Alliansen har bytt namn och logga och adress, så som politiker brukar vilja göra emellanåt.

Och samtidigt så väljer man att nonchalera Lagrådet som säger att det inte är ok att drogtesta barn utan deras förmyndares medgivande. Trots allt så har ju före detta brottslingar sagt till Alliansen att om de bara stoppats i tid, om någon bara stoppat dem då de var unga, så hade ju allt varit annorlunda.

Ja då är ju inte rättssäkerhet eller integritet så mycket att bråka om, eller hur?

Läste i en kommentar på Dagens Media att det finns en likhet mellan den nya loggan och en äldre logga – och visst är det så?

Jag kan inte låta bli att tycka att det finns ett ödets ironi i att Alliansen logga så påminner om Animal Planets

Samtidigt som man verkar så väldigt förtjust i vissa av de pinciper som Djurfarmen behandlar…

Och då har vi inte ens börjat tänka på det här med upphovsrätten och den mycket snarlika loggan. Vad kommer antipiratbyrån säga om det?

[Uppdatering: Photoimagine sammanfattar det med  "Alliansen har tagit bort Sverige".]

SvD, DN

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Animalplanet, logga, immaterialrätt

Jag har varit lite nonchalent på sista tiden och inte följt upp kommentarer som jag gjort eller fått. Värmen i kombination med tilldragelser i det icke digitala livet ligger bakom.

Hasse skrev om Snatteripartiet, med visst gillande och fick ett spydigt svar från mig, som tydligen berodde på min frånvaro av humor eller förståelse för satir. Jag misstänker att båda alternativen kan stämma vissa stunder. Hasse fortsatte sin kamp för att komma underfund med Piratpartiets ståndpunkter.

Jag följer Hasses ordning.

Upphovsrätten:
Jag uppfattar att PP här gör ett okunnigt misstag, samma som brukar göras i den allmänna debatten – man inte skiljer inte på den egentliga upphovsrätten och den till den hörande ekonomiska rätten. Jag har ställt frågan, men ännu inte fått svar, men min bedömning med partiets resonemang som grund är att man avser den ekonomiska delen av upphovsrätten. Inte den ideella som förhindrar andra än skaparen att ta åt sig äran för verket, eller att förändra och använda det på ett sätt som kan anses illojalt.

Den ideella upphovsrätten har jag inte hört vare sig Pirat eller annan argumentera emot. Att en skapare skall ha rätt att avgöra om och när ett verk blir offentliggjort, om det skall ingå i näringsverksamhet (konserter, annonser, ges ut i en form eller annan), att skaparen skall anges vid citat och annan användning och att man inte får förändra verket på ett sådant sätt att det slår tillbaka mot skaparen.

Men den del av upphovsrätten som det träts om och som såväl Piratpartiets som Stims citat omfattar är huvudsakligen den ekonomiska delen. Monopolrätten på att framställa kopior av redan producerade och lagligt offentliggjorda verk.

Hans ställer så PPs beskrivning av upphovsrättens grund emot Stims. Nu vet jag inte riktigt vad Stims formulering har med det hela att göra. Jag skulle säga att som bakgrundsbeskrivning till den ekonomiska upphovsrättens uppkomst stämmer PPs text tämligen väl. En viktig del i upphovsrättens framväxt var tryckpressen som till en början var en enorm investering. Samhället hade ett intresse av att få böcker och försåg för att några skulle vara beredda att göra denna enorma investering dem med ensamrätten på en viss tryckt bok. Jag törst inte lova det, men jag föreställer mig att det inte a priori handlade om ett förbud att för hand kopiera innehållet, utan rätten att trycka och sälja boken. Skyddet har inte vare sig i ursprunget och eller därefter avsett ett skydd för skaparen, utan förlaget/producenten/tryckaren.

Det finns dock klara skillnader mellan då och nu. Idag krävs inte en förmögenhet för att inköpa produktionsutrustning för vare sig tryckta saker, ljud, bild, eller film. Tvärt om är det var mans egendom. Syftet med och ursprunget till den ekonomiska delen av upphovsrätten finns således inte längre. Men monopolet kvarstår.

