Tänk att du, Fredrik Reinfeldt, fortfarande efter 3,5 år fortfarande omnämnde de som förlorat jobbet som de som inte arbetar.

Ja tänk…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, debatt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Jag noterar i många sammanhang att det finns ett förakt mot det som jag definierar som uppfostran – att visa, sina medmänniskor i allmänhet och kollegor i synnerhet, aktning, att när man sitter på en publik tillställning se intresserad ut, oavsett om denna tillställning är en föreläsning eller en debatt. Att föra sig, det vill säga att inte hänga som en hösäck utan sitta på rumpan, något så när rak i ryggen, med sluten mun och närvaro i blicken. Inte bara ser det trevligare ut, en god hållning gör det lättare att andas och gör dig piggare och kanske till och med smartare.

När jag ser på partiledardebatten så får jag mer ved på min brasa.

Det är måndag morgon, in på ditt kontor kommer en av kollegorna, stirrar på dig och säger. Hördudu Stina Karlsson, nog vet du bättre än så här?! Stina Karlsson tror inte mycket om dig, men mer än så här måste till och med du förstå!

Så på förmiddag så är det dragning för ledningsgruppen. När det är din tur att tala så lämnar 40% av gruppen rummet, resten sitter och hänger, gäspar och fipplar med mobiltelefonen.

Skulle det vara acceptabelt på någon arbetsplats? Trots det så är det det generella tilltalet i riksdagen o min slutsats är den att den som inte visar sina kollegor respekt lär knappast göra det i större utsträckning mot mig, eller oss, som väljare. Om de som arbetar med det så uppenbart finner det som avhandlas ointressant, så har jag väl ingen orsak att misstro dem?

Jag säger inte att allt är intressant, men har man invändningar mot intressegraden, så vore det väldigt mycket trevligare att framföra det direkt och verbalt, inte genom att sitta som en punkterad hösäck, med ögon som en fisk som togs ur vattnet för några dagar sedan och idissla som en uttråkad kossa.

Herr statsministern! Skaffa en fickkniv/fruktkniv, så att vi slipper se dig mosa in ett äpple i ansiktet i TV. Lagom stora bitar avskurna och intagna ser så väldigt mycket trevligare ut! Herr Ohly – peta näsan på toaletten och tvätta händerna efteråt, inte i direktsändning, utan handtvätt.

Vad gäller det politiska så är statsministern skicklig så länge han inte får mothugg. Han låter förtroendeingivande och kunnig, men vidmothugg har han en fallenhet för att låta arrogant och lite irriterad över att bli ifrågasatt. Jag undrar inom mig om det inte bor en liten maktgalning inne i hr Statsministern.

Maud Olofsson klarar sig ganska bra, men jag önskar att hon talade lite långsammare o därmed inte gick upp i falsett så ofta. Hon gav dock hyfsat svar på tal och med tanke på de tjyvnyp hon fick från Sahlin som som den rutinerade politiker hon är behärskar härskartekniken ytterst väl så det kanske förståeligt att falsetten träder in.

Jan Björklund, sade inget jag minns, men hade ett bra tonfall.

Göran Hägglund är som ofta min favorit i talarstolen. Han håller en god ton och låter lite road mest hela tiden. Jag kan heller inte påminna mig att han förfallit till nedlåtande tilltal.

Mona Sahlin – ger ett agressivt och osakligt intryck, men har börjat prata ideologi, vilket är både bra och intressant. Att hon citerade Marx var en kul detalj som nog kan vara en god indikation av vad vi har att vänta efter valet med röd-grön majoritet. Att hon verkar obekväm inför partiets historia är lite pikant – det kommer inte dröja länge innan tillräckligt många vet att det de räknar som sina framgångar inte hade särskilt mycket med socialdemokratin att göra. Att det ekonomiska välståndet grundade sig i innovationer och de företag de ledde till, en stund innan socialdemokraterna kom till makten och under efterkrigstiden implementerade sina idéer.

Lars Ohly håller en bra ton och även han håller en ideologisk inriktning, men med känsla än fakta, vilket fungerar bra i opppsition, men inte så bra när ansvaret verkligen vilar på ens axlar. Ohly har gemensamt med Hägglund att han helt uppenbart har humor. Jag tror att skulle jag ha orsak att bjuda hem partiledare på middag så vore det Hägglund, Wetterstrand och Ohly som jag uppfattar som trevligt sällskap.

Peter Eriksson. Jag är ledsen, men jag vet inte riktigt vad han sade, för han är allt igenom tråkig. Jo, han kritiserade alliansens miljöpolitik genom att säga att det fällts kritik mot att Köpenhamnsmötet inte resulterade i det som många önskat.

Men noterbart genom debatten var att många talade om “min politik” – inte “vår”…

Återkommer senare med urval av lite remarkabla citat från båda sidor.

Läs även andra bloggares åsikter om riksdagen, partiledardebatt, val 2010, Maude Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson, Nya moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet

_{»crosslinked«}

Det är verkligen inte mycket som gått Mona Sahlins väg sedan hon tillträdde som partiledare. Ja eller snarare så har hon inte valt en framgångsrik väg. För jag tror att livet blir till stor del som man väljer det.

Relationer är nog inte den enda situation där man inte skall acceptera att vara annat än förstahandsvalet…

Medan de förtroendesiffrorna för Sahlin som politiker dalar, partiets opinionssiffrorna sjunker, LO-lägger ut 1maj-talet på medlemsentreprenad efter AMF-affärens impopularitets våg och det verkligen börjar brinna i knutarna vad gäller att få de röd-gröna att börja trampa i takt inför valet, så går nu Peter Eriksson och öppnar upp för samarbete med Alliansen.

Tufft läge!

Men det är nog så att hör man partnern säga att man “har en öppen relation (men säg inget till frugan)”, säga att “han är singel, typ” eller “har sällskap, än så länge” så kanske det är läge att inse att romansen är över. Grunden för en förtroendefull relation finns liksom inte där.

Den trista, men alldeles verkliga sanningen är att man sällan får mer respekt från omvärlden än man känner och visar för sig själv. Att ta uppdraget som partiledare trots att man är väl medveten om att man vare sig är första eller andra hands alternativet är upplagt för tråkiga erfarenheter, svek och misslyckanden. Sorry, men det är den bistra sanningen.

What goes around, comes around…

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, politik, respekt, socialdemokrati

Det är inte helt utan lyteskomik som jag tittar på den gamla intervjun med Mona Sahlin, som uppskattningsvis var i 20-årsåldern. Jag han räkna till 11 va under drygt en och en halv minut.

Men samtidigt så tror jag att hon sätter fingret på en viktig punkt. Helt utan att mena det.

De är där hon förklarar varför hon engagerat sig i politiken.

“Det var ju då mycket Vietnamkriget. För det, det kom som en chock för en va, när man satt där med problem med finnar och olycklig kärlek och smygrökning och så plötsligt började man förstå vad som hände runt om en och då blev det liksom nått behov att jag måste göra nånting va. Det kändes fel att då å bara sitta å må bra och äta gott hela tiden.”

Jag uppfattar inte att människor med högervärderingar i mindre utsträckning ser problem omkring sig, men däremot så gör man inte problemen till sina egna, andras problem framkallar inte känslor av skam över att man själv har det bra. Det är nämligen det faktum, att man har det bra, som gör att man kan hjälpa andra. Oavsett om må bra betyder att man har pengar att dela med sig av eller om det betyder att man har det känslomässigt bra så att man har ork över att bära andras bördor.

Vänstern delar känslan av att ha det dåligt, medan högern funderar över hur problemet kan lösas. Jag tror att det är en del av det som ligger bakom t.ex. diskussionen om Saab.

Saab har inte gått med vinst på lång tid, mer än tio år. Det är nog ett fåtal som inte förstår det hemska i situationen för de många som riskerar att förlora sitt arbete och sin inkomst, men det gör inte att verksamheten med lite god vilja och statlig hjälp kommer att vända trenden.

Men konstaterandet att Saab inte har en tillfällig svacka får Ohly att ilskna till och beskylla regeringen för att “snacka ned Saab” och Mona Sahlin är upprörd över att man inte tar ansvar för Saab.

Att Saab inte gått med vinst, utan förlust är inte en åsikt. Det är bara att titta i redovisningen. Även om Ohly inte gärna kikar i redovisningen så är det ingenting som en framtida ägare kommer att låta bli att göra. Det är  ingen hemlighet att Saab inte är framgångsrikt. Så vad menar han med sin kritik? Och vad är det som gör att det vore ett vettigt företag att satsa våra gemensamma pengar i trots långvariga misslyckanden? Vad är det för ansvar Sahlin vill ta? (Annat än det som regeringen redan tagit?)

Mest av allt ser jag bilden av människor som vill göra något, “tänk på barnen någon”, men som samtidigt inte vill säga till skattebetalarna att de pumpat in enorma pengar i ett svart hål för att det får politikerna att känna sig goda, men utan att göra de Saab-anställda någon nytta och heller inte sätta sig ned och titta på de fakta som situationen vilar på och finna en realistisk plan som faktiskt förändrar situationen för dem som staten har ett ansvar att hjälpa, och det är inte bolaget eller dess utländska aktieägare, utan personalen.

Så istället för att analysera och agera så står man som ett gråtande barn som vill, men inte kan, rädda hjorten i naturprogrammet på TV från att gå lejonet till mötes, skrikandes på Mamma och Pappa att om de älskade barnet så skulle de rädda hjorten.

Självklart är det upp till var och en att möta sin värld, ungefär som de behagar, men tillhör man den grupp människor som erbjuder sig att företräda andra så vore det tryggt med lite mer verklighetsförankring och analyser och lite mindre hjärtan som bultar rött och hett.

Ser man till Monas ungdomsinslag och det av Carl Bildt som 17-åring nedan så kan man ju lätt tro att det inte är någonting som inpräntas i den politiska världen, utan någonting som ligger mer djupt rotat än så.

Den ena kräver och den andre ordnar…

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om höger, vänster, mentalitet, Carl Bildt, Mona Sahlin

…en halv poäng.

Sanna Rayman har ett irriterande inlägg idag på SvDs ledarblogg.
“Rubriken är Fredrik och monapolet.” Felstavningen störde mig, SvDs ledarskribenter skall vara noggrannare än så. Ja den störde mig fram till sista stycket. ( Därav irriterande)

Nåja det hela handlar om att Mona Sahlin i debatt mot Fredrik Reinfeldt sagt att kampen om statsministerposten står mellan Mona och Reinfeldt, något som Ohly tycker är att förminska sig av Mona, som borde sagt mellan Mona och Fredrik eller mellan Sahlin och Reinfeldt.

Jag skulle inte säga att valet av för- gentemot efternamn förminskar Mona, vilket Sanna håller med om. Det finns viktigare saker som påverkar den saken, men vad det däremot gör, är jag rädd för, är att det spär på det där med att kvinnor är personliga och snälla, medan män är professionella.

Förvisso är Mona och Maud identifierade bara genom efternamn, vilket Fredrik inte är. men det finns fler. Visst diskuteras även de manliga ministrarnas kläder (och snälla, kan ngn förse Littorin med en kavaj vars axlar inte ser ut som att de är inspirerade av en morgonrock?), men utgår jag från mig själv så har jag högre förväntningar på de kvinnor som syns i politiken. Inte bara skall de ha något så när god smak, men de skall gärna se kvinnliga ut. Aldrig någonsin skulle jag ens i tankevärden kritisera Reinfeldt, Erlandsson eller Hägglund för att de ser omanliga ut. Tråkigt klädda, ja. Opersonligt, det händer, men inte omanliga.

På samma sätt får jag intrycket av att kvinnor i politiken förväntas vara utrustade med mindre hårda nypor än männen och upptäcker man att de har precis lika hårda nypor så är de inte alls professionella utan rätt elaka. Intrikanta.

Sedan tycker jