Har en väninna på besök från den ganska stora ön, där den gamla drottningen regerar. Hon är en rätt shady figur min väninna. Inte bara har hon både läst till lärare och sjukgymnast i Linköping, hon har också flyttat ifrån Sverige. Men så ibland så kommer hon tillbaka för att spana på oss.

Men staten gör vad den kan för att sätta käppar i hjulet för henne.

Som det här med “penningtvättslagen” – den som gör att vi inte längre får ha kontanter i våra bankfack eller som utlänning åka på sms-biljett. Jepp du läste rätt. Nyss ankommen till Sverige skaffade min väninna ett kontantkort för att slippa ringa över Skottland och tänk, så kunde hon förstås ta sig fram med sms-biljett på lokaltrafiken. I teorin i alla fall. För när första sms-biljetten löstes så fick hon sms tillbaka som sade att hon  inte kunde lösa fler biljetter på det sättet, utan att först registrera kontantkortet (Vi hittar ingen annan förklaring än att det är penningtvättslagen som “spillt över”, men kommentera gärna om du har en annan teori). Så till nästa resa försökte hon registrera kontantkortet, men fick då istället veta att det gick inte, för hon fanns inte i skattemyndighetens register.

Så i ivern att jaga ekonomisk brottslighet så har man alltså valt att också begränsa köpet av sms-biljetter om 21 kronor för utlänningar eller hemvändande svenskar som väljer att inte ringa över utlandet under sin vistelse här.

Det var väl en herrans tur, för vem vet annars vad hon kunnat ställa till med.

Del två: Smarta kvinnor som vi är kom vi på att hon kan ju registrera kortet på mig, för att kunna betala sina lokaltrafiksresor vid även nästa besök hemma. Svars-sms lyder. “Tack för din anmälan för att kunna betala med ditt kontantkort. Du kommer att få ett brev hemskickat med en aktiveringskod och mer information.” Så vilken vecka som helst nu kommer hon att kunna köpa en bussbiljett på egen hand. Givet att hon ger sig ut för att vara jag.

Så hade hon givetvis kunnat köpa ett värdekort för resa med lokaltrafiken, men … då behöver man ett i varje stad man besöker och man får oftast betala en pant för att få kortet och så måste man binda en viss summa pengar som man kanske åker upp, kanske inte. Det blir dyrt och bökigt. Man frågar sig om samhället finns för att vi skall kunna leva våra liv något så när behagligt och praktiskt, eller för att uppnå den absoluta nollpunkten för brottslighet.

[Uppdatering]

Andra som skriver om detta:
Vitualiebrodern
Oscar Swartz + Newsmill
DN/ekonomi
Svd
Mobil.se
Ad hoc i Bulgarien [/]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om integritet, ekonomisk brottslighet, lagar, EU-direktiv, Kafka, Västtrafik, Göteborg

• Rädslan för strålning farligare än strålningen själv

Cancerrisken efter Tjernoyl och nu Fukushima är avsevärt mindre än befarat. Faktum är att människors rädsla kan vara farligare än strålningen själv. Robert Nilsson, docent i strålnings biologi skriver på Brännpunkt. (via Riskbloggen)

• Social demokrati till skillnad från asocial?

Thomas Gür om weasel-words, Juholts sociala demokrati och vad den månde betyda. (via Mary)

• Staten vet var du är, hur du mår och vem du talar med

Snart kommer minsta nysning rendera ett “prosit” från statens högtalare i ditt kök, samma högtalare som i morse uppmanade dig att träna duktigt och igår kväll uppmanade dig att hålla igen med spriten och som i förrgår frågade om du verkligen borde tala med den där grannen med släkt i Sudan.

Vi är inte där än, men just nu förbereder staten ett gemensamt nationellt vårdregister, som eventuellt kommer att ägas till viss del av medicinbranschen. Som vanligt kantas vägen till helvetet av goda föresatser, medan all information om dig sprids allt mer ogenerat i allt vidare kretsar.