Hans konstaterar så vidare att Piratpartiet enbart diskuterar den upphovsrätt som är anknyten till teknik och det stämmer förstås. Det är med hjälp av teknik som kopiering blivit lätt att genomföra och det är också inom teknikens ramar som de reprssiva lagarna genomförs, med immaterialrätten som argument. De notblad som Hans tar upp har aldrig och kommer sannolikt aldrig vara eller bli ett problem. Slutsaten att notbladsproduktionen skulle vara dödsdömd med Piratpartiet bygger helt och hållet på Hans tolkning av kommersiell, som alltså inte betyder framgångsrik eller vinstdrivande utan att verksamheten är handels-, affärs- eller vinstinriktad. Att man tar betalt gör således evenemanget kommersiellt oavsett om det sedan går ihop sig ekonomiskt eller ej.

Piratpartiets grund:
Piratpartiets resonemang bygger på idén att kultur precis som annan kunskap frodas bäst i frihet. Synnergieffekter och tankar som befruktar tankar leder till utveckling och kreativitet. En inställning som jag delar.
Jag uppfattar att orsaken till att partiet startades var tre. Immaterialrätten lever inte i samklang med internet och samtiden. Den gynnar inte kulturen, utan ett antal bolags intressen. Antalet medborgarkontrollerande lagar och regler ökade och ledde och fortsätter att leda till ett mer begränsande samhälle samt avslutsningsvis det faktum att det var just skyddandet av den ekonomiska upphovsrätten som användes som huvudargument för de repressiva lagarna.

Partiets ståndpunkter kontra mina
Jag anser definitivt att immaterialrätten behöver diskuteras och moderniseras.  Med dagens teknik finns ingen möjlighet att skydda de rättigheter som idag ges, med mindre än att internet stängs av eller att all verksamhet där följs noggrant. En total transparens av våra privatliv, som kommer att stå annu naknare och än mer avslöjade inför stat och äganderättsbolags granskande blickar, än Zornkullans inför dina. Det är nämligen inte bara ytan som visas, utan dina tankar och känslors innehåll samt en stor del av allt du företar dig. En stark tillbaka gång vad gäller såväl informationsinhämtande som meningsutbyte är alltså framtiden till en drastiskt högre kostnad.

Att en skaparer av ett verk skall ha rätt att välja om och när det skall göras offentligt, att skaparen har rätt att associeras med sitt verk  och avgöra om det skall kommersialiseras eller ej ser jag inga problem med. Inte heller att den rätten ges på lång tid.

Däremot den ekonomiska sidan är svår. Den ena delen är att rätten ges på väldigt lång tid och enligt nya EU-regler gäller på än längre tid (70 år efter skaparens död främjar få lite, men skapar stor skada för många). Att upphovsrätten, såväl ideell som ekonomisk, medges utan krav på verkshöjd, vilket skiljer den från till exempel patent eller varumärken tycker jag är en relevant variabel. (Verkshöjd innebär att någonting bedöms ha en egenart och därmed kunna särskiljas från andra uppfinningar/skapelser/varumärken).
En livstid tycker jag är för långt, medan PPs 5 år i mitt tycke är väl snålt tilltaget. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig alternativet att skyddet gäller under det längsta alternativet av skaparens levnad eller 20 år.

• Fri filelning
• Fri sampling
• Slopad kasettavgift
• Förbud mot DRM

De tre första punkterna ser jag inte problem med. Delning av kultur som inte kränker skaparens ideella upphovsrätt och som inte är kommersiell skadar ingen, men kulturen växer. Sampling är en kulturform i sig, som idag är i princip omöjlig att ägna sig åt på laglig väg, samtidigt som jag har svårt att se vem som skulle ta skada av att det var fritt. Kasettavgiften är besynnerlig eftersom den utgår från att alla som köper laringsmedia gör det för att olagligt kopiera upphovsrättsskyddat  material. En väg att gå som inte ligger långt från kollektiv bestraffning och ett sätt för staten att blanda sig i saker som borde lösas på marknaden. Föreställ er att du fick betala 5 kronor extra till Ica för varje väska som du köpte i en annan butik, för att väskor användes vid många stölder på Ica.

