Dexion » liberalism

Liberalismen är inte värdenihilistisk

Sophia Blomqvist — Tue, 15 Nov 2011 09:35:00 +0000

(Jag ber om ursäkt för en del tomma postningar från Dexion. Vid flytt mellan servrar gick någonting i databasen sönder som periodvis gjort att jag inte kan justera inställningar. Felsökning pågår och jag hoppas att inga fler fel som kommer är synliga för er skall uppstå).

Få samhällsramar är så beroende av moral och värderingar som liberalism. Så vitt jag känner till finns nämligen ingen annan ideologi som fokuserar runt den enskilda människans rätt att forma sitt liv, till skillnad från att bli reglerad och vägledd av majoritetens val, eller tidigare generationers. Därför är det fascinerande till gränden till skräckinjagande att så många liberaler tycks tro att målet för samhället är någon form av kapitalistisk värdenihilism.

Ta till exempel diskussionen om den unga flickan som valde att ha en SM-relation till en äldre man, som resulterade i att hon “utsattes” för saker som många av oss skulle betrakta som rätt förskräckliga. Ur en liberal synvinkel så är det självklart att staten inte skall blanda sig i vad människor gör på frivillig grund. Med frivillig menar jag, det som en annan människa med uppenbarhet bör utgå i från, i första hand det sagda.

Vi kan inte ha ett samhälle där rättssystemet ålägger oss att psykoanalysera våra medmänniskor för att inte kunna bli dömda för det ena eller andra. Så ur ett liberalt rättsligt perspektiv hade mannen tagit sitt ansvar då han samtalade med flickan och kom överens om vad de ville.

På ett mänskligt plan finns dock andra variabler. Hur bör en vuxen människa agera i relation till en avsevärt yngre (ännu inte helt vuxen människa) som den vuxne inte känner väl och som uppvisar tydliga tecken på tidigare självskadebeteende (ärr på armarna) och vill medverka i ett arrangemang som klart har emotionella risker?

Personligen tycker jag att man har ett ansvar för sina relationer och sina medmänniskor och hade i mannens ställe valt att ta det säkra före det osäkra. Kanske var det flickans vilja och gjorde henne gott, men jag hade inte velat riskera att vara verktyget som gjorde henne illa. Ett resonemang som gör att jag överhuvudtaget avstår från tillfälliga sexuella relationer.

Men jag förstod att i bekantskapskretsen så var ståndpunkten hos några att liberalism handlar om att inte värdera andras agerande. Att inte lägga sig i och att flickan i förevarande fall fick ta ansvar för sitt muntliga medgivande.

På samma sätt är inte marknadsekonomi ett tecken på godhet. Marknadsekonomi är ett ramverk för att låta samhället styras av människors val, till skillnad från majoritetens via politiker. Ett trial-and-error-system som gynnar utveckling och kreativitet, till skillnad från det planekonomiska “alla ägg i en korg”. Ett marknadsekonomiskt samhället är inte ett gott samhälle, det är ett dynamiskt samhälle. Människorna i det måste, som i alla andra fall göra det gott, men de har makten.

Så Apple blir inte gott för att det agerar på marknaden, kära Apple-slynglar. Ni måste fortfarande applicera er moral på deras agerande och med det som grund avgöra om det är gott eller inte. Tycker man att det är reko att använda en ansenlig marknadsandel för att i största möjligaste mån tvinga sina användare att enbart använda märkets egna tillbehör, tycker man att det är ok att ett bolag gör moraliska val åt användarna oombedda och då dömer bort naket, men släpper igenom fördömanden av homosexuella så handla Apple-prylar! För all del. Personligen gillar jag inte moralism, paternalism eller oligopol oavsett om jag möter dem i en planekonomi eller en marknadsekonomi, eller för den delen i en blandekonomi.

På samma sätt är det förstås inte olagligt för Arla att i samband med Muhammed-rabaldret gå ut och ta avstånd från Jyllands-Posten för att därmed få sälja mjölk i arabvärlden. Inte heller är det olagligt för ett världsomspännande företag att använda vinster från en marknad till att prisdumpa och på så sätt tvinga bort konkurrenter och på så sätt skapa sig ett oligopol, eller monopol på en annan marknad. Men det är allt annat än moraliskt försvarbart med mina mått mätt.
Arla satsar på industriella stordriftsfördelar och hårda nypor. Jag vill ha kvalitativ mat, från djur som mår bra och ja – jag vill ha ett svenskt jordbruk. Gärna småskaligt. Dels för att jag gillar en landsbyggd med hagar och djur, dels därför att jag tror att djur mår bättre i småskalighet och det gör min nattsömn lugnare och min mage gladare. Lyckliga djur smakar bättre.

Etik och moral är en personlig fråga. Visst kan du vara utan, men det gör dig till en ihålig varelse.