• Det ÄR mer synd om en förkyld man än dito kvinna

Nya forskningsrön visar att våra hormoner påverkar upplevelsen av att vara sjuk. Det talar till och med om nobelpris för upptäckten.

• Pågen = Bamses antites.

Det där med att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll är ingenting som Pågen känns vid. Istället drar de ett mindre privatägt bageri i Norrland inför Marknadsdomstolen för deras slogan “Vill du äta färskare bröd får du äta deg”. Med hänsyn till att de flesta industribakade bröd är fyllda med konserveringsmedel och är upp till 3 veckor gamla vid köp så kan man ju förstå att färskhet är en känslig fråga. (Via @cintanders)

• Mobilfabrikanterna vänder CopySwede ryggen

Nej, mobilfabrikanternas braschorganisation MTB finner inte att det finns någon rättslig grund för att de skall betala maffiaavgift till CopySwede och tycker lugnt att en rättslig prövning vore på sin plats.
För den som vill bidra till att samla info och kunskap om CopySwede och kanske till och med hitta en kulturskapare som känner sig företräd av dem/får några faktiska fördelar av dem och deras ståndpunkter rekommenderas den lilla men naggande goda FB-gruppen CutAndNotPasteSwede.

• Din mobil med GPS kan avslöja mkt mer om dig än du vill!

Lifehacker uppmärkasammar på hur mkt information du kan få ut om en människa som använder geografisk positionering på sin mobil. Läge att läsa på och modifiera inställningarna?

Regeringen, genom Beatrice Ask, meddelar att medborgarna beviljats “utrymmen för viss integritet” – dessa är duschar, omklädningsrum och toaletter och privatbostäder mer generellt.

Jubla må folket!

Integritetskampen är över och vi kan gå hem och vila!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om integritet, Beatrice Ask, regeringen, fotografering, politik

Nedan det senaste gästbloggsinlägg som Henrik Brändén skrivit på Livbåten. Det är ord väl värda att tänka på de närmaste veckorna, varför jag publicerar det i sin helhet:

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”
2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, politik, integritet

_{»crosslinked«}

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen.

Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen för oss båda i den privata sfären! Men på Facebook var det en annan sak – trots att folk rimligen inte är mer eller mindre intresserade av andras underkläder där än på någon av stans gator. Förhållandet till de egna värderingarna bör vara konsekventa.

På något konstigt sätt så har FB blivit privat. Du meddelar dina sinnesstämningar och andra detaljer för dina Facebookkontaketer som varierar mellan några tiotal och mer än tusen personer och ändå betraktar du det som privat? Faktum är att du skulle kunna stå på Stora Torget här i Linköping och skrika ut vad du gjort, vad du har för underkläder, att X borde skämmas eller att en viss typ av människor borde ta sig i kragen och det hade, sett till antalet mottagare, varit avsevärt mer privat. Slutsats? Att det inte är självklart vad som är privat.

Med svärmor kan man ha en del intressanta diskussioner. Hon har tillbringat stora delar av sitt yrkesmässiga liv arbetandes i eller med länder som var eller har stark kulturell koppling till gamla Sovjet. Länder där privatliv inte finns. Information censureras. Ja när vi reste i centralasien för några år sedan konstaterade svärmor lakoniskt att de visst fortfarande använde sovjetiska kartor, det vill säga den var ganska ungefärlig och det som människor i gemen inte ansågs betjänta av att känna till fanns inte med, så även de officiella kartorna censureras.

Svärmor finns inte på Facebook, eller något liknande. Hon är ytterst noggrann med vilken information som hon lämnar efter sig och var. Har man stått under bevakning i påtaglig men odefinierad omfattning under många år så är privatlivet någonting som man helgar. De tider då man inte behöver undra om någon lyssnar på det man säger hemma eller på telefonen eller gör på datorn är värdefulla och månas om. Självklart innebär inte någras erfarenheter i eller omkring Sovjet att Facebook är dåligt! Tvärt om! Facebook är i många avseenden fantastiskt. Men jag tror att det finns ett värde i att lyssna till dem som upplevt odemokrati och ofrihet. Min erfarenhet är att de som flyttat hit från de länder som erövrades av Sovjet har en annan relation till socialistiska idéer, även om de kommer med suffixet demokrati. De vet var man landar när det går snett, eller i ett av de möjliga slutmålen. På samma sätt är det intressant att höra hur människor som inte har ett privatliv reagerar. För det är inte just när kommunisterna tar bort privatlivet och yttrandefriheten som är det farliga, utan när någon gör det.