Förbud mot DRM är däremot en stådpunkt där jag tycker att PP biter sig själv i svansen. Det är inte statens sak att reglera hur produkter som tillverkas och säljs på en marknad skall vara konstuerade. Vill en skoförsäljare sälja skor som bara går att gå på svensk sand med och som är utformade så att det inte går att plagiera dem, så var så god, precis som om en skivproducent vill skapa skivor som inte går att kopiera och som bara fungerar i Philips stereoapparater.
Det måste stå var och en fritt att producera kassa saker, precis som det på en fri marknad står var och en fritt att inte köpa dem. Det är ingenting som staten har med att göra.

Hans avslutar med:

Jag behöver inte höra fler brandtal om Piratpartiets förträfflighet. Det finns säker en mängd goda människor och goda avsikter i partiet, men om någon skulle kunna utveckla partiets tankar om upphovsrätten för ”vanliga” musiker som inte jobbar i underhållningsbranschen, som skriver sin musik för liveframträdanden i den icke-kommersiella delen av kulturlivet, som ger ut sin musik på noter på förlag som hela tiden för en ojämn kamp mot olaglig kopiering, då lyssnar jag gärna. Vill man kan man också inbegripa fotografer, poeter, målande och skulpterande konstnärer.

Vi som aldrig har varit i närheten av kapital, investerare, underhållningsbransch eller skivbolag; vi vill gärna ha svar på vilka effekterna blir för oss av Piratpartiets holmgång med upphovsrätten.

Jag håller inga brandtal och tror personligen att för den gruppen kommer mycket litet om någonting alls att ändras och behövs det  ändringar så är nog ni som utgör den gruppen själva bäst lämpade att inleda den diskussionen. Jag har svårt att se vilka regler som skulle minska kopiering eller öka efterfrågan. Det som behövs för er del är som jag ser det en vitalisering av kulturlivet och det låter sig inte göras genom immaterialrättsliga förändringar, annat än de förändringar av kulturintresset som de kan föra med sig.

Avslutningsvis vill jag påpeka att om jag fick bestämma själv, så skulle även blanka röster var mandatgrundande i riksdagen. De vill säga de antal mandat som rösterna motsvarar får stå tomma. Då skulle jag rösta blankt.
Den möjligheten finns inte och därmed är min enda möjlighet att tydligt markera mot de smått fascistromantiska regeringspartierna som muttrandes mantrat “regeringsduglighet” säljer ut allt vad personlig integritet och rättssäkerhet heter som respons på ryckning i de koppel som har intresseorganisationer och myndighetestjänstemän i den styrande änden, att rösta på ett alternativ som har många fel och brister, men som i alla fall till viss del skyddar mina grundläggande medborgerliga intressen. Det är med andra ord en situation som biskop Bask skulle känna sig hemma i.

Lästips:
Journalistförbudnet om upphovsrättens historia
STIM om upphovsrätten
Två artiklar av Karl-Henrik Pettersson “Finns inga historiska belägg för att upphovsrätten gynnar ekonomin” och “Artisterna förstår inte skillnaden mellan upphovsrätt och äganderätt“

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om piratartiet, immaterialrätt, upphovsrätt, integritet

_{»crosslinked«}

Liza Marklund  – vilken kvinna!

Först vänder hon ut och in på begreppet sanning i anslutning till Gömda-debaclet, sen går hon vidare och argumenterar för att nätet kan censureras för det gör Kina…

Orsak? Hennes musikerkompis som säljer sin CD på runt 60 Coop-Forumbutiker i hela landet säljer dåligt. Det är förstås nätets fel och inte alls det faktum att recensionerna inte varit lysande och att tillgången är urusel. >>

Ja de 80000 torrentnedladdningar som Marklund skriver om är ingen annan som kan hitta, däremot en fejksida som rapporterar antal sökningar som varandes nedladdningar.>>
Men vem bryr sig om sanningen? Om man bara censurerade nätet som i Kina så skulle nog kompisens musik bli både bra och uppskattad?

