske det är dags att förklara lite om min vän. Uppväxt med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa. Mamman outbildad och med blygsam inkomst, mycket sjukdom båda. Under många år mobbades hon av sin klassföreståndare i skolan, men hon blev inte lyssnad på. En besvärlig unge klagar ju alltid på någonting. Inte en lätt uppväxt. Så länge jag har känt henne så har hon dock alltid, oavsett mående, vårdat sitt yttre. Hon har en härlig och stark utstrålning, är välformulerad och dessutom snygg. För oss som känner henne och som ser hennes själ har nog dock ofta mer sett  Edward Muncks skriet.

Så här kommer då dagens historia:

Där sitter hon med en ekonomi som han försatt i kvav med en del sorgebearbete framför sig. Varje gång hon berättar för oss nära om sina upplevelser gråter jag av stolthet, över att hon orkar erkänna och se sin livslögn. Att hon efter alla års statusjagande och maskhållande faktiskt bad om hjälp hos sociala förvaltningen var mer än jag någonsin vågat hoppas på. Kanske borde jag inte hoppats på det.

Socialen lyssnade på hennes historia. De lyssnade, men jag tror inte att de förstod alls. Jag tror inte att de såg längre än hennes yta och utstrålning. Deras första beslut var att de inte kunde bevilja henne några kortfristiga undantag, så som förståelse för att hennes ex-man hade sina tillhörigheter i hennes förråd (vilket gjorde att hon bara skulle ha rätt till halvt bidrag) eftersom de bedömde att hon skulle komma att behöva hjälp länge. Hon hade ju inkomster, som visserligen var lägre än bidragsnormen och som därtill var osäkra eftesom hon gick på timmar inom vården (som skär ner och sparar hårt i aktuell kommun) så då kom man till den nya slutsatsen att hon inte behövde hjälp alls.

Ingen runt omkring som känner henne förstår hur denna kvinna står upp idag. Tack och lov har hon stöd av en terapeut som såg till att få henne sjukskriven en månad. Det här är en driftig och sjävständig person, men som behöver få sitta ned och sörja en stund, utan att oroa sig för mat på bordet och avstängd el. Så hon går till Försäkringskassan, för att ansöka om sjukbidrag. Att söka hjälp hos en myndighet är för hennes som för de flesta av oss en sista utväg, inte dödande, men ungefär lika behagligt som att gå ut naken på stan. Försäkringskassans beslut då? Jodå, hon skulle få hjälp men de hade mellan en och två månaders handläggningstid…

Hon ringer mig gråtande och frågade om jag kunde söka jobb åt henne, för hon är inte kapabel, men hon måste ju ordna inkomster snabbt för att inte bli vräkt och få problem med kronofogden. (Vi söker, men det säger väl sig självt att orkar man inte söka jobb, så är man inte i toppform för anställningsintervju eller ens för arbete). Medan vi söker jobb så uppmanar jag henne att ta en ny kontakt med socialen och här kommer dagens höjdare: De tycker att hennes lägenhet är för dyr, så hon får ingen hjälp innan den är uppsagd. Punkt. Ingen plan för hur hon skall få tag i en ny billigare lägenhet i egenskap av numera arbetslös och med en kreditkortsskuld som snart kommer att finnas hos kronofogden.

Så nu är lägenheten uppsagd – och i eftermiddag skall hon försöka hitta ansvarig handläggare som inte varit tillgänglig per telefon och fråga vad man gör nu. Om tre månader är hon bostadslös, sannolikt med en betalningsanmärkning.

Det bisarra är att hade hon fått rimlig hjälp i januari när hon sökte så pekar det mesta på att hon nu inom kort varit på fötter igen. Istället så ser det ut som att det faktum att hon behövde hjälp kommer att leda till problem av avsevärd karaktär fortfarande i juli/augusti samt att hon idag på grund av all ekonomisk stress och obehagligheter med myndigheterna är i sämre skick än från början.

Varför har vi ett välfärdssamhälle? För att få hjälp när vi har tillfälliga problem eller att fällas för lång tid framöver? Vilken hjälp har vi av sjukförsäkring i statlig regi om vi behöver kunna försörja oss för egen maskin i mer än en månad när vi blir sjuka? Sociala förvaltningen har uppenbarligen inte kompetens att hantera alla sorters människor utan förväntar sig att folk inte har tillfälliga problem, utan kommer att vara beroende av samhällets hjälp för lång tid eller alltid, de tycks också tro att de kan sortera folk på utseende och attityd istället för efter faktiska förhållanden. Är det så att man måste se ut och prata på ett visst sätt för att bli tagen på allvar? Blir snygga och välformulerade kvinnor inte misshandlade, eller är det lättare för dem att hantera? Det om någonting är väl ett klassamhälle? Om än av ny modell och som vi kan tacka socialdemokraternas klasskampsretorik för.

Jag blir heligt förbannad och samtidigt funderar jag över vart man vänder sig när man blir misshandlad av myndigheter, vem hjälper en mot inkompetens och maktmissbruk? Och hur skall den som är golvad och utslagen kunna försvara sig?

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sociala förvaltningen, ekonomiskt bistånd, sjukskrivning, försäkringskassan, klasskamp, diskriminering, kvinnomisshandel

Det kommenteras att Socialdemokraterna hellre ser folk sjukskrivna än arbetslösa. Faller inte det sig naturligt av att i deras värld så har staten makt över företag och att konstruera jobb, men har inget inflytande över sjukdom och hälsa?

Klart att det är att föredra om människor har problem som staten inte kan bli ansvarig för att lösa.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivning, arbetslöshet, planekonomi, marknadsekonomi

Läs Myndighetskontrolls inlägg om Försäkringskassan: Här, här och här. Man blir mörkrädd.