En god ideologi låter dig leva ditt liv enligt din moral, en ond gör det inte.
Det är det goda i liberalismen, inte att den låter dig undslippa ställningstaganden.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, moral, etik, liberalism

Skyddsläger

Sophia Blomqvist — Fri, 29 Jan 2010 11:18:48 +0000

Läser att Annelie Enochson (kd) är för förbud av burka i det offentliga. Stackars Annelie. Det är svårt att möta sådant man inte gillar och ändå vara tolerant. Jag känner ofta på samma sätt när jag träffar politiker, framför allt de som representerar Kristusdemokraterna, Nya Socialdemokraterna, Centerförtryckarna, FRA-partiet liberalerna eller de Rödgröna.

Nu är jag ju liberal och inser att ett burkaförbud även skulle riskera att drabba nunnor, folk med bacillskräck som bär munskydd, folk med höga kragar och långa luggar och för den delen mig när det är kallt ute – för då packar jag in mig.

Så jag säger nej, till Annelies förslag, men vill samtidigt visa respekt för hennes känslor och upplevelser av tillvaron, så mitt förslag är att vi låter de som vill lämna Gotland och sedan omvandlar vi ön till ett skyddsläger för politiker.

Där kan de sedan få realisera den perfekta kommunismen, den perfekta jämställdheten, leva isolerade om de finner obehag i sin omvärld eller helt enkelt i små kluster med andra inskränkta människoförtryckande medmänniskor om de vill det.

Alla färjor kommer att sluta gå och för de gotlänningar som väljer att stanna kommer det bli ett utmärkt arbetsmarknadspolitiskt projekt.

Ingen vettig människa förväntar sig förstås att politiker skall leva på eget arbete, så vi kommer från fastlandet få flyga in mat och kläder och annat de behöver och droppa det som sådana här hjälpsändningar ni sett på TV från Afrika. Men jag tror att det blir värt kostnaden. Pengar kommer väl knappast behövas, de kan räkna sin begränsade ekonomi i ekollon eller liknande, men däremot misstänker jag att vi kommer behöva förse civilbefolkningen med någon form av vapen, så att de har en sportslig att försvara sig från allehanda politiska projekt och högtflygande utopier.

View This Poll

Läs även andra bloggares åsikter om politik, integritet, demokrati

_{»crosslinked«}

A = A

Sophia Blomqvist — Wed, 07 Oct 2009 10:01:08 +0000

Lennart Pettersson och Staffan Danielsson (båda centerpartister) motionerar i riksdagen om att Burqa skall vara förbjudet på offentlig plats och att en välkänd ilsmist kandiderar i provvalet på Centerpartiets Stockholmslista till Riksdagen.
Kan det kanske snart vara dags att greppa det där med att alla som inte är antisocialister inte med logisk nödvändighet är liberaler? Inte ens att vara för ett stort mått av frihet och marknadsekonomi betyder att du är liberal – för du kan också vara konservativ.

Det är dags att vi börjar återerövra ordens värde i Sverige och låter de postmoderna hokus-pokus-människorna och deras nysvenska stå i hörnet och skämmas.

En liberal sätter människan i centrum. Dess rätt att leva på sina egna villkor, så länge det inte går ut över andra. En liberal låter på samma sätt människor gör konstiga saker och låter dem misslyckas likväl som lyckas. Det kommer aldrig vara liberalt att låta staten få övertaget i makten över medborgarna – staten skall alltid vara i medborgarnas tjänst och aldrig tvärt om. Det kommer heller aldrig vara liberalt att sätta sin egen smak eller värderingar över andras, så länge inte deras livsval begränsar ditt. För en konservativ är det inte bara möjligt utan till och med tillrådligt.

Så jag är ledsen, men hur mycket ni än målar och dekorerar, maskerar och trollar: FRA och Ipred kommer aldrig att vara förenliga med liberalismens värden utan monumentala förändringar och inte heller kommer islamism bli förenligt med liberalism eller Staffan Danielsson blir liberal.

Det är bara oförenliga storheter kort och gott.

Expressen opinion
Gudmundsson
Sagor från Livbåten
Hanna Wagenius
Murre Demirok
Uppdatering:Martin Olsvenne

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Liberalism, Burka, Burqa, Islamism, Konservatism

Att välja väg

Sophia Blomqvist — Tue, 29 Sep 2009 10:18:34 +0000

En bön om förlåtelse inför valet, eller en tanke på mamma?

Jag påbörjade ett inlägg om Centern och deras liberala riksdagskandidater¹.

De är många, de är liberala och de är bestämda. För en sekund så drabbades jag av hopp – positiva förväntningar. Drabbades? Ja drabbades för det tog bara ett par sekunder att inse att “talk is cheap”, ord är så lätta att få ur sig om man vet att välja dem med omsorg men det krävs mer än så för att laga ett brustet förtroende.
Än så länge känns valet av Piratpartiet stabilt. Notera också att det inte är dem som stod bakom Centeruppropet som står bakom artikeln. Tolkning av det är upp till läsaren.

Oscar Swartz har sedan länge sagt att han kandiderar och för en tid sedan ställde även Carl-Johan Rehbinder upp. Två personer vars skrivna ord jag respekterar och värderingar jag i stort delar.

Så igår snubblade jag över en kommentar om Falkvinge och flöljde länken till hans blogg och hittade detta.(Verkar vara strul med Falkvingesblogg just nu). Stora företag fattar i Falkvinges tycke dåliga beslut och därför börjar han fundera över hur man kan komma runt det offentligas förbud mot att fatta regler och beslut riktade mot enskilda företag för att kunna hindra deras verksamhet.