Roger Åberg kartlägger historien på Newsmill >>

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, immaterialrätt, Liza Marklund, censur

Under presidentkampanjen stöddes Obama av flera organ för fildelning och friare immaterialrätt. Däribland det amerikanska Piratpartiet. Det var då, nu är han vald.

Obama har vid sidan om vice president Biden som tydligen har ett förlutet som anti-fildelnings-aktivist tillsatt några av de högsta juristtjänsterna på justitiedepartementet och till posterna valt immaterialrättslobbyns favoritadvokater.

Johanna Nylander skriver om sina varningar för demokraterna i Change – fast åt fel håll som har många kopplingar och starkt stöd från Hollywood.

Läs gärna Gary Grahams artikel med titeln One Pissed-off dude. Där han berättar om hur man gärna skall hålla sig till vänster i Hollywood om man vill göda karriären.

Risken är väl tyvärr att dras tumskruvarna åt i USAt så kommer de inte långt efter komma krav på samma sak här.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, immaterialrätt, fildelning, Johanna Nylander, Gary Graham

Läs gärna intervjun med Eva Hemmungs Wirtén, nyinstallerad professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet i Computer Sweden.

“Samma argument för och emot ältas i piratdebatten, säger professor Eva Hemmung Wirtén. Det viktigaste borde vara att se till att verken används.

– Jag är så trött på fildelningsdebatten att jag kan dö.”

“– Musikbranschen har varit skicklig på att få fram sin syn på problematiken. Allmänheten får höra att det handlar om pirater som stjäl musik från musiker och artister, säger hon.

– Men utvecklingen har inte gynnat upphovsmännen. Den har gynnat branschen.

Kulten av upphovsmannen, det skapande geniet, lever kvar sedan romantiken, men de skapande genierna lever mest i förlagens retorik och har aldrig fått någon större del av intäkterna.”

Bloggar.se upphovsrätt, immaterialrätt, fildelning

Har nu läst artisternas artikel i DN.

Den var faktiskt inte så smart.

Att man tycker att polisen satsar för lite på våldsbrott innebär ju inte att det vore bra om polisen i en ny satsning mot våldsbrott delade ut gratis vapen till vigilanter.

Man kan man gott argumentera för immaterialrättens skyddande utan att därmed förespråka att näringsidkare skall få rättighet att använda domstolars möjlighet till bevisinhämtande utan pågående rättslig tvist. Man kan också argumentera för immaterialrättens skyddande utan att tycka att det är en god idé att ge olika grupper av näringsidkare speciallagstiftning för möjlighet att kräva skadestånd.

För ser man till hur det fungerat hittils, så har det ju inte handlat om att man i ersättning krävt den summa som ett lagenlig tillgång till nyttjanderätten inneburit, eller ens den summa som man anser att den anklagade gjort sig nyttig -utan istället har man höftat till gigantiska fantasisummor. Noteras bör också att inte ens när det avgjorts av domstol i brottmål, så har bevisningen varit tekniskt trovärdig.

Som juridikstuderande så får jag ofta frågor från bekantskapskretsen om hur de skall hantera olika tvister och problem.

Det är för mig helt uppenbart att majoriteten av alla människor skulle betala en faktura från IFPI & Co av bara farten. De skulle inte våga någonting annat och detta utan att ifrågasätta om den summa som anges är rimligt, eller om de faktiskt är skyldig att betala.

Sverige har en stark tradition av konsumentskydd. Det viktigt att ett system är konsekvent och ger ett jämnt skydd för en svagare part, för vid sidan om fördelarna så bedömmer jag att ett starkt konsumenskydd innebär att medborgarna vänjer sig vid att vara omhändertagna och därmed blir sämre på att se om sitt hus.

Andra som skrivit:

OPASSANDE -mycket bra inlägg, där hon visar att fildelning och försäljningsframgång går hand i hand.

Mina Moderata Karameller, Magnus Andersson, Tomas Lidholm, P,L&C.

Intressant.se
Bloggar.se immaterialrätt, upphovsrätt, rättssäkerhet, IPRED, IFPI

Jakob Heidbrink skriver lungnt och sakligt om IPREDs juridiska förtecken och det är ett skönt avbrott till den ganska hetsiga debatten.

