(Jag ber om ursäkt för en del tomma postningar från Dexion. Vid flytt mellan servrar gick någonting i databasen sönder som periodvis gjort att jag inte kan justera inställningar. Felsökning pågår och jag hoppas att inga fler fel som kommer är synliga för er skall uppstå).

Få samhällsramar är så beroende av moral och värderingar som liberalism. Så vitt jag känner till finns nämligen ingen annan ideologi som fokuserar runt den enskilda människans rätt att forma sitt liv, till skillnad från att bli reglerad och vägledd av majoritetens val, eller tidigare generationers. Därför är det fascinerande till gränden till skräckinjagande att så många liberaler tycks tro att målet för samhället är någon form av kapitalistisk värdenihilism.

Ta till exempel diskussionen om den unga flickan som valde att ha en SM-relation till en äldre man, som resulterade i att hon “utsattes” för saker som många av oss skulle betrakta som rätt förskräckliga. Ur en liberal synvinkel så är det självklart att staten inte skall blanda sig i vad människor gör på frivillig grund. Med frivillig menar jag, det som en annan människa med uppenbarhet bör utgå i från, i första hand det sagda.

Vi kan inte ha ett samhälle där rättssystemet ålägger oss att psykoanalysera våra medmänniskor för att inte kunna bli dömda för det ena eller andra. Så ur ett liberalt rättsligt perspektiv hade mannen tagit sitt ansvar då han samtalade med flickan och kom överens om vad de ville.

På ett mänskligt plan finns dock andra variabler. Hur bör en vuxen människa agera i relation till en avsevärt yngre (ännu inte helt vuxen människa) som den vuxne inte känner väl och som uppvisar tydliga tecken på tidigare självskadebeteende (ärr på armarna) och vill medverka i ett arrangemang som klart har emotionella risker?

Personligen tycker jag att man har ett ansvar för sina relationer och sina medmänniskor och hade i mannens ställe valt att ta det säkra före det osäkra. Kanske var det flickans vilja och gjorde henne gott, men jag hade inte velat riskera att vara verktyget som gjorde henne illa. Ett resonemang som gör att jag överhuvudtaget avstår från tillfälliga sexuella relationer.

Men jag förstod att i bekantskapskretsen så var ståndpunkten hos några att liberalism handlar om att inte värdera andras agerande. Att inte lägga sig i och att flickan i förevarande fall fick ta ansvar för sitt muntliga medgivande.

På samma sätt är inte marknadsekonomi ett tecken på godhet. Marknadsekonomi är ett ramverk för att låta samhället styras av människors val, till skillnad från majoritetens via politiker. Ett trial-and-error-system som gynnar utveckling och kreativitet, till skillnad från det planekonomiska “alla ägg i en korg”. Ett marknadsekonomiskt samhället är inte ett gott samhälle, det är ett dynamiskt samhälle. Människorna i det måste, som i alla andra fall göra det gott, men de har makten.

Så Apple blir inte gott för att det agerar på marknaden, kära Apple-slynglar. Ni måste fortfarande applicera er moral på deras agerande och med det som grund avgöra om det är gott eller inte. Tycker man att det är reko att använda en ansenlig marknadsandel för att i största möjligaste mån tvinga sina användare att enbart använda märkets egna tillbehör, tycker man att det är ok att ett bolag gör moraliska val åt användarna oombedda och då dömer bort naket, men släpper igenom fördömanden av homosexuella så handla Apple-prylar! För all del. Personligen gillar jag inte moralism, paternalism eller oligopol oavsett om jag möter dem i en planekonomi eller en marknadsekonomi, eller för den delen i en blandekonomi.

På samma sätt är det förstås inte olagligt för Arla att i samband med Muhammed-rabaldret gå ut och ta avstånd från Jyllands-Posten för att därmed få sälja mjölk i arabvärlden. Inte heller är det olagligt för ett världsomspännande företag att använda vinster från en marknad till att prisdumpa och på så sätt tvinga bort konkurrenter och på så sätt skapa sig ett oligopol, eller monopol på en annan marknad. Men det är allt annat än moraliskt försvarbart med mina mått mätt.
Arla satsar på industriella stordriftsfördelar och hårda nypor. Jag vill ha kvalitativ mat, från djur som mår bra och ja – jag vill ha ett svenskt jordbruk. Gärna småskaligt. Dels för att jag gillar en landsbyggd med hagar och djur, dels därför att jag tror att djur mår bättre i småskalighet och det gör min nattsömn lugnare och min mage gladare. Lyckliga djur smakar bättre.

Etik och moral är en personlig fråga. Visst kan du vara utan, men det gör dig till en ihålig varelse.

En god ideologi låter dig leva ditt liv enligt din moral, en ond gör det inte.
Det är det goda i liberalismen, inte att den låter dig undslippa ställningstaganden.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, moral, etik, liberalism

Utflödet från Moderaternas partistämma bestod huvudsakligen av två saker:
1. Hallelujah-kören/Mao Tse Tung-kören. En strid ström av rapporter om den lysande partitrojkan och den fantastiska ledaren vars (tämligen mediokra) tal var fantastiskt, lysande och briljant. Därtill var han snygg och god. Ganska kul att kika på med ett halvt öga, om man inte samtidigt betänker att “dessa människor styr landet” och människor som gillar att dunka rygg snarare än att agera djävulens advokat brukar leda både sig själv och andra ned till heta, ej semesterrelaterade trakter.

2. Idéprogrammet. Det läckte ut att Moderaterna menade att de varit med och avskaffat Apartheid, vilket förstås var en kraftig vinkling av vad som verkligen sagts, nämligen:

“Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisa upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”

Det ledde till en humorvåg på Twitter under taggen #stuffmoderaternadid.

