Bakgrund:

En vän till mig växte upp under svåra förhållanden och gick ut livet med en självkänsla som var gravt destruktiv. Hon träffade en äldre man som till synes stod för allt det där hon saknat, trygghet, ekonomi och status. Men han visade sig vara någonting helt annat – ett oansvarigt och elakt barn. Inte bara fick hon bära sitt ansvar utan även partnerns och därtill regelbundet rycka ut och försöka lösa de situationer som följde  i partnerns spår. Inköp av lyxbilar på kredit och andra statusvaror. Detta var sådant som han behövde, medan hon bodde på landet i hans vinterbonade sommarstuga som saknade såväl badrum som indragen el (Den var indragen med en kabel genom ett fönster från trädgården och möjliggjorde att ha element eller spis på). Själv är han militär och bodde främst på jobbet där det både gick att duscha och tvätta.

Han sålde hennes saker, maxade ut hennes kreditkort och höll henne i allt hårdare kontroll. Inte ens på toaletten fock hon vara ifred eftersom han föreställde sig att hon satt där och smsade otaliga älskare. Familj och vänner försökte rädda henne över åren, men hon höll benhårt fast vid att alla såg fel. Allt var bra. Med tiden vände sig vänner och familj bort i sorg och vanmakt.

Så en dag, så hände något. Hon sade NOG och flyttade från den nybyggda och alldeles för dyra och villa som de flyttat till.

Trots att hon jobbade timmar på ett lågbetalt jobb lyckades hon få ett hyreskontrakt och flyttade. Han skulle utomlands och hon lät honom ha sina saker i hennes förråd tills han kom till baka och skaffade egen lägenhet.

Så satt hon då där. Med hans skulder, utan mat på bordet åt vare sig sig själv eller husdjuret och med en tids sorgebearbete framför sig. Den som inte svikit sig själv ordentligt har kanske svårt att förstå, men det är avsevärt mycket svårare att förlåta sig själv än andra. I det här fallet behövde hon inse att folk i 8 års tid sagt till henne att det var just så här. Han är ett monster. De hade sagt det och hon hade inte lyssnat. Hur dum får man vara? Därtill var en lång relation och ett äktenskap slut och även om man lever i ett destruktivt förhållande så har man drömmar och tankar om framtiden som man måste ta avsked av.

Nu kanske det är dags att förklara lite om min vän. Uppväxt med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa. Mamman outbildad och med blygsam inkomst, mycket sjukdom båda. Under många år mobbades hon av sin klassföreståndare i skolan, men hon blev inte lyssnad på. En besvärlig unge klagar ju alltid på någonting. Inte en lätt uppväxt. Så länge jag har känt henne så har hon dock alltid, oavsett mående, vårdat sitt yttre. Hon har en härlig och stark utstrålning, är välformulerad och dessutom snygg. För oss som känner henne och som ser hennes själ har nog dock ofta mer sett  Edward Muncks skriet.

Så här kommer då dagens historia:

Där sitter hon med en ekonomi som han försatt i kvav med en del sorgebearbete framför sig. Varje gång hon berättar för oss nära om sina upplevelser gråter jag av stolthet, över att hon orkar erkänna och se sin livslögn. Att hon efter alla års statusjagande och maskhållande faktiskt bad om hjälp hos sociala förvaltningen var mer än jag någonsin vågat hoppas på. Kanske borde jag inte hoppats på det.

Socialen lyssnade på hennes historia. De lyssnade, men jag tror inte att de förstod alls. Jag tror inte att de såg längre än hennes yta och utstrålning. Deras första beslut var att de inte kunde bevilja henne några kortfristiga undantag, så som förståelse för att hennes ex-man hade sina tillhörigheter i hennes förråd (vilket gjorde att hon bara skulle ha rätt till halvt bidrag) eftersom de bedömde att hon skulle komma att behöva hjälp länge. Hon hade ju inkomster, som visserligen var lägre än bidragsnormen och som därtill var osäkra eftesom hon gick på timmar inom vården (som skär ner och sparar hårt i aktuell kommun) så då kom man till den nya slutsatsen att hon inte behövde hjälp alls.

Ingen runt omkring som känner henne förstår hur denna kvinna står upp idag. Tack och lov har hon stöd av en terapeut som såg till att få henne sjukskriven en månad. Det här är en driftig och sjävständig person, men som behöver få sitta ned och sörja en stund, utan att oroa sig för mat på bordet och avstängd el. Så hon går till Försäkringskassan, för att ansöka om sjukbidrag. Att söka hjälp hos en myndighet är för hennes som för de flesta av oss en sista utväg, inte dödande, men ungefär lika behagligt som att gå ut naken på stan. Försäkringskassans beslut då? Jodå, hon skulle få hjälp men de hade mellan en och två månaders handläggningstid…

Hon ringer mig gråtande och frågade om jag kunde söka jobb åt henne, för hon är inte kapabel, men hon måste ju ordna inkomster snabbt för att inte bli vräkt och få problem med kronofogden. (Vi söker, men det säger väl sig självt att orkar man inte söka jobb, så är man inte i toppform för anställningsintervju eller ens för arbete). Medan vi söker jobb så uppmanar jag henne att ta en ny kontakt med socialen och här kommer dagens höjdare: De tycker att hennes lägenhet är för dyr, så hon får ingen hjälp innan den är uppsagd. Punkt. Ingen plan för hur hon skall få tag i en ny billigare lägenhet i egenskap av numera arbetslös och med en kreditkortsskuld som snart kommer att finnas hos kronofogden.

Så nu är lägenheten uppsagd – och i eftermiddag skall hon försöka hitta ansvarig handläggare som inte varit tillgänglig per telefon och fråga vad man gör nu. Om tre månader är hon bostadslös, sannolikt med en betalningsanmärkning.

Det bisarra är att hade hon fått rimlig hjälp i januari när hon sökte så pekar det mesta på att hon nu inom kort varit på fötter igen. Istället så ser det ut som att det faktum att hon behövde hjälp kommer att leda till problem av avsevärd karaktär fortfarande i juli/augusti samt att hon idag på grund av all ekonomisk stress och obehagligheter med myndigheterna är i sämre skick än från början.

Varför har vi ett välfärdssamhälle? För att få hjälp när vi har tillfälliga problem eller att fällas för lång tid framöver? Vilken hjälp har vi av sjukförsäkring i statlig regi om vi behöver kunna försörja oss för egen maskin i mer än en månad när vi blir sjuka? Sociala förvaltningen har uppenbarligen inte kompetens att hantera alla sorters människor utan förväntar sig att folk inte har tillfälliga problem, utan kommer att vara beroende av samhällets hjälp för lång tid eller alltid, de tycks också tro att de kan sortera folk på utseende och attityd istället för efter faktiska förhållanden. Är det så att man måste se ut och prata på ett visst sätt för att bli tagen på allvar? Blir snygga och välformulerade kvinnor inte misshandlade, eller är det lättare för dem att hantera? Det om någonting är väl ett klassamhälle? Om än av ny modell och som vi kan tacka socialdemokraternas klasskampsretorik för.

Jag blir heligt förbannad och samtidigt funderar jag över vart man vänder sig när man blir misshandlad av myndigheter, vem hjälper en mot inkompetens och maktmissbruk? Och hur skall den som är golvad och utslagen kunna försvara sig?

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sociala förvaltningen, ekonomiskt bistånd, sjukskrivning, försäkringskassan, klasskamp, diskriminering, kvinnomisshandel