Ja men då så… Ja det här med integritet är ju bara intressant ibland. Det är ju just det som är problemet med de etablerade partierna idag – de låter ändamålen helga medlen. Tror Falkvinge verkligen att de andra partierna själva anser att de agerar fel, eller kan det vara så att även de anser att de vidtar nödvändiga åtgärder i svåra frågor?

Staten skall inte särbehandla och det är inte bara för att skydda de goda företagen, utan för att skydda medborgarna från politisk övermakt.

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Piratpartiet, Liberalism, Likhet inför lagen

1. Hanna Wagenius,
2. Magnus Andersson,
3. Oscar Fredriksson,
4. Erik Hultin,
5. Magnus Persson
6. (och så Annie Johansson och Fredrick Federley)

Perfekt definition

Sophia Blomqvist — Thu, 30 Jul 2009 15:35:35 +0000

Dexia.

Denna mening stod ut i eldskrift när jag öppnade Google Reader: …”personer som utvecklat ett absolut gehör för partilinjen och som ständigt upprepade frasen “man måste välja sina strider” utan att någonsin hitta en strid värd att välja.” Orden är Johan Ingerös och jag kan inte finna bättre ord för att beskriva svenska “liberaler” i Alliansen.

Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, floskel, Johan Ingerö

Liberalt parti

Sophia Blomqvist — Wed, 01 Jul 2009 11:41:23 +0000

Jag ser att det förs fram argument för att slå samman Folkpartiet och Centern för att därmed uppnå ett stort liberalt parti.

Nog är ett liberalt parti med inflytande en lika intressant som tilltalande tanke! Men jag håller nog likväl med om att en sammanslagning är en lysande, eller ens bra idé.

Min första invändning är att jag aldrig uppfattat Folkpartiet som ett liberalt parti. Enskilda företrädare – visst – men inte partiet i samlad grupp. Med sin historia inom nykterhetsrörelsen (och alkoholförbudskärlek) och med en god samling statskramare och kvoterande marxist-feminister känns de liberala värderingarna vara tunnsådda och mer ha ett samband med det där kornet som även en blind höna finner.

Min andra invändning är att även Centerpartiet är vilse på sin liberala vandring. Man talar vackert, men när det är dags att agera så står partiprogrammet undanställt i den mörkaste garderoben.

Visst kan dessa organisationer bli en stor – men liberal?

Vill man ge liberalismen en röst, så tror jag att man istället för att börja möblera om och köpa nya tavlor till väggarna – vilket förvisso känns kreativt, förnyande och roligt – istället borde städa och kasta skräp först. Hur är det till exempel med alla de företrädare som röstade för FRA-lagen, Ipred och Lissabonfördrag utan att hantera den senare som grundlagsfråga. Företräder de partierna nästa period? Om inte, vilka företräder då partierna?

Jag förstår att det känns frustrerande att domineras av en moderat ledning (för min gissning är att regeringspolitiken kommer från makt-trojan inom moderaterna, sannolikt uppbackade av de andra partiledningarna som i varierande grad vill vara med i gänget). Men inte blir man i faktiska tal fler för att man går samman? Inte blir man bättre förhandlare?

Men däremot får man lägga mycket tid och kraft på att två skall bli en, vilket lämnar spelplanen fri för övriga aktörer att ta för sig, vilket är kontraproduktivt om man vill minska den moderata styrningen.

Kom fram till vad ni faktiskt tycker (inte vad ni tror er kunna uppnå).
Lägg upp planen på hur ni skall nå dit med en realistisk, men inte lat tidsplan.
Se till att drilla er i förhandlingsteknik.
Och se sedan till att skapa ljuv musik – Rock’n roll!

Trivs man inte med sig själv, så kommer vare sig stort bröllop eller kärleksbarn rädda relationen eller annorlunda uttryckt:

Vet du inte vet vilken hamn som är ditt mål, så är ingen vind gynnsam.

Den här typen av förslag tror jag att vi kommer att få se mer av. De “nyttiga idioter” som stannar kvar för att “rädda den liberala själen” i respektive parti, får inte mycket gehör och något måste man ju göra för att känna att man gör nytta. Man kan integritetscertifiera (varför finns ingen demokrati-, inte-sparka-på-hundvalpar- eller antipenalismcertifiering?) en stund, man kan utveckla sin politik för internet (som rimligen borde vara samma som i andra frågor) men sedan? Vad skall man göra med sig i ett parti som slutat lyssna på sina medlemmar och som toppstyrt springer än hit och än dig i den pragmatiska kampen om att både vara sams med Alliansenspartiledningar och samtidigt vara vad väljarna vill?

Magnus Andersson, Makthavare.se, ABs Almedalsblogg, Expressen
Hanna Wagenius

På andra sidan:
PJ Anders Linder

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, liberalism, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalt parti

Centerpartistisk liberalism ?