Nåväl, de Nya Moderaterna ville bli som de gamla socialisterna och har nu fått både urskiljningslösa hyllningskörer som Nordkorea nog skulle avundas lite och börjat med historierevisionism. Med lite högre valframgång nästa val så kan nog målet anses nått.

Men det blev roligare, för efter stämman gick partisekreterare Arkelsten ut och försvarade stämmosbeslutet.

Det är inte så konstigt att förvirring uppstår. Moderaterna har under många år kallat sig för liberalkonservativa, vilket är en skum skvader som sannolikt ligger bakom att människor tror att borgerlig är ett begrepp som implicerar annat än gillande av linnedukar och kristallglas.

Liberalismen och konservatismen står i många avgörande punkter emot varandra och är inte riktigt förenliga, vilket den idéintresserade lätt inser. Du kan inte både sätta individens beslutanderätt över sig själv i centrum och samtidigt förorda en långsam utveckling och att kultur och annat skall tillåtas att styra samhället.

Du får absolut frihet att leva ditt liv som du vill om du väljer väg A, B eller C.

Att den konservativa historien går ut på att populasen var obildad och enbart i den utsträckning där det var nödvändigt skulle ha inflytande över den gemensamma skötseln av samhället är ingen svårtillgänglig kunskap. Rimlig allmänbildning, eller som värst vad du lär dig under första terminen av statsvetenskapliga studier. De konservativa ansåg länge att lämpligheten för offentliga uppdrag borde vara knuten till inkomst och ägande, vilket också var grunden för den konservativa makten.

Liberalerna och socialisterna, som har gemensamt att de inte anser förändring vara förnedring, och inte heller att det är arrogant av nutiden att anse sig ha bättre förmåga att avgöra de framtida vägvalen än vad dåtidens människor hade, gjorde å andra sidan gemensam sak och drev först igenom den allmänna rösträtten och senare även kvinnlig rösträtt. De konservativa accepterade slutligen i ett försök att hindra de progressiva från att gå ännu längre. DET är moderaternas historia.

Det var förvisso Arvid Lindman som var statsminister, så om man

1. Lägger tyngdvikt vid vem som är vald statsminister vid omröstningen och

 

2. inte gör en ideologisk distinktion mellan socialism, liberalism och konservatism utan delar politiken i höger respektive vänster samt

 

3. jämställer ett förslag som som man inte egentligen förordade, men som syftade till att hindra ett mer långtgående förslag samt ett medgivande av demokratiska rättigheter under hot om revolution och kommunism som alternativ

 

så kan man faktiskt säga att Moderaternas företrädare införde och var för rösträtten samt att högern och vänstern tillsammans införde rösträtten. Det är ungefär det som Torbjörn Nilsson och Sten Olsson gör. Anders Edwardsson går dock ett steg längre … och motsägs av UNTs Håkan Holmberg.

Jag tänker inte hålla dagens moderater ansvariga för vad moderaternas representanter i en annan partibildning ansåg för mer än hundra år sedan. Lika lite som jag tänker utmåla Folkpartiet för att vara liberala hjältar för vad deras föregångare åstadkom en gång i världen. Men jag håller dagens moderater ansvariga för att vara obildade och fyllda av en lust att förgylla sin existens genom vad jag faktiskt anser vara historierevisionism.

Men jag kan ju ha fel, så allra tryggast blir det förstås om ni själva tar och läser på i ärendet och bildar er en egen uppfattning …

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, historia, moderaterna, Nya Moderaterna,

_{»crosslinked«}

[Uppdatering - det finns tydligen värre tomtar: Partistyrelsen]
För några dagar sedan skrev centerpartiets jämställdhetsgrupp på Brännpunkt om sitt förslag som omnämns individuell föräldraförsäkring. Jag får nog tillstå att min attityd gentemot politiker och deras förslag är, ja jag skulle inte beskriva den som förväntansfull. Men trots det så förvånas jag ibland och skräms, oftast på grund av en känsla av att någon går avsevärt mycket närmare mig än jag vill ha dem. Jag gillar inte påflugna människor som inte respekterar andras privata sfär – de ger mig kväljningar. Att de svänger sig med ordet liberal gör inte saken bättre.

Jämställdhet
Argumenten som centerpartisterna anger är att barn har lika rätt till sina båda föräldrar. De menar också att det är ett problem för samhället och friheten att kvinnor tjänar och äger mindre än män i snitt samt att det lägre löneläget gör att fler kvinnor stannar hemma och utnyttjar föräldraförsäkringen, då det påverkar familjeekonomin minst. Det i sin tur är dåligt för arbetsmarknaden.

Låt mig berätta lite om mitt liv. Hemma hos oss så är det oftare jag som städar, medan min man oftare lagar mat. Statistiskt sett alltså. För oss är det inte ett problem att vi inte lyckats vikta verksamheterna mot varandra. Laga mat är ju trots allt snäppet roligare, men lite besvärligare eftersom det måste göras vid fasta tider. Tvätta gör vi båda, men jag tycker uppriktigt sagt att jag är lite bättre på det. Man kan nog argumentera för att orättvisa föreligger åt båda håll, beroende på ståndpunkt och intresse.

Den dag vi skaffar barn (just nu är vi lite tveksamma till projektet så länge då går förment liberala centerpolitiker lösa och påverkar vår vardag på ett sätt vi har svårt att värja oss mot) så kan det bli så att mannen tar ut i princip hela föräldraledigheten. Det hänger på att han har en anställning, jag har det inte. Istället arbetar jag från hemmet som egenföretagare, vilket gör mig tillgänglig, inte hela dagarna, men stora delar. Att ha kontakt med staten är som egenföretagare ett adrenalinhöjande, livsförkortande och frustrerande projekt som man helst slipper. Med det “liberala frihetsförslaget” så skulle alltså våra barn få föräldrar hemma kortare tid och mindre tillgång till sin far.