Skall vi få folk ombord, så är det viktigt att argumentationen inte håller kvaliteten av en amerikansk B-skräckfilm.

Problemen är några stycken

1. Utan att ha en tvist i domstol (vare sig civilrättslig – mellan enskilda eller vid brottmål – samhället representerad av åklagare mot enskild) så får IFPI m.fl. tillgång till statens tvångsapparat som idag används vid brottmål. Det är tänkt att IFPI får ut mer information än man idag funnit det rimligt att låta polisen få tillgång till under brottsutredning och med lägre beviskrav.

2. Så vitt jag vet så är det bara polisen/åklagaren som kan begära ut material för bevisning innan en rättslig tvist är för handen idag. Är det ett brottmål, så bör det rimligen vara åklagaren/polisen som bygger målet, inte brottsoffret; är den civilrättslig så bör den typen av tillgång till statens maktapparat vänta tills man har ett mål att driva.
3. Allas likhet inför lagen. I dag är en andel av fildelningen, den som omfattar upphovsrättsskyddat material, brottslig. Detta är lagstadgat redan idag, precis som straffskalan är fastställt. Vad denna nya lag vill göra är att ge en viss del av näringslivet större och annan rätt än resten av samhället. Så fungerar inte ett rättssamhälle. Anser man att dagens immaterialrättsliga lagstiftning är moraliskt försvarbar, men att staten står maktlös eller inte är tillräckligt stark i rättsskipningen, så får man se över det. Inte skapa speciallagar för vissa bolagsgrupper.
4. IP-nummer och bevisning. För den som inget om datorer och internet kan, så kan IP-nummer jämföras med ditt hemtelefonnummer. Att det är du som står på abonnemanget innebär inte att det bara är du som talar i telefonen. IP-nummer har ytterligare en komplicerande faktor. Föreställ dig att bärbara telefoner var så konstruerade att alla bärbara fungerar till alla basstationer (basstation = laddaren som kopplas till telefonjacket och därmed gör att du ringer från just ditt nummer). Det innebär att bara jag har en bärbar telefon, så kan jag ställa mig utanför ditt hem, hos grannen, eller om jag är inbjuden sätta mig i din soffa och via ditt telefonnummer ägna mig åt brottslig verksamhet. Ip-nummer är alltså inte en hållbar bevisning.
5. Vilka IP-nummer? Mary Jensen ställer avslutningsvis en mycket relevant fråga. Hur skall IFPI et consortes veta vilka IP-nummer de skall begära ut namnen för (givet att de inte får begära ut motsvarande alla telefonnummer med riktnummer 0411)? Internetleverantören kan se att vissa IP-nummer är förbundna med mycket trafik. Det kan i mitt fall bero på att jag har en blogg på en server hemma och den har en hel del besökare. Men det kan också bero på att jag tankar hem en hel del rapporter helt lagligt från både Timbro och andra ställen. Om vi återgår till telefonanalogin, ditt telefonbolag kan se att du ringer mycket, men inte vad som sägs under samtalen, men hur skall A veta att några personer ute i landet inte bara ringer mycket utan kommunicerar om olagligheter på sin telefon?

Intressant
Bloggar.se juridik, immaterialrätt, IPREN, rättstillämpning, rättssäkerhet, lag, lagstiftning

Bloggar.se Alexander Bard, Liberati, Folkparitet, immaterialrätt, upphovsrätt, MGM

Jag sitter och spårar upphovsrätten till en låt som jag vill tillgängliggöra. Söker efter skivor med artisten (som gått ur tiden)på internet och ser till min förtjusning att man inte bara kan köpa några av de gamla skivorna på CD, utan även betala för att ladda ned dem direkt till datorn.

CD – 59 kr
Nedladdning – 99kr

Men visst, vill man inte att fler än nödvändigt skall ta del av musiken så är det ju ett smart knep.

Läs även andra bloggares åsikter om immaterialrätt, nedladdning, priser

Jag har blivit ombedd att skriva teknikinlägg här ibland. Eftersom jag gillar att skriva, men inte riktigt är van vid bloggformatet, så tenderar mina inlägg att bli lite långa. Det går med fördel att hoppa över alla stycken fram till de fyra sista om det här med inledning och historia känns gammaldags.