Sophia Blomqvist — Tue, 16 Jun 2009 08:53:36 +0000

En sak som fascinerar mig är alla dessa fina värden som partier slänger sig med, men som numera inte tycks ha någon réell innebörd. Ett tecken på detta är partier som betecknar sig som liberala, men som likväl lyfter fram människor som är allt annat än liberala.

Ett exempel på detta är Centerpartiet och Annika Qarlsson som i söndags skrev:

Många ha senaste veckan försökt ge svaren på varför det gick som det gick i EP-valet. Tänker inte bidra med någon lång utläggning på vad jag tror. Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer.

Och jag får inte ihop det – tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???

Jag har kommenterat, men den är inte modererad än:

Det var en hårresande fråga i stil med hur kan en jude ge bort pengar när judar är giriga. Är de giriga eller inte?

Att kollektivt skuldbelägga en grupp av befolkningen för vad enskilda individer gör är vare sig renhårigt eller särskilt intelligent. Det är där till långt ifrån liberalt.

Det är väl lite som med oss kvinnor. Att människor som gillar kollektivistiska skuldbeläggningsargument ofta återfinns bland kvinnorna, samtidigt som det finns kvinnor som lever enligt helt andra värderingar – vad tycker vi kvinnor egentligen? Är det viktigt med kollektivistiska skuldbeläggningsargument, eller? Och ja, ni kvinnorförbundare är ungefär lika få i relation till befolkningen som våldtäktsmännen. Inte exakt, men i grova drag.

Och det känns efter sådana här uttalanden rätt skönt.

(Jag ser nu när jag kopierar text att såväl pingpacks som kommentarsfunktionen är avstängd. Säkrast så kan man förmoda…)

Jag undrar vad som är nästa steg i resonemanget? kvinnliga medlemmar i Piratpartiet är medlemmar för att de gillar att bli våldtagna? Jag menar någon av de kvinnliga medlemmarna måste ju statistiskt sett ha blivit våldtagen någon gång och man får väl betrakta partimedlemskapet som att hon önskar sig en repris?

Någon som kan argumentera för hur ett liberal parti kan ge en person som resonerar så här stöd och därtill till höga förtroendeuppdrag, vilket väl ordförandeskap i kvinnoförbundet får räknas? Antingen kände man inte till hennes åsikter, eller så måste det ju rimligen finnas en hyfsad andel människor som tycker att hon är vettig.

Det börjar bil dags för provval inför 2010 och det blir väl upp till respektive parti att visa vilka omkandiderande representanter som tolkat partiets åsikter rätt under den gångna perioden och som därmed förtjänar omval och vilka som företrätt någonting annat och därmed ryker?

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, liberalism,Centerpartiet,Centerpartiets kvinnoförbund, annika Qarlsson, kollektivism, skuldbeläggande

Lite Center-tankar

Sophia Blomqvist — Mon, 01 Jun 2009 11:54:48 +0000

Efter mitt senaste utfall mot Centerpartiet hörde Staffan Danielsson av sig och undrade om jag ville ta en fika och diskutera FRA. Jag måste säga att det imponerade på mig. Staffan är medveten om att jag är rabiat emot hans ståndpunkter i frågan och ingenting gav intrycket att han hade något annat mål än att samtala.

Vi (Staffan, jag, gästbloggare Steensland och en del av tiden Muharrem Demirok) satt ned några timmar på Linds café och avhandlade både FRA och en del annat.

Jag gick därifrån med en hel del funderingar.

Till att börja med så tror jag att Staffan kan vara en av de mest reko politiker jag träffat. Han ligger nog högt upp på reko-listan även om du stryker epitetet politiker. Han har dessutom förmågan att lyssna, eller kanske snarare att höra. Min Henrik, som var med, konstaterade när vi gick att Staffan pratar “politiska”, (det betyder på svenska i princip att han pratar fort och mycket och inövat/utan att reflektera). Men min bild är att Staffan, även om han inte påverkar sitt prat i stunden, hör vad man säger.

Kring FRA kom inte så mycket intressant fram, det Staffan hade att berätta bekräftade ungefär den bild jag hade, men däremot hade jag en hel del att fundera över när det kom till Centerpartiet, politisk makt och politisk kultur.

Jag har ju min politiska uppväxt inom Moderaterna, vilka jag lämnade för att jag inte uppskattade den politiska kulturen, de människor som i stor utsträckning drog sig dit och deras privatmoral.
Inom Moderaterna, nej Muf, var de teoretiska kraven högt ställda. Man läste ideologisk litteratur och man diskuterade, men man hade också stenkoll på stadgar och de regler man levde under. (Jag säger inte att man alltid brydde sig, men koll hade man).

Mänskligt fanns dock en del övrigt att önska i mina ögon och jag hade förvisso några kompisar där, men material för riktiga vänner fanns inte. Det var mycket alkohol och lite omtanke och respekt. Många hade förmågan att driva igenom en politisk fråga, vilket är bra, men när förmågan sitter på människor som inte ger intryck av att värdera andra människors känslor eller för den delen vanlig hederlighet så blir det effektiva och framgångsrika obehagligt och hänsynslöst. För allt för många människor där var medmänniskorna medel, inte mål.