Mannen och jag tjänar inte lika mycket heller. Det beror inte så mycket på gener som att jag kom ut på arbetsmarknaden senare och att vi är verksamma i olika branscher. Hur balansen kommer att se ut utslaget över vår livstid får vi väl se. Vad andra tjänar eller äger är hur som helst inte en variabel för vårt familjebildande och kommer inte att vara relevant för våra barns uppväxt.

Självklart bör människor med motsvarande kompetens som arbetar med jämförbara saker tjäna lika mycket, men det är ett långt steg från att jämföra män med kvinnor på ett samhällsplan. Jag misstänker att jämför vi norrlänningar mot säg, sörmlänningar så kan det finnas en statistisk skillnad där också. Inte heller för att rätta till den orättvisan vill jag få min familjebildning styrd.

Det här är ett exempel på att statistik är ett tämligen dåligt underlag för att forma människors liv. Liv är inte statistiskt fördelade.

En kvinna realiserar sitt jämställdhetsengagemang.

Redo, inte att leva sitt liv, utan att realisera andras samhällsmål.

Livets störande individualitet
Men det handlar inte bara om att vi inte lever våra liv i relation till samhällsstatistik, det handlar om att det mänskliga livet inte ryms inom statistikens fyrkantighet. Statistiken kan aldrig måla andra bilder än snitt och trender. Visst låter det fint att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar, men hur skall en jordbrukare, eller någon annan som har ett jobb där man inte är utbytbar hantera en allt mer kvoterad föräldraförsäkring? Eller är det helt enkelt inte önskvärt att de skaffar barn? Hur är det med pappan som strax före sin föräldraledighet bryter båda benen är det rätt och rimligt att hans föräldraförsäkring fryser inne? Är det fullständigt absurt att den förälder som drabbas av en depression tar igen sin tid med barnet senare? Eller är det barnets lika rätt till båda föräldrarna som oavsett allt annat går först? Just där och då? Statistiskt sett så trivs statistikern bra med en fot i frysen och en i ugnen, men kan jag få be de centerpartistiska företrädarna att pröva den övningen och sedan tala om hur det kändes?

Lite krasst svarade en av centerföreträdarna på min kritik på Twitter med att försäkringen (absurt namn – det finns ingen försäkringsvariabel i systemet) inte är ett tvång, man kan helt enkelt välja att inte utnyttja den och så göra som man själv vill. Med hänsyn till Sveriges skattetryck så är det lite som att säga att problem inom offentlig vård inte är ett problem, för du kan alltid på egen kostnad välja att gå till en privat vårdgivare. Nå, så är det ju inte för de flesta. För de flesta innebär skattetrycket att vi faktiskt är beroende av den offentliga hjälp som ges.

Logik och moral
För att ett politiskt förslag skall bli rimligt och moraliskt så måste vi veta vilket problemet är som åsyftas, vi måste också med någon rimlighet veta att vårt förslag kommer att lösa problemet samt när och hur vi skall utvärdera och vad vi skall göra med utvärderingsresultatet.

För det första. Det här är inte en försäkring. Att få barn är idag ingenting oväntat eller olyckligt, det är någonting som man mycket väl kan planera. Således borde vi kalla det för bidrag, för det är det det är. Ord har makt och försäkringar utfaller till den som är olycksdrabbad, inte den som väljer att utveckla sitt liv i en ny riktning.

Vilket problem som skall lösas med föräldraförsäkringen är lite oklart. Är målsättningen till exempel att det skall födas många barn, att de föds ofta, att vi vill vara säkra på att föräldrarna stannar hemma med sina barn en stund eller någonting annat? Är målet med “försäkringen” att skapa ett samhälle där kvinnor och män gör allting till 50/50? Borde vi då inte också byta namnet från föräldraförsäkring till “politiskt definierad jämställdhetsmotivator”? Och hur kommer vi i det fallet åt de jäklar som fuskar och inte skaffar barn? För att inte tala om de som delar lika på försäkringen men där ena parten ändå tar fler vaknätter och blöjbyten?

Har du inte definierat ett problem, så kan du heller inte ange en lösning. Om vi nu bortser från krav på problemdefinition för en stund. Finns det någonting som pekar på att centerpartisternas förslag har någon effekt, åt något håll alls? Om målsättningen är jämställdhet, som snedvrids av att män och kvinnor i snitt tjänar olika mycket, vore det då inte effektivare att angripa det problemet? Till exempel genom att ta itu med lönerna inom offentlig sektor? Och om problemet är att barn inte får samma tillgång till båda föräldrarna och det är en objektiv sanning att de skall ha det, varför då tassa runt i kanten? Kvotera föräldrarollerna rakt av!

När vi så har kommit fram till vad problemet är och att vårt förslag faktiskt tycks innebära en lösning kvarstår två saker. Fastslå tid och form för tillsammans med effekt av utvärdering. Vi vill ju inte ha en massa verkningslösa regleringar, det verkar sossigt. Men innan vi fattar beslut så måste vi faktiskt fundera över och besvara en fråga till. Även om jag har helt och absolut rätt med mitt förslag – är det mitt mandat att lösa problemet?

Jag ser dagligen människor med problem, som gör saker fel och där jag vet hur det borde vara, säg till exempel regleringen av riksdagens arbete, där det inte på något sätt vore min sak att gå in och styra upp det. Jag ser människor som har helt fel respektive, människor som sköter sina bilar fel, för att inte tala om folk som uppfostrar sina barn på ett sätt som inte alls gagnar barnens framtid – men det är likväl inte min sak att gå in och styra upp situationen. Som vuxen måste jag respektera andra vuxna människors rätt att göra som de vill, till och med när de gör fel och jag vet bättre.