Svärmor är inte en farlig typ och har inte haft uppdrag värre än demokratibyggande, så det var nog inte det sagda i hennes hem som var vinsten för den som lyssnade – utan gjorde de någon vinst så var det att hon visste att hon var iakttagen. För det ingår i arbetet att se till att den man lyssnar på är medveten om det. Vad ville de uppnå? Det är inte självklart. Ett visande av muskler från statens sida kanske, överväg noga vad du säger och gör för det är vi  som bedömer om det är rätt eller fel är också en rimlig tolkning. Effekten var dock tydlig. En försiktighet utvecklades – vem man umgås med, vad man säger och följaktligen sannolikt också vad man tänker. Friheten är borta, frimodigheten likaså. Man blir mer ett vaksamt objekt, än ett aktivt subjekt.

Det samtalet hade jag i bakhuvudet när jag gick in på Facebook och såg en ung bekants profilfoto där vederbörande enbart bar smutsiga underkläder. Jag påtalade att det inte var en bild jag ville ha av vederbörande när vi sedan skulle arbeta tillsammans och personen replikerade att bilden var från en övernattning i sovsäck och att alla som sov där såg samma sak live. Sant förstås, men nu hade jag inte lagt mig i en sovsal med vederbörande. Givet val av gränsdragning för det privata skulle jag kanske heller inte göra det, eftersom jag inte skulle känna mig säker på att eventuella bilder av mig i morgonrufs inte hamnade på Facebook. Där kameror för såväl stillbild som film och omedelbara publiceringsverktyg är allestädes närvarande får i något avseende privatpersoner samma funktion som statskontrollanterna i Sovjet. Jag känner mig inte trygg över vilka av mina ord som lyssnas till av andra än de jag avsett, eller vilka avbildningar av mig som någon annan än de vars sällskap jag valt kommer att se. Jag går från subjekt till objekt.

Men vill jag inte finnas på nätet så kan jag ju låta bli att använda det och Facebook sade en förnumstig äldre släkting. Jo det kan jag ju, men jag har stor glädje av de båda såväl i nyttosammanhang som i mitt sociala liv och inte tänker jag låta andras val styra mitt liv, men framförallt så påverkar inte min närvaro på internet min omgivnings val att lägga upp foton/filmer med mig. Jag kan nöja mig med att använda en gammal facit för mitt skrivande, en gammal analog kamera för mitt fotande och enbart låta mig publiceras i Östgöta Correspondenten, men skulle fortfarande kunna få såväl kommentarer som mitt morgonrufs publicerat här och där på nätet.

Privat- kontra offentligt liv handlar inte om ens olika roller, att stå eller att inte stå för den man är och sitt morgonrufs, utan om var och när man väljer att visa och säga vad, och att det valet är och i första hand är och bör vara ens eget, men att det också handlar om hänsyn gentemot människorna omkring. Hur jag hanterar min egen information, om jag kan avläsa omvärlden och hur den reagerar på den information jag ger, spelar förstås roll också för hur andra förväntar sig att jag behandlar deras information. Men det handlar också om informationsvärde. Det finns mycket som händer mig som ingen kan antas vara intresserad av och som tagen ur sin kontext faktiskt kan bli direkt stötande för några.

Förr i världen fanns en tydlig gräns mellan privat och offentligt och det positiva med tidens utveckling är att den gränsen idag sätts av oss själva istället för av andra. Men med teknikens utveckling så krävs också att vi ställer krav på oss själva, att vi odlar vår empati och vår hänsyn, för med mycket små medel kan stor skada göras och det som läggs upp på internet har vi snabbt förlorat kontrollen över och kan ligga någon till last i mycket lång tid.