Jag har funderat över i vad mån utbildningsnivån spelar in. Retrospektivt kan jag konstatera att de som jag då respekterade läste/har läst vidare och skaffat sig en verklighet utanför politiken, medan de värsta rötäggen som myglade, hotade och hade sig är kvar, utan utbildning och så vitt jag kan se attraktiva yrkesalternativ utanför politiken.

Min tes är att har man inte ett liv utanför politiken (och med liv menar jag sin bekantskapskrets, yrke etc.) så blir politiken för viktig för en och det är klart att om ens politiska framgångar påverkar såväl yrkesmässig framgång, som vänkrets etc. så är risken att önskan att få som man vill politiskt och att maximera ens inflytande som politiker blir viktigare än till exempel vad ens agerande säger om en som människa eller hur det påverkar ens medmänniskor. (Och de flesta av ens kontakter lever ju enligt samma princip).

Men tillbaka till Centerpartiet (och nu måste jag generalisera hårt för att komma vidare). De människor jag mött där är en helt annan grupp människor. Min uppfattning är att den politiskt drivna kulturen helt eller till största delen saknas inom partiet och den teoretiska sidan likaså (med lysande undantag som Olsvenne, Wagenius, Bloggen Bent, Lake, Erik Hultin, Niklas Lindgren med fler). Människor som Staffan, som gav mig intrycket av att själv vara så reko att man inte riktigt inser att det finns andra, många andra, som spelar med själen som insats. Makt är målet, människorna är medlet och förstår man inte det som motspelare, så riskerar man att bli nedsprungen såld och stampad på.

Den teoretiska avsaknaden gör också att man inte förstår resonemang som Anne-Marie Pålssons, vilket resulterar i resonemang som Johan Linander, som lite arrogant beklagade att Anne-Marie Pålsson inte var lika kapabel att driva frågor och att få inflytande som han är. Well, I beg to differ…
Skillnaden mellan Johan och Anne-Marie är att hon är insatt i grundlagens regler och de ramar som riksdagsarbetet sker inom, vilket tycks vara rena grekiskan för Johan. Hon nöjer sig inte med att Alliansen sitter i regeringsställning och bedriver politik och att hon i och med det kan få inflytande genom att befinna sig i rätt kretsar, hon förväntar sig att kunna bedriva sitt arbete på det sätt som lagen och dess mål anger. Hon ser inte bara till makt och politiska resultat, utan samtidigt till demokratins grundprinciper och att hennes arbete genomförs på ett sätt som inte gör medborgarna maktlösa.

På samma sätt blir jag snudd på chockerad när jag hör eller läser Staffans resonemang kring regeringsduglighet. Jag förstår att Allianspartierna i allmänhet och Centern i synnerhet känner en press att inte bli ännu en borgerlig regering som spricker eller sjabblar till det. Jag förstår och det är bra att man tänker på det. Staffan sade flera gånger under vårt samtal att socialdemokraterna suttit så länge vid makten, inte för att de haft individualistiska riksdagsledamöter, utan för att de styrt sin grupp och sett till att man följt regeringens politik.

Staffan har förstås rätt i att det är en av anledningarna till att man hållit makten så länge. Men jag undrar – gör det beteendet rätt? I riksdagen idag har Alliansen inte en överväldigande majoritet och ett fåtal borgerliga ledamöter kan fälla ett förslag, men det finns ett antal alternativ att fundera över än riksdagsledamöternas hetsiga plikt att stötta sin regering.

(Ni fasar över arvet eller minnet av att vara dem som spräcker borgerligheten. En än större black om foten är idag ert handhavande av FRA, Ipred m.m. Följer man bloggosfären så är det skrämmande många borgerliga väljare som på grund av det inte är beredda att rösta på Alliansen alls).

Som riksdagsledamot är man vald av sina medborgare och det uppdraget bygger förstås både på partiprogrammets innehåll – för man kandiderar ju under partipolitisk flagg – men också de egan vallöftena och till stor del vem man är som person. Man är som person vald för att stifta lagar och beskatta befolkningen, huvudsakligen. Det är bara riksdagen som får göra det, men uppdraget inkluderar också för att granska regeringen. Det är därför regeringen inte behöver bli godkänd av riksdagen, det räcker med att den tollereras.

Uppdraget är alltså inte att stötta de egna partikamraterna, ens om de sitter i regeringen. Uppdraget är personligt och går man ur partiet så är man fortfarande riksdagsledamot, lämnar man däremot riksdagsuppdraget så fylls platsen i enlighet med den framröstade listan (alltså inte av partiet). Partiets uppdrag är att ta fram en lista av kandidater och när det är gjort så är också den formella lagliga kopplingen bruten.

Så när man då sitter där i riksdagen och ens egna åsikter representeras av det verkställande utskottet (regeringen) så finns det olika vägar att gå. Man kan konstatera att regeringen är verkställande, jobbar med den dagliga verksamheten, innehåller till stor del partiledare och andra hot-shots och låta dem ta makten och själv reducera sig själv till en PR-kontakt för partiet och en arm som trycker på röstningsknappar i enlighet med vad hot-shotsen säger. Avviker man från det så fäller man ju regeringen, eller hur?