Således tycker jag att centerföreträdarna också skulle lägga lite tid på att överväga med vilken moralisk rätt de vill reglera människors familjebildning till förmån för statistiska snitt och samhällsideal som inte nödvändigtvis delas av alla. Jag säger inte att legitimiteten inte står att finna, jag säger bara att det vore trevligt om de själva kunde formulera den.

Ideologi
Ett antal människor har i olika sammanhang sagt att liberalism bygger ju på individen, så det måste väl vara helt liberalt att föräldraförsäkringen individualiseras. Låt oss titta lite på det.
Liberalism innebär att människor skall få bestämma så mycket som möjligt själva. Att staten finns för medborgarna, inte tvärt om. Liberalism handlar om att var och en skall ha rätt att bli bemött som individ, inte som en del av ett kollektiv oavsett om kollektivet är självvalt eller påtvingat av någon annan.

Det innebär att människor som väljer att skaffa barn tillsammans, själva bör få avgöra hur barnet skall omhändertas och uppfostras. På det följer att staten inte bör tillägna sig mer av människors tid och pengar än nödvändigt för att därmed kunna tvinga dem att leva, tänka eller tycka på något annat sätt än de själva valt.
Det innebär att staten bör avstå från att betrakta mig som en del av ett kollektiv, i det här fallet kollektivet kvinna eller man och bemöta mig som individ. Det är inte mitt moraliska ansvar att leva för att förverkliga andras moraliska ideal.
Liberalismen tror på att människors samfällda agerande leder till det bästa slutresultatet och att ett samhälle är långt för komplext för att sociala ingenjörer skall kunna sitta och dra i spakar och få den effekt de förväntat sig.

Därför skulle jag beskriva förslaget som allt annat än liberalt.

Jag tycker där till att det är ofokuserat, sannolikt verkningslös, moraliserande, utan såväl saklig som moralisk legitimitet och rent ut sagt dumt.

Inlaga 1
Replik
Replik
Slutreplik

Skribenterna:
Muharem Demirok
Fredrik Federley
Annika Qarlsson
Marie-Louise Wernersson

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, jämställdhet, social ingenjörskonst, progressiv politik, ideologi, Centerpartiet, föräldraförsäkring, kvotering, Fredrik Federley, Muharem Demirok, Annika Qarlsson, Marie-Louise Wernersson

Sådant som jag ofta frågar mig när jag läser politiska analyser är: söker man makt för att man har goda idéer som förtjänar att realiseras, eller söker man goda idéer för att legitimera sin maktsträvan?

Enligt Per Gudmundsson på SvDs ledarblogg konstaterar det gamla partioraklet Harald Ullman att socialdemokraterna inte förlorat valet på grund av valarbetet eller media – utan på grund av ett ogynnsamt samarbete i första hand med vänsterpartiet men också på grund av brist på attraktiva idéer.

“Men de rödgröna var naturligtvis inte hela orsaken bakom valkatastrofen. Bristen på egen attraktiv politik både i riket och i huvudstaden är en annan orsak.”

Men då så, då var väl allt i sin ordning? Implicit så tolkar jag det som att socialdemokraterna behöver hitta den goda politiken, men om det var idéerna som stod i centrum – inte människorna eller organisationen SAP vore det då inte bättre att släppa fram den som har de goda idéerna? Inte att fortsätta kämpa om makten trots bristen på politik?

Man kan lätt få för sig att partier är som fabriker. Något skall tillverkas på fabriksområdet, nu när den ändå står där. Bättre att byta produktion än att lägga ned verksamheten när en nuvarande varan inte går hem.

Men är det verkligen partiernas fenomenala förmåga att producera bra idéer som är deras mål eller legitimitet? Är de inte, eller bör de inte snarare vara, en effekt av att människor samlas kring gemensamma åsikter och värderingar och försöker realisera dem tillsammans? Vore så fallet så borde man i mitt tycke stå fast vid sina värderingar oavsett om de är populära eller ej, eftersom man kommit fram till att de är rätt och inte vara så mån om att hitta åsikterna som alla andra gillar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, principer, makt

Det börjar bil valrörelse och förvånansvärt nog så tycks det faktiskt skilja sig åt mellan blocken. Jag skulle inte kalla det ideologi, för det är lite mer stringent än vad jag tycker att de lägger fram, men likväl en skillnad i samhälls och människosyn.

Till min förvåning tar Alliansen poäng efter poäng. Inte för att de inte gjort fel under mandatperioden. Det har varit många löften som svikits.
Integriteten har till största delen avskaffats
En del beslut har inte införts på ett rimligt sätt och visar på en ganska dålig verklighetsuppfattning, som sjukförsäkringsreglerna som dels är illa skrivna, dels infördes på ett sätt som i avgörande avseenden inte beaktar hur Försäkringskassans som organisation och dess personal fungerar. Jobbcoacherna är ett ytterligare tramsnäste. Man lät Arbetsförmedlingen (som inte har historiens bästa renommét) göra upphandlingen, där både den ena och andra slank med men där regeringen också, så vitt jag kan förstå, skapat ett ersättningssystem som ger dig mest när du antar en adept och minst när du ser till att vederbörande får ett jobb. Ett ypperligt upplägg när man vill ha in många nya aktörer, men inte så bra om det är kvalitet man är ute efter.