Galenskaparna & After Shave – Privat (ur Macken)

Robert tänkte visst på samma saker redan medan jag åt matje på fäboden och Emma tar sig an motsvarande frågor

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om privat, integritet, privat sfär, Facebook

Jag fick upp ögonen för Henrik när han gästbloggade på Livbåten om PKU-registret. Sedan tog han klivet ut i stora världen och började blogga själv. Jag ansluter honom till klubben TSSJSFEAT (Trevliga sossar som jag ser fram emot att träffa. mr Laakso är ordförande innevarande år), men nöjer mig så länge med att placera honom i rullen här till höger.

Håll minst ett öga på honom!

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Brändén, bloggar, sosse, integritet, lästips

Sagor från livbåten tar en intressant aspekt av att människor inte är bra eller dåliga, goda eller onda, utan att man måste se till deras agerande i varje enskilt fall.

Eva-Lena Jansson (@evalenajansson) som tillhör Sossar mot storebror och generellt är en av integritetens förkämpar snubblar till och förflyttar tankeverksamheten från knoppen till magen.

Vi har i Sverige någonting som heter PKU-registret. Ett blodprovsregister där de flesta barn födda från sent 70-tal och framåt finns med. Syftet är i allra högsta grad vällovligt – nämligen att kunna hitta sjukdom och att på ett tidigt stadium sätta in hjälp hos de drabbade. Registret är förstås en skatt för forskningen, som kan jämföra nyfödda över tid.

I dagarna diskuteras en stor biobank vid namn LifeGene med målsättningen att underlätta forskningen om våra stora folksjukdomar. Återigen en hedervärd målsättning.

I båda fallen går människor med på att dela med sig av information om sitt DNA för att underlätta forskningen, i båda fallen är det vid start klart att ingen skall kunna koppla ditt prov till dig, eller använda det för annat än forskning.

Men så dog Anna Lindh och i eftersökningarna efter den skyldige ansåg polisen att man skulle ha nytta av att kunna jämföra de misstänktas DNA med brottsplatsen. En ansökan gjordes och proverna lämnades ut. Den överenskommelse som gjorts mellan föräldrar till de barn vars DNA samlats i registret var brutet. De hade inte gått med på att låta sina barn från födseln finnas i ett polisregister.

Men så tillbaka till vår integritetsförkämpe Anna-Lena. Hon inser att integriteten är viktig, men frågar sig när en persons integritet blir viktigare än en annans i relation till att dessa DNA-banker skulle kunna bidra till fängslandet av t.ex. våldtäcktsmän. Nå, de står inte emot varandra. Stod en bevisad våldtäcktsmans rätt till sitt DNA mot ett brottsoffer, så vore situationen lättare. Men så är inte fallet, utan det är 1000-tals oskyldiga (även om ett fåtal även skulle vara misstänkta) som står emot ett brottsoffer och där måste varje individ ges lika rätt. Det som hänt brottsoffret är förstås hemskt, men det är inte andra oskyldigas sak att avkrävas vare sig det ena eller det andra på grund av det.

Vid sidan om den rätt grundläggande aspekten så borde förstås vän av ordning och den som tycker att avtalsrätt i allmänhet och konsumenträtt i synnerhet är en bra sak instämma i att folk bör informeras om vad de går med på vid avlämnandet av provet, eller ges möjlighet att ta ny ställning om reglerna förändras och då kommer en till intressant värderingsfråga – vilka är viktigast, brottsoffer eller sjuka. Många människor kommer garanterat välja att lämna registren om användningsområdet går utöver medicinsk forskning och därmed kommer chanserna minska att skapa bot eller helt förhindra folksjukdomar och liknande.

Vilka prioriterar vi? Brottsoffer eller sjuka? Vi kan i det här avseendet inte välja båda.