Men man kan också vända på det. Och det är så här grundlagens anda är formulerad anser jag. Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ, den består av demokratiskt valda ledamöter. Man har fått erbjudandet att representera en mängd väljare och i enlighet med sitt partiprogram och sina egna värderingar lägga fram förslag till regeringen och ta ställning till de förslag som regeringen lägger inför en och man har accepterat det uppdraget. Formulerat just så. Det är ingen som har sagt att det är lätt, men anser man inte att man kan leva upp till överenskommelsen så bör man tacka nej från början, eller avsäga sig uppdraget när man inser sin begränsning.

En kapabel och hederlig och kompetent regering ser förstås till att de egna förslagen är väl genomarbetade och att riksdagen fått all relevant information så att de kan fatta väl underbyggda beslut och är regeringen mån om sitt ryckte som regeringsdugliga så lägger de inte fram förslag som inte har stöd bland de egna leden i riksdagen.

Självklart kan man inte få som man vill i alla frågor och man måste acceptera kompromisser, annars blir all form av samarbete omöjlig. Men kompromisser bygger på ett givande och ett tagande och en bra förhandling slutar med att alla är nöjda. Slutresultatet är, trots kompromisser, mer värt än alternativet. Jag har svårt att förstå hur man som partiledare, partikamrat och än mindre människa kan komma på idén att kräva att en människa skall gå emot de värderingar som är viktiga för dem. Det är ovärdigt och gynnar vissa människor och partierna på kort sikt. Men det gynnar inte demokratin, medborgarna eller heller partierna på lite längre sikt eftersom de blir betraktade som principlösa mobbningsorganisationer.

Men som sagt. Min bild är att rikspolitikerna idag är fullt upptagen med att mäta och jämföra snoppar. Fast man kallar det inte snoppar utan istället regeringsduglighet.

Vad gäller snoppmätning… om du känner ett behov av hävda dig och mäta och jämföra dig med omvärlden, så har du bara bevisat att du inte har förstått alls vad det hela handlar om och dessutom har du gjort klart att du inte är intressant för mig, för då är du allt för osäker och okunnig på det som verkligen spelar roll för att jag skall ha något utbyte av dig.

En regeringsduglig statsman vet sin roll och sätter sig inte över de som är högre i rang (regering respektive riksdag). En regeringsduglig statsman tillåter både sig själv och sin partner, förlåt partikamrat, att vara sig själv och tvingar inte motparten till sådant den inte vill, utan finner istället gemensamma intressen att utveckla och ägna sig åt. En regeringsduglig statsman vet att även om det inte blir som man tänkt alltid, så får inte det hela världen att rämna. Det är faktiskt rätt mysigt att ligga och gosa också. Eller hur?

Och sist men inte minst – det är fel område att tro att man presterar själv, få saker är så mycket ett grupparbete som politik och skulle man behöva hjälp utifrån för att nå dit man vill, så är det faktiskt inte ett nederlag, för det viktiga är ju att alla är nöjda och glada. Vare sig bra sex eller god politik är någonting som man beordrar fram, det krävs rätt sinnelag, självdistans och lite humor – och en del kunskap.

Så för att försöka knyta i hop denna yviga säck.

Centern har i många avseende idéerna som Sverige behöver men för att de skall bli verklighet. Man har också en hederlighet som den politiska kulturen skulle må bra av.

MEN – ni är alldeles för fokuserade på att vara regeringsdugliga vilket får er att framstå som smått kissnödiga hela tiden. Ni behöver bestämma er för vart ni vill gå och sedan bit för bit ta er dit. Att måla om kartan i samband med varje regeringsförhandling leder förstås bara till två saker – att ni går in i förhandlingen med sämsta tänkbara position och är därtill hela tiden vilse.

Ni har en enorm styrka i att ni inte är en del av det smutsiga politiska spelet (om min bild stämmer) men ni försöker idag ändå spela de andras spel, men ni gör det inte särskilt väl. Lär er hur spelet fungerar, men stå för vilka ni är. Att i politiska sammanhang säga “varför gör du så där?” “med vilken rätt ställer du de här kraven på mig/oss?” “varför spelar du inte enligt spelreglerna? Jag kräver hederlighet för att vi skall samarbeta!” kan vara en enorm styrka. Precis som troll så är det en hel del fuffens som exploderar i solen.
Släng lite kvalitetsgödsel på er teorietiska sida. Sätt en ära i att kunna saker, inte bara i att tycka. Uppmuntra era kandidater att läsa ideologisk litteratur – inte bara liberal – genom att förstå motståndarna är man en bra bit på väg och se till att grundlag och de demokratiska värderingarna inte bara är något som kommer fram till fest, utan som alltid finns med.

Ni har potential att bli det liberala alternativet, inte bara för ett enstaka val. Men ni måste då börja tänka på att representera medborgarna, inte partiet eller Alliansen för det är liberlismens grund. Var för all del regeringsdugliga, men se till att samtidigt komma fram till hur de politiska spelreglerna borde se ut så att ni kan förändra dem i rätt riktning. Idag är partierna allena rådande – är det en god liberal ståndpunkt? Gynnar det medborgarna mest – eller framför allt den lilla gruppen partiaktiva?