Men jag ser ändå en tråd, en tråd som går i rätt riktning, den bygger också på ett samhälle, så som empiriska undersökningar indikerar att det ser ut: Det måste vara mer inkomster än utgifter för att ekvationen skall gå ihop; ju fler som har inkomster av arbete i relation till de som inte har det, desto lättare blir bördan; det finns en tröghet i människors vilja att förändra sina livsomständigheter som yrkes- och bostadsval men också gräns där bekvämligheten står åt sidan för viljan att förbättra sin situation.

Detta skiljer sig från alternativet – de rödgröna – som i många avseenden inte tycks ha lyft blicken från kartan sedan förförra sekelskiftet. Genom att beskatta 10% hårdare skall man ge 90% av befolkningen förmåner och högre inkomst. Det säger sig själv att det inte fungerar. Men de tycks också helt övertygade om att kvinnorna är beredda att slita hund, med dåliga avtal och dålig ersättning, inte för att upprätthålla det fantiserade borgerliga idealet om tjänare och herrar, utan för att upprätthålla den socialistiska idén om en stor offentlig sektor som framförallt omfattar traditionellt kvinnliga yrken. RUT-avdraget ryker all världens värd, medan det mer manligt inriktade ROT-avdraget förstärks. Det är nämligen fint att bygga någons hus, till skillnad från att städa det som är kränkande.
Med höjda skatter på bensin, tobak och alkohol skall man sedan finansera det ena och det andra – tro för all del inte att det är för miljön eller för folkhälsan. Det finns få konsumtionsområden vars pris är så oelastiskt som dessa. Med andra ord. Människor konsumerar det de  vill eller behöver konsumera och så är det annat som får stryka på foten. Därför är prisförändring en väldigt dålig väg att gå om man vill förändra konsumtionen på dessa områden.

Men generellt får jag intrycket av att de rödgröna anser sig vara bäst lämpade att leva medborgarnas liv. Man bestämmer hur mkt bil de kör, hur mycket alkohol och tobak de konsummerar, vem som tar hand om barnen oavsett om detta gäller perioden med föräldrarna eller sedan (då dagis/förskola är det enda giltiga). Man bestämmer vad som skall läras ut på denna förskola/dagis inklusive könsidentitet och politiska åsikter, vilket följer hela utbildningen, med fastighetsskatt styr man människors boende, matmoms deras ätande och försäkrar sig om att ingen faller utanför normen för inkomster med förmögenhetsskatt. För den som spelat Roborally så är det precis så det framstår för mig att de sitter och räknar på löpande band som för de små robotarna x-antal steg framåt, bakåt, snurrar och så får de försöka räkna ut vilka åtgärder som skall till för att roboten skall sluta där ägaren vill. Oftast går det inte som planerat vare sig verklighet eller Roborally.

Kanske kunde man lösa det så att de som vill vara med i det rödgröna Roborallyt får det och vi andra får sköta oss själva och varandra?

Kanske kan man önska sig mer på den ideologiska fronten, eller inte kanske, det gör jag definitivt. Lite ideologisk ryggmärg, historisk kunskap kombinerat med lite lagom hum om politiska system hade fungerat som stopp för den långa rad av integritetsinskränkande och demokratinedmonterande förslag som lagts fram och till stor del gått igenom de senaste 4 åren. Jag kommer aldrig rösta vänster, men i avsaknad av ett starkt demokratiengagemang och orubblighet i integritetsfrågan så kommer jag heller aldrig kunna rösta med Alliansen. Där är jag omutlig.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, Aliiansen, Rödgröna, val2010

Med intresse iakttar jag att klass åter blivit en fråga för diskussion, vilket roar mig, eftersom det är någonting som jag grunnat på en del med utgångspunkt i den egna bekantskapskretsen. Men jag är aningens förvirrad inför varför liberaler, som vanligen inte använder sig av kollektiviseringar helt plötsligt gör just det.

Vad är arbetarklass? För 50 år sedan var det en fråga som hade kunnat besvaras, men idag är det inte människors yrke eller föräldrarnas som avgör deras levnadsöde. Sanningen är att Sverige är ett platt land, där i princip inga fördelar eller möjligheter är förbehållna vissa.

Såväl skolgång som högre utbildning är tillgängliga, såväl praktiskt som ekonomiskt för i princip alla som vill. Det finns förvisso hål  och generella brister i de sociala välfärdssystemen, men de finns och omfattar befolkningen generellt. Hålen är så att säga olycksfall i arbetet, inte en önskan om att exkludera.  Människor har de senaste årtiondena flyttat och blandats att de flesta omkring mig inte ens med den starkaste vilja kan klassificera sig som det ena eller andra. Människor vars föräldrar växt upp som barn till arbetarklassen har själva vuxit upp i radhus eller villa och läst vid universitet.

Vill jag därmed säga att ingenting skiljer mellan människor, att alla har samma förutsättningar för ett framgångsrikt och lyckligt liv? Nej, självklart inte. Det krävs inga djupare studier för att konstatera att så inte är fallet. Men det är inte vare sig utbildning, inkomst eller geografisk placering av bostaden som är avgörande. Framför allt så går det inte att peka ut grupper i detta avseenden, mer än annars. Man kan generalisera, men inte visa någonting som är relevant på individnivå.

Vad det handlar om är kultur.

Kultur kan nämligen å ena sidan innebära att du har linnedukar och antikviteter, tillgång till stora mängder böcker och läsande människor, men samtidigt innebära att dina livsval inte utgår från alstrande av lycka, utan på att bevisa din trasiga självkänsla. Det kan vara lika självklart att du skall läsa vid universitet som att du skall välja att inreda ditt liv med saker och människor som förstör för dig.