Eva-Lena beskriver själv det som föregick tanken om att vidga användningsområdet: “Och trots att jag ogillar den här typen av spekulativa artiklar så slår polisens ord rakt in magen på mig.” (min fetning).Jag skulle vilja att våra politiker höll sina magar utanför politiska beslut och istället satte sig på sin kammare och resonerade. Väg argument och effekter.

Min slutsats: Människor är inte goda eller onda, du måste ta dig tid och ork och lyssna på vad de säger varje gång och värdera just det uttalandet. För i det här fallet så halkade den vanligen kloka Eva-Lena helt snett. Det sluttande planet blir en rutschkana påhejad av en magkänsla som inte tänker.

Det sistnämna är någonting som jag önskar mig mer av inom Piratpartiet. Vi är inte goda för att vi är partister, utan i de fall vi tänker och agerar rätt.

[Uppdatering] Jag omnämnde Eva-Lena som Anna-Lena i texten. Nonchalent och ohövligt att inte hålla ordning på människors namn. Ber Eva-Lena om ursäkt för detta fel, som nu är korrigerat. [/]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, integritet, Eva-Lena Jansson, piratpartiet, DNA-bank, pacta sunt servanda

Det är någonting vackert med människor som lever i enlighet med sitt samvete och sina värderingar. I alla fall så länge som de har humor.

Kanske kan det verka lite fundamentalistiskt ibland och nog fnissar folk lite, men det är det värt. En slutsats som även Joshen dragit, vllket värmer mitt hjärta för etiskt och moraliskt stringenta politiker är precis vad jag vill se i riksdagen.

Läs Usla kampanjer och din dotter!

En till som är stringent är Hanna, som uppmärksammar radikalfeminister på att de kanske bör tänka en vända till när de tycker som KD. Hanna är en till person som jag gärna skulle se i riksdagen, om det inte vore för stora delar av sällskapet som hon hänger med.

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, Johnny Olsson, Hanna Wagenius, stringens, samvete

Han har hängt upp ett block i hallen vid ytterdörren, där jag skriver upp när jag går in och ut och förstås vart jag går. Han ville också, ja krävde faktiskt, att jag skulle byta mobil, till en sådan där med inbyggd GPS så att han alltid kan se var jag är. vi har också bytt ut Ubuntu på min dator mot Windows som har möjligheten att justera inställningarna så att han kan se vilka jag varit i kontakt med och vad jag gjort – det är någon form av barnsäkerhetsprogram som Windows erbjuder föräldrar, som vi använder.

Bilen är numera utrustad med en GPS som lagrar alla resor bilen gör och förstås har han inloggningsuppgifterna till min “Reskassa” på Östgötatrafiken och mitt SJ-prio-konto , där det lätt går att se vart jag rest och när.

Först kändes det lite ovant, men nu tänker jag knappt på att det inte alltid varit så. Det enda problemet är faktiskt mina vänner och min familj som vänt sig emot honom. De tycker att han är överdrivet kontrollerande och lägger sig i saker han inte har med att göra. Han säger bara att det bästa vore om de slutade diskutera saken.

Jag önskar verkligen att de ville förstå att det här inte är ett problem.

För det första så har vi alltid haft ett förtroendefullt och öppet förhållande, där vi berättat allt för varandra och för det andra så spelar det ingen roll vad han vet eller inte, för jag har verkligen ingenting att dölja.

Det är också viktigt att förstå att det här inte handlar om hans förtroende för mig, eller vår relation, utan det handlar om min säkerhet. Det började för några månader sedan när vi fick intrycket av att jag var förföljd. Det kom oförklarliga sms från nummer som jag inte känner igen och vi tyckte att det var någon som stod och spanade upp från Jehovas vittnens parkering på andra sidan gatan. När jag så fick några obehagliga kommentarer på bloggen så blev han riktigt rädd för att jag inte var trygg.

Det var då han kom på den här planen och utvecklade systemet som gör att om någonting skulle hända så vet han alltid var jag är, eller var jag var senast.