Lätt? Nej det har jag aldrig sagt heller. Men hade jag inte trott att ni hade möjlighet att ro i land med det, så hade jag inte lagt tid på att skriva till er!

Nu skall jag ta och posta ett exemplar av Leva fritt och leva väl av Per Ericsson till Staffan och tacka för samtalet. Per Ericsson är i mitt tycke ett lysande föredöme för Centerpartiet. Jag vet inte hur hans kapacitet som politiker var, men som skribent hade han en rakbladsvass skärpa i tanken, väl grundade värderingar som han var trogen, enorma kunskaper och en mänsklig värme och värdighet som de flesta av oss bara kan sträva efter.
[Uppdatering] Så det blir en bok jag gillar av en författare som jag respekterar till en människa som imponerar.[/]

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Staffan Danielsson, politik, politiskt spel, förhandling, teori, ideologi, liberalism

(C), idédebatt och hederlighet

Sophia Blomqvist — Tue, 12 May 2009 13:31:50 +0000

Partistämma

Det var med varierande humör som jag tog del av rapporterna från Centerpartiets stämma i Örebro i helgen.

Centerns ställningstaganden kring arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten var en av anledningarna till att de fick min röst och jag ett medlemskap. Jag tycker teoretiskt sett att det är bra att elever ges en starkare position och ges möjligheten att överklaga sina betyg då dessa fattats på felaktig grund, men jag känner mig inte övertygad om att det går att genomföra i realiteten utan att kostnaderna blir skyhöga.

Däremot kändes förslaget om en integritetsbalk som ett stort blommigt plåster, med syfte att dölja det onda och trösta, men utan någon reell effekt. Framförallt därför att integritetsfrågan genomsyrar så väldigt många lagar och att det mer är en inställning en ett begrepp att samla lagtexter kring.

Så stora delar av stämman gjorde mig faktiskt glad och förhoppningsfull inför framtiden.

LAS skapar svaga (SvD), Bra skola Olofssons nya mål (DN), Vill ge eleverna rätt att överklaga betyg

Men sedan var det myntets andra sida som ger magknip och manar till eftertanke samt tvingar mig till ett nogsamt övervägande av vad som är viktigt och vad som är kompromissbart.

Att vara sina värderingar trogen

Under FRA-debaclet blev det uppenbart att en sak som gjorde många riksdagsledamöter utsatta var det faktum att de levde inom partiets ramar. De har inte bara sin utkomst där, utan även sitt profesionella kontaktnät likväl som sin vänkrets. Det gjorde att många accepterade situationer som de inte borde accepterat. Kostnaden för den enskilde att gå sin väg blev för hög.

När jag nu ser alliansvänners resonerande med anledning av att de fyra partierna sviker allt de står för för att kunna vinna nästa val undrar jag om inte samma dilemma föreligger, inte bara vad gäller riksdagsledamöter utan många partimedlemmar och aktiva. Lojaliteteten mot partiet blir större än den lojalitet man visat en person med samma beteendemönster.

Samtidigt bör man hålla i minnet att en organisation inte är lojal med vare sig dig eller någon annan. Den tycker inte om dig. En organisation i avseendet andra medlemmar i organisationen behöver dig för att organisationen skall finnas kvar/bibehålla sitt inflytande och den är till nytta för den/dem som är bäst på att manipulera så många som möjligt att göra som den/de vill.

Politik är ett givande och ett tagande och ingen står bakom alla organisationens åsikter men det finns alltid frågor som är grundläggande, som är för viktiga att kompromissas med. För mig finns två sådana frågor.

Det ena är att man delar liberala värderingar. När det kommer till praktisk politik finns förstås många vägar att gå, med de vägarna måste alltid syfta till att värna individen. Skydda individen från andra individer, andra stater och den egna staten. Maktdelning mellan statens lagstiftande, dömande och verkställande makt och medborgarnas skydd mot statliga ingrepp i deras privata sfär är fundamental.

Det andra är att bäst argument vinner. En organisation som ett parti måste bygga på kvalitativa diskussioner och relevant fakta. [Uppdatering]Är det redan gjorda val som värnas för att inte tappa ansiktet är man illa ute.[/]

När jag så ser att Centerpartiet talar för skärpning av lagstiftning som till sin grund inte syftar till att skydda individen från hennes omgivning, utan att skydda vissa människors moraliska värderingar och ~~att~~ samtidigt tvinga andra att leva i enlighet med ~~dem~~ dessa värderingar; en lag vars effekt saknar positiva effekter, men uppvisar ett antal negativa som framförallt går ut över personer i särskilt utsatta positioner, så blir jag arg och ledsen. De skärpningar man föreslår är dessutom till sin utformning orimliga ur bevishänseende och ökar än mer rättsosäkerheten.

Jag röstade på och blev medlem i ett liberalt parti och Sex-köpslagen har inte en liberal ådra i sig.

När jag sedan hör att partiet ~~inte bara~~ viker i FRA-frågan i relation till tidigare ställningstaganden, så blir jag förbannad, men jag blir faktiskt argast över att man inte vågar ta debatten, att man inleder med att konstatera att man antingen måste begränsa talartiden eller gå upp tidigt dagen efter den stora banketten. Man borde stå för att man fulspelat från början till slut och slå sig för bröstet för att man lyckats. Det hade varit fult, men ändå med någon form av hederlighet, eftersom alla blir medvetna om spelreglerna. Jag har uppriktigt sagt mer respekt för en hårdhudad tuffing som med alla till buds stående medel vinner, än den som genom fulspel vinner och sedan inte vill stå för sitt fulspel utan försöker klappa den som just fått näsan nedtryckt i toaletten på axeln och säga att “jag var så illa tvungen, du förstår var? No hard feelings?”.

Ohederliga mesproppar!

Att inte bara tänka rätt, utan också agera rätt

Vad dessa människor klarar sig på är att det finns tillräckligt många andra som inte törs lämna det lilla inflytande de har.

Jag citerar Staffan Danielsson, från hans post Kära FRA-kritiker, ni behövs i partiet:

“Och var hittar ni ett bättre parti inom borgerligheten som sätter integriteten högt och vill fortsätta att driva detta?“

(Och för den som orkar läsa en politiker som inte hör eller förstår en bokstav av vad som sägs till honom rekommenderas Staffans inlägg ovan med tillhörande kommentarer samt detta)

Det är det ständiga svaret på kritiken att Alliansen inte driver borgerlig politik – vad är alternativet? Är socialdemokraterna ett bättre alternativ? I blockpolitikens Sverige finns inget alternativ, utom för de massor som nu utvandrar till Piratpartiet.

Så mitt svar till Staffan är, fråga inte vad jag skall göra utan er, fråga er vad ni skall göra utan mig. Partipolitiken är inte det enda sättet att påverka och jag menar att vi många liberala bloggare har makt vid sidan om partisammanträden och er ohederliga allians.

Efter FRA-debaclet levde fortfarande hoppet att partistämman skulle tvinga riksdagsgruppen att agera utefter de beslut som tidigare fattats och som låg till grund för mångas stöd av Centerpartiet i valet. Men det hoppet är nu dött och det finns i mina ögon inte mer att hoppas på.

Magnus Andersson, en av centerpartiets liberaler (som alla tycks finnas inom CUF) sade i samband med stämman ” Las är lika bra för företagen som Mona Sahlin är för Sverige”. Det har han helt rätt i, men dess värre är det så att Centerpartiet är lika bra för liberalen som Mona Sahlin är för Sverige!

Hade Centerpartiet varit en person som i mitt hem visade dylika tendenser och uppföranden så hade jag bett personen att gå. Utan att tveka. Min gräns är nådd och Centerpartiet har arbetat sig ned från det bästa alternativet i svensk politik, till ett av de minst dåliga alternativen.

The båttom is nådd

Här dras strecket och vill ni ha min röst eller mitt engagemang så får ni banne mig förtjäna det.

Att svika en gång kan alla göra, men att svika på löpande band tyder på en dålig karaktär.

Jag kräver kvalitativ idédebatt, liberala värderingar och tydliga spelregler. Annars är jag inte intresserad.

Jag klarar mig utan centerpartiet – klarar sig centerpartiet utan sina företrädare och pratare undrar jag?

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, (c), partistämma, mötesteknik, integritet, hederlighet, liberalism, ideologi, politik, partipolitik, FRA, sexköpslagen.

Sluta besudla begreppet liberal!

Sophia Blomqvist — Fri, 31 Oct 2008 15:44:00 +0000

Hos Miss Besservwisser ser jag att Centerpartiets kvinnoförbunds ordförande Annika Qarlsson slår sig för bröstet för att Centerpartiet fått igenom en resolution på ELDRs kongress. En resolution om “Kvinnors rätt till sin egen kropp”.

Sounds good!

Men så läser man vidare:

“Den innebär bland annat att medlemsstaterna ställer sig bakom alla kvinnors rätt till sin egen kropp, att man aktivt ska arbeta för att förebygga att kvinnor utsätts för våld, trafficking och prostitution. Resolutionen omfattar även kvinnors rätt till lagliga och säkra aborter.

…

Det är tydligt att liberala värderingar står upp för både män och kvinnor, avslutar Qarlsson.” (min fetning)

Ok, så det är liberalt att motarbeta kvinnors rätt att fatta egna beslut (även dåliga)? Att propsa sin igen moral på andra? Snälla svara, vad mer är det som är skadligt för mig att välja att göra, utöver att ha sex för pengar?

Hur vore det att sätta riksdagsledamöterna på en ideologiutbildning innan de börjar, så att de i alla fall vet vad de pratar om och vad orden de står för betyder?

Jag är rätt trött på politiker som tror sig förstått att moderna människor kallar sig för liberal och att det är motsatsen till socialist. Använder man ordet soffa när man menar julgran så kommer ordet till slut att förlora sin innebörd. Men det innebär inte att en julgran heter eller är en soffa för det.

Bloggar.se: politik, ideologi, liberalism, prostitution, kvinnorförbund, centerpartiet