På omvänt sätt kan du vara uppväxt, med vaxduk på bordet, inte en bok inom synhåll och förväntningarna på dig att du skall bli fabriksarbetare men också få med självkänsla och förmågan till konstruktiva val. Vilken av parterna kommer att nå framgång? Den förstnämnda sannolikt inte alls, den senare som minst i familjeavseende, men sannolikt även karriärmässigt. Förmågan till konstruktiva val är nämligen guld värt.

Det är definitivt inte den senare som borde vara föremål för att tycka synd om, eller för samhällets hjälp.

Det som igår handlade om fullt synliga saker, så som bostad och utbildning handlar idag om någonting annat. Det faktum att vi fortsatt att betrakta människorna och samhället på samma sätt, trots att i första hand samhället, men därav också människorna förändrats ställer till det.

I senaste Neo finns en mycket bra artikel (ej online) av Nils Lundgren, som väljer att komma ut som liberal. Han beskriver sin uppväxt i klassisk arbetarkultur där människor hade gemenskap i sina yrken, sin snarlika ekonomi men också de sociala delarna i folkbildning, dans på Folkets Park och så vidare.

Man var socialdemokrat, inte för att man delade de ideologiska ståndpunkterna, utan för att det var de som stod på de svagas sida, för att de var Folkets Hus m.m. och det kan jag förstå. Då. Jag menar, det är dessutom inte så att motsvarande resonemang inte förekommer på högerkanten.

MEN! Det är dags att lägga av med det där nu. Både till höger och vänster. Det är dags att se på ideologierna, politikens mål och se om det är dit vi vill. Har de inga mål så kanske vi skall fråga oss om det är de som skall leda vägen? För dilemmat är att politiken har effekter. De effekter vi ser just nu är inte dagisavgiftens höjande eller sänkande, utan demokratins avskaffande.

Den balans som måste finnas mellan medborgare och de som fått förtroende att styra förskjuts åt sidan. En stor del av det skedde på 70-talet med den nya konstitutionen, där allt som beslutas av riksdagen anses gott, men har förvärrats de senaste 5-10 åren genom att stat och de som är vänner med staten ges tillgång till mer information om medborgarna än medborgarna någonsin skulle kunna drömma om att få om de beslutande organen och än mindre om de beslutande individerna.

Var vi är, vad vi säger och till vem. Därtill ett antal regler som inte skärskådar vårt privatliv, men väl gör vår rättsliga situation så osäker att vi lämpligen bör misstro våra medmänniskor och ständigt vara vaksamma mot vår omgivning.

Vem röstade för det? Jo en massa människor som låter grupplojalitet gå före idéerna. En massa människor som tror att en röst på högern är en röst för företagande och en lika stor massa människor som tror att en röst på vänstern är en röst på folkbildning och skydd av de svaga. Blåsta!

Människor är inte svaga för att de föds på en viss plats, eller för att deras föräldrar har ett visst yrke. De är svaga därför att de inte får lära sig att sätta upp mål, sträva efter dem och därför att självkänsla och ett gott omdöme inte är någonting av gud givet. Det är någonting som vi får.

Så istället för att flytta pengar mellan olika grupper och utpeka dem som svaga på grund av födsel och ohejdad vana så borde vi se hur samhället hjälper dem som inte fått med sig den konstruktiva kulturen. Förmågan att se följderna av sitt handlande och styrkan att förändra sitt sätt.

Istället för att tro politikernas slogans om vilka de är så behöver vi fundera över vad vi vill ha för ett samhälle och se om politikerna vill ta oss dit. För om inte vi vet vart vi vill, hur skall vi då ta reda om politikerna kan ta oss dit? Om vi gör saker, inte för att vi tror på dem, utan för att andra gör det så får vi banne mig skylla oss själva. Tyvärr drabbar det också alla runt omkring och de som kommer efter.

Så, skall vi göra som alltid har gjort, eller skall vi göra något bra?

Det här inlägget blev inte alls som jag tänkt, så det kommer nog mera. Men ibland blir det så.

Läs även andra bloggares åsikter om klass, samhälle, politik, kultur, ideoligi, livsstrategi

Via ngn sadistisk tipsare landar jag på antipiratbyråns nya blogg. Ja eller är det det? Jag tror att det är satir, men det verkar som att Antipiratbyrån svalt den med hull och hår för de länkar till den.

Läser några inlägg och blodtrycket upp. Det finns ett beteende som jag rakt av definierar som ondska: Människor som förvanskar ord och dess innebörd så att kommunikation inte längre blir möjligt, som betraktar sanning som något relativt och som kort och gott anser att sanningen och verkligheten är relativ – oftast i relation till deras mål och syften. Men så inser jag sakteliga att det måste vara en ny satir-blogg.

Låt oss titta på inlägget om Karl Sigfrid.

Den huvudsakliga upphovsrätten är den idéella, det är den som gör att skaparens namn skall associeras med verket, att du inte har rätt att ändra verket etc. Den här delen av upphovsrätten har få invändningar mot, tvärt om är den rätt självklar. Den grundläggande delen av upphovsrätten har således heller ingenting med egendom¹² att göra, det är en rättighet.

Den ekonomiska delen av upphovsrätten kan däremot härledas som egendom, men att sammanblanda den med fysisk egendom och därmed stöld är inte korrekt. En cykel kan stjälas, liksom en stol och en klocka. Ett barn däremot kan inte stjälas, det kidnappas och inte heller en rättighet kan stjälas. En kopierad bok kan leda till en minskad inkomst, men kan också leda till en ökad, men framför allt har ingen fysisk materia har tagits från rättighetsinnehavaren.