Det var inte alltför länge sedan som det var fullständigt lagligt i Sverige att ladda hem musik som någon publicerat på Internet, oavsett om det skett med tillstånd eller inte. Jag minns hur det brukade ta ungefär en halvtimme att ladda hem en låt. Ville man ha mycket musik så var det enklast att kopiera låten från någon annan som rippat den från en CD-skiva. Det var aldrig tal om att man skulle bli straffad för något sådant.

Sedan kom bredbandet. Då blev det helt plötsligt möjligt att tanka ner album efter album utan att det kostade något. Det var bara den som delade med sig av musik som kunde straffas, och även det var otroligt avlägset.

Musikindustrin kämpade förstås på, och så blev det olagligt även att ladda ner musik som publicerats utan tillstånd.

Då började det dyka upp webbplatser som sålde musik som man därmed lagligt kunde ladda ner. Men dessa webbplatser behöver förstås bara följa de länders lagar från vilka de drivs. Alltså kunde vi för en tid sedan köpa musik för praktiskt taget ingenting från http://www.allofmp3.com. De drevs från Ryssland och hävdade att de följde rysk lag genom att de betalade en del av intäkterna till organisationen Russian Multimedia and Internet society, ROMS.

Musikindustrin kämpade på även här och lyckades på något vis få såväl VISA som Mastercard att spärra alla betalningar till sajten. Jag undrar vad cheferna på dessa kreditkortsföretag blev lockade eller hotade med.

Allofmp3 fick stängas, men det ryska företaget startade mp3sparks.com i stället, som verkar leva idag om än med något högre priser. Det verkar högst osannolikt att någon svensk skulle kunna fällas för att köpa musik därifrån.

Läs mer om historien om allofmp3 på wikipedia och på IDG.

Men lyssna gratis då? Hur gör man det? På webbradio förstås. På samma sätt som det är lagligt att köpa en FM-radio och lyssna på utsändningar kostnadsfritt så kan man koppla upp sin dator mot någon av de tusentals radiostationer som sänder på nätet. Till exempel kan man söka på stationer på shoutcast.

Och på samma sätt som det är lagligt att spela in från radio på kassettband (ni minns väl kassettavgiften och diskussionen om privatkopiering) så är det helt okej att spara det som sänds från webbradiostationerna, så länge man gör det för privat bruk.

Det är nu vi teknikintresserade börjar se möjligheter. Varför nöja sig med att lyssna på en webbradiostation och spara de låtar man tycker om? Varför inte låta datorn lyssa på några hundra olika stationer och spara alla utsändningar och analysera när låtar börjar och slutar och sortera låtarna så att man kan ta bort det man är ointresserad av och behålla det intressanta?

Eller ännu bättre; varför inte starta en webbtjänst där vem som helst kan skaffa ett konto och där man sedan får klicka i vilka stationer man vill spela in ifrån och varifrån man sedan kan ladda hem kopior av det man spelat in för eget bruk? Det måste väl också vara lagligt? Det faktum att denna tjänst kan utnyttja det faktum att många personer spelar in samma sak och i och med det spara utrymme på servern borde väl knappast spela någon roll. Hur fungerar det då? Tja, gå in på Chilirec och börja spela in. Ett konto skapas automatiskt och vill man inte kunna använda det från en annan dator så behöver man inte ens ange något användarnamn.

Naturligtvis får man inte CD-kvalitet på ljudet eftersom det gått via webbradio. Och det händer också att man får med en sekund av stationens jingel i början eller slutet av låten. Men å andra sidan är det inga problem att samla på sig 50 000 kategoriserade låtar på ett dygn. Och man behöver inte ens vara uppkopplad under tiden.

Den intressanta frågan är väl vad skivindustrin ska göra åt detta? Varför inte lyssna på lite musik medan ni funderar på det.

Andra intressanta bloggar om: Chilirec, fildelning, immaterialrätt, mp3, musik, upphovsrätt, webbradio