Allt vore frid och fröjd, om det nu inte vore för mina vänner och min familj som vägrar ha med honom att göra, som kräver att jag skall lämna honom och byta miljö. De säger att den mängd kontroll jag är under inte motsvaras av hoten. De vill inte ens tro på att jag är förföljd, utan tror att det är någonting som han fantiserat ihop för att legitimera sitt kontrollsystem.

Jag antar att vill man misstro människor så kan man alltid göra det. Han har alltid velat mig väl och skulle förstås aldrig föreslå någonting sådant här om det inte vore nödvändigt. Det är väl rätt uppenbart va? Jag menar, tänk bara på all tid som han lägger ned på att läsa och sammanställa passerlistor, GPS-historik, och reseinformation. Man lägger inte den tiden för att få lite kontroll över någon – vad skall en hederlig och god människa med all den informationen om det inte vore för att hjälpa och skydda?

Jag vet inte vad jag skall göra, men jag antar att mina vänner och min familj får klara sig utan mig, för jag klarar mig banne mig bättre utan dem. Man kan inte alltid agitera om integritet och privatliv. Jag vill faktiskt mer än allt annat vara trygg och slippa dagliga konflikter.

För den som nu med agressiva känslor är på väg att banka skiten ur Henrik, eller ifrågasätta om jag sniffat lim – så är det här för förstås en otäck saga och inte verklighet. Men om du reagerar så av att läsa om den kontroll som en närstående vill ha över mig – hur får det dig att känna när du vet att staten och staten närstående, så som offentliga resebolag, vill ha den här makten över oss alla hela tiden och utan att ens låtsas älska oss?

Diskussionens vågor går just nu höga inom Piratpartiet. Det skall väljas en ny styrelse och viceordförande Christian Engström finns inte med i valberedningens förslag, trots att han är både duktig och populär. Jag skall försöka förklara varför – för det verkar som att inte ens den vanligen skarpa och integritetsvärnande HAX förstår det. (Apropå jäv, bör nämnas att HAX alltså är den 5:e piratpartist, vid sidan om Rick, Anna, Richie och Mårten, som avlönas av Christians budget).

Piratpartiet har inte partistöd, eller större bidrag, så som riksdagspartierna. När Ricks privatekonomi var på väg att gå åt helvete – ursäkta franskan – för att han arbetade oavlönad så löstes situationen genom att många medlemmar donerade små summor löpande. Det fungerade, så väl att vi fick in en och sedermera 2 ledamöter i Europaparlamentet.

Med konstorsbudget på fickan valde Christan Engström att anställa några nyckelpersoner i partiet – vilket gjorde att de kunde fokusera på partiarbetet istället för att noja över sin ekonomi (den som suttit illa till ekonomiskt vet att det äter upp all glädje och energi man har).
Därför är idag Ricks lön helt betalad av Christian, liksom halva Anna Trobergs sedan i oktober liksom partiskereteraren Mårten Fjällströms och styrelsens sammankallande Rickard “Richie” Olsson. Fram till 31/12 fanns även Jan Lindgren med på den listan av halvtidstjänster.

Så samtidigt som Christian gjorde en enorm insats för partiet så försatte han också styrelsen i en situation där 4 av 11 är avlönade av en av styrelsens ledamöter, tillika vice ordförande. Det här är vad som brukar betecknas som jäv.
För den utomstående blir det mycket oklart i vad mån dessa 4 personer agerar självständigt, eller i enlighet med Christians uttalade eller outtalade vilja.

Nu vill jag starkt understryka att jag inte försöker påskina att Christian missbrukat sin ställning i styrelsen – det är inte vad jäv i första hand handlar om, utan om ställningarna är sådana att den som inte känner Christian eller övriga inblandade personligen kan brista i förtroende. Christian har uttalat att han kan lämna sammanträdena då frågor avhandlas som är känsliga, men för det första kan de frågorna vara väldigt svåra att identifiera och för det andra har styrelsen aldrig rätt att begära att någon skall lämna sammanträdet. Jäv är en fråga om förtroende. Detta var det problem som valberedningen såg och försökte lösa.