Generellt brukar man överhuvud taget inte tala om ägande av rättigheter, utan om innehav. Kort och gott därför att det inte finns något att äga annat än ett medgivande. I det här fallet ett medgivande från lagstiftaren att du skall vara den enda som lagligen kan göra vissa saker. Jämför det med ett monopol. Systembolaget äger inte alkoholmarknaden i Sverige, de kan inte låsa in den och hindra andra från att komma åt den. Om ingen annan vet om att den finns så finns den inte, eller saknar i vart fall helt användbarhet och värde. Vad de har är en rätt att vara de enda som lagligen försäljer alkohol i butik inom Sveriges gränser. Men utan statens medgivande och förbud för andra så finns ingenting att “äga”. Att någon annan trots detta försäljer alkohol är inte det samma som en stöld från Systembolaget.

Att man motsätter sig att staten utdelar monopol är inte socialism, det är värderingar som kan tillskrivas både en marknadsekonom, en konservativ och definitivt en liberal. Det här kräver inte mer än en A-kurs i statsvetenskap och tillgång till en grundläggande juridisk ordbok, som mest första terminen på juristprogrammet för att förstå. Det är därför bloggen är så rolig och satiren så lyckad. De drar dumheten så absurt långt för att göra sin komiska poäng, vilket blir en lysande form av lyteskomik eftersom det samtidigt ligger så nära de resonemang som Pontén vanligtvis för.

Jag tror att Badlands hyena fått klar konkurrens!

[Uppdatering - Jag måste be om ursäkt. Uppenbarligen så ÄR det Henrik Pontén som bloggar. Men jag står frågande inför varför jag eller någon annan skulle vilja diskutera upphovsrätt med någon som inte ens verkar ha tillgodogjort sig innehållet i introduktionskurserna på juristprogrammet, än mindre upphovsrättskurserna?]

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Antipiratbyrån, Henrik Pontén, Karl Sigfrid, ideologi, upphovsrätt

1. Juridikens Termer – Egendom, allt av förmögenhetsvärde i en persons bo. Jfr Fast E; Lös E; Enskild E ,
2. Wikipedia – egendom

Tänkte kommentera Alliansens kris. Men vad katten – HAX sade ju precis vad jag tänkte säga, så läs där istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, politik, ideologi, val 2010

Kikade just på en inkommande länk och fann denna presentation på bloggen:
“Som ett intellektuellt verktyg är jag intresserad av den marxistiska metoden, varpå jag eftersöker en ständig kunskap i det ämnet. Den marxistiska metoden är som ett verktyg utomordentligt effektiv då den genom sin materialistiska dialektik har växelverkan och undviker dogmatik, har förutsättning av alltings föränderlighet och rörlighet och undviker atomism. Den marxistiska metoden undersöker de konkreta händelserna i den totala kontexten.”

Förklara gärna, för för mig är det rena grekiskan…

Läs även andra bloggares åsikter om marxism, grekiska, ideologi

För några dagar sedan lyftes nyheten om företaget och facket vars förhandlingar gått på grund och där företaget, trots pågående tvist betalade ut en högre lön än de var skyldiga till under tvistens slitande. Facket var upprört och den borgerliga delen av samhället skrattade rått och nedlåtande åt facket irrationella beteende.

Jag gjorde ett aktivt försök att inte reagera med ryggraden, utan att med öppet sinne försöka läsa och fråga mig fram för att förstå hur facket tänkte. En kort utfrågning på Twitter av Erik Laakso ledde till några bra länkar. På grund av Twitters formatsbegränsing skall jag istället försöka beskriva mina intryck och tankar här. Framförallt ni som inte delar mina liberala värderingar får gärna kommentera, speciellt om ni håller i åtanke att jag inte försöker gå i polemik, utan att förstå de tankar och den kultur som ligger bakom fackets reaktion.

Bakgrund (som jag uppfattar den):

Ackordslön: Byggarna har en del av lönen som är fast och en som är ackordsgrundad. Efter att ett arbete slutförts förs diskussion mellan de anställda och arbetsgivaren om hur mycket tid som åtgått. Slutresultatet av förhandlingen blir slutlönen.

Förhandlingen mellan Bygg-Wäst och Byggnads går på grund. Arbetsgivaren vill sätta lönen till närmare 29 000 kronor och facket vill ha upp den ytterligare en tusenlapp. Byggnads väljer att ta det hela till Central förhandling, vilket innebär att man har en tvist. Då säger kollektivavtalet att arbetstagarna har rätt till enbart “stupstockslön” som i detta fall låg på runt 22000. Arbetsgivaren väljer att betala ut lönen i den omfattning som man själv gått med på, medan tvisten om den extra tusenlappen pågår.

Detta får dock facket att gå i taket och begära skadestånd för avtalsbrott och det är här som de liberala och konservativa tar sig för pannan, medan vänsterdebattörer tycks anse att facket agerar helt rimligt.

Facket kan alltså driva tvisten medan dess medlemmar inte lider större skada under tiden än att deras löneförhöjning dröjer/uteblir.

Arbetsgivaren anser sig inte ha råd med skadeståndet och sänker därför motvilligt de anställdas lön med 6000 kr.

Att kollektivavtalet (som jag inte läst) säger att lönen under tvist är lägre än annars är alla ense om, frågan är om det är en minilön, eller en absolutlön. Beror förstås i första hand på avtalets formulering och själva ställnignstagandet gentemot klausulen beror förstås på grunden för regelns införande och det är där jag inte får det att gå ihop.

Vänstern menar att stupstockslönen är ett sätt att tvinga arbetsgivaren till förhandlingsbordet och jag tycker att den framförallt borde straffa arbetstagarna. En sänkt lön med 6000, om så bara för en stund borde vara riktigt besvärligt för de flesta. För arbetsgivaren blir det förstås lite bokföringsmickel och förmodar jag en kostnad vad gäller räntan på pengarna (vilket i och för sig är lite lurikt, eftersom det är facket som begärt att pengarna inte skall betalas ut).

Jag kan se att det ökar kampviljan hos de anställda om den sänkta lönen kan få arbetsgivaren att framstå som giriga monster, men jag har svårt att förstå hur ränta på innestående lön skulle bli ett starkt argument för arbetsgivaren att fortstätta förhandla.

Facket lyfter fram att vad arbetsgivaren ägnar sig åt är underminderande av kollektivavtalet och propaganda.

Mitt funderande:

Min grund är att avtal så väl som förhandlingar bör slutas och genomföras med respekt för motparten. Saknas den respekten så bör man inte ha med varandra att göra därför att det kommer inte att gynna någon av parterna. Att en förhandling är hård behöver inte innebära att man inte har respekt för varandra.

I Sverige idag finns en diskrepans mellan facket och de anställda. Dels är lagarna så formulerade att även de som valt att stå utanför facket i många situationer styrs och påverkas av dess beslut, men emellanåt får jag också intrycket av att det finns en diskrepans mellan fackets ombud och dess medlemmar. Det senare beror, tror jag, på att det svenska systemet innebär att företrädarna kommer utifrån och inte har sin utkomst eller sina sociala band på företaget i fråga. Det är lättare att ställa till trassel när det inte drabbar en själv och det är lättare att utmåla människor som man inte känner som bovar.

Som arbetsgivare har jag förstås en relation med mina anställda och många (vilket torde vara idealet) har också en omsorg och en ansvarskänsla för de samma. Att då medvetet sätta de anställda på pottkanten, på grund av en tvist med facket måste kännas mycket kymigt. Orsaken till att man inte accepeterar fackets bud kan mycket väl bero på annat än missunnsamhet, nämligen att det ekonomiska utrymmet inte finns. Min slutsats är således att den ansvarsfulle arbetsgivaren i mesta möjigaste mån ser till att de anställda inte lider av en tvist.

Vad finns då för argument för motsatsen?

1. Pacta sunt servanda. Självklar skall avtal hållas, men generellt så är det rätt udda att oponera sig mot bättre vilkor än avtalat, om detta inte leder till nackdelar framöver, så som att man blir återbetalningsskyldig eller så. En så rigid inställning känns rätt anal.
2. I motgång enas gruppen. Rent psykologiskt kan det mycket väl vara så att genom att lida lite och genom att göra det tillsammans så sammansvetsas gruppen.
3. Det är lättare att utpeka arbetsgivaren som snål och missunsam när lönen sänks. Det finns kanske en möjlighet att de anställda inte generellt är medvetna om att detta är någonting som facket förhandlat fram och alltså inte alls är beroende av arbetsgivaren.
4. Man uppfattar att räntan på innehållen lön är så betungande att detta tvingar arbetsgivaren till en snabb förhandling och avhåller därmed den samme från obstruerande.

Reaktioner på ovanstående punkter:

Avtal skall visst hållas – jag har dock svårt att finna generella orsaker till att inte acceptera en bättre situation än den avtalade. Annat än punkterna nedan. Man vill sammansvetsa de anställda och öka gapet mellan dem och arbetsgivaren. Det är en strategi  som jag kan förstå på det  teoretiska planet, men som jag finner obehaglig.

Jag har mycket svårt att se hur världen blir bättre av att skapa schismer och gap mellan människor. Det är fakstiskt en del av definitionen av ond för mig. Förståelse, empati och enande är nära förbundet med godhet. Det är tvivelsutan så att problem kan ena en grupp, vilket kan vara bra för krigsmoralen, men är det verkligen rimligt att avtala in rätten att demonisera sin motpart och att tvinga den att bete sig som en sämre människa än den önskar?

Här kan ju givetvis anföras arbetsgivarens möjlighet att inte sluta kollektivavtal, men med gällande lagstiftning och fackets nuvarande kampstrategi är det knappt ett val.

Jag ser en personlig likhet med när jag under en period försökte tappa lite vikt och bad min man att påminna mig när jag åt för mycket eller fel. Resultatet blev att han blev den onda som stod mellan mig och njutningen av mat/godis samtidigt som jag inte axlade mitt eget ansvar, för det bar ju han. Han påtalade slutligen att dealen var rätt orättvis mot honom och att om jag ville tappa vikt så borde jag själv ansvara för såväl genomförande som att hålla motivationen och att han hellre bidrog med positiv feedback och stöd, än bevakning och kritik.

Jag kan förstå att upplägget har positiva effekter för facket, men jag har svårt att komma från känslan av pervesion, när man arrangerar verkligheten så att människa ställs mot människa, där människor avtalas till att agera sämre än de önskar för att man själv skall få lättnader/kunna stå med glorian.

Kanske förtjänar de anställda de extra tusen kronorna och kanske finns det ekonomiska utrymmet – men bör de då inte själva ansvara för att med goda argument förhandla fram det resultatet?

Mitt motstånd mot facket är inte idén om organiserande av de anställda för att öka deras inflytande, som jag tvärt om är en varm angängare av, utan att facket så som det är idag och de idéer de bygger sin verksamhet på. De målar upp en sida som god och en sida som ond, de ställer människa mot människa och demoniserar den ena sidan samt vill tilldela sig själv makten över andra, men ger inte sin motpart samma förtroende och de betraktar inte en god förhandling som något som båda parter skall vara nöjda med efteråt, utan som något där de oavsett medlen skall få sin vilja igenom.

Några ytterligare länkar:

• GP
• Byggindustrin
• Borås tidning
• Byggnadsarbetaren
• SvD näringsliv, Cecilia Axelsson (angränsande ämne)

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsrätt, facket, byggnads, tvist, ideologi, människosyn, ideologi, höger, vänster