Det tycker jag att de skall ha all ära för. Det här partiet behöver fler som tänker i termer av integritet, även internt.

Dilemmat är att det finns en historia av konflikt mellan Christian och delar av valberedningen/UngPirat och denna konflikt och fått stå som orsak till förslaget. Men sanningen är att oavsett hur det är med det, så står valberedningens argument helt för sig själva. Jäv bör vara en av de frågor som piratpartister har i ryggmärgen om de ska kämpa för integritetsfrågor.

Efterspelet av valberedningens förslag var att Christian valde att dra tillbaka det personliga lån han lovat partiet och som var öronmärkt för valkampanjen samt gick ut i internationella medier och talade om valberedningens förslag som en kupp. En kupp är rimligen ett försök att vid sidan om lagar och regler ta makten, inte att lägga ett styrelseförslag som alla inte uppskattar.

Det står förstås Christian helt fritt att dra tillbaka sitt lån, men det bör vägas in i bilden att två av de personer som skulle arvoderas/avlönas med pengarna var Jan Lindgren (valberedningen) och Andreas Bjärnemalm (bror till Mattias Bjärnemalm, ledamotav valberedningen). Christian säger sig inte ha förtroende nog för en styrelse där han inte ingår, för att låna ut pengar och jag frågar mig då hur han skulle hanterat ekonomiska beslut, där han på grund av jäv skulle lämnat styrelsesammanträdena? Hade det funnits nog förtroende för det?

Med hänsyn till den reaktion som blev resultatet av att Christian inte föreslogs till omval, utan istället som adjungerad till styrelsen, säger mig att valberedningen gjorde en korrekt bedömning – inte bara fanns risker i teorin, utan i praktiken. Resultatet av att diskussionen om Christians makt över andra genom avlöning blev en ekonomisk bestraffning av partiet och några av de inblandade.

Så i omröstningen om val av ny styrelse, så väljer då Christians assistent HAX att gå ut och lägga sig i debatten, med en synnerligen ful och obehaglig kommentarsdiskussion som följd. Insinuationer, påhopp, förolämpningar och generella småaktigheter. Mobbmentalitet, men inte många skymtar av en saklig och anständig diskussion, med fakta i fokus.

Jag skulle vilja be alla:
Försök tänk på fakta – hur skulle ni vilja att motsvarande situation hanterades i riksdagen eller ett bolag där ni är aktieägare?
Även de ni uppfattar uppför sig som skit – är människor. Hårda ord sårar och skadar oavsett om personen har rätt eller fel i era ögon.

För den som vill se integritetsfrågorna högt på dagordningen är det för det första dags att leva som man lär och för det andra att sätta partiet framför lust till hämnd och tilltryckning och att vårda partikamraterna så som de resurser de är. En del kräver lite omvårdnad och stöd, andra är redan starka och blommande. Men låt oss arbeta med vattenkannan och vård, inte med ogräsmedel!

Fråga er hur högt man kan skrika jäv i PirateBay-målet, när man själv inte bedriver sitt arbete i enlighet med de allra mest grundläggande jävsregler.

Just nu påminner denna frågas hanterande mig mest om beredningen av FRA-frågan i diverse riksdagspartiers riksdagsgrupper … är det så vi skall ha det?

[Uppdatering: Klipper in det faktiska underlaget,  för att klargöra siffror och tider.

Jag (Christian reds.anm.)  betalar de här assistenterna från 14 juli:

Hax (i Bryssel) ca 3.200 euro
Rick heltid 45.000 sek
Mårten Fjällström halvtid 17.500 sek
Richie (Rickard Olsson) halvtid 17.500 sek
Från 1 oktober betalar jag också - Anna Troberg halvtid 17.500 sek
och från 1 oktober till 31 december - Janne Lindgren halvtid 17.500 sek (pengarna räcker tyvärr inte till fortsatt anställning 2010). /]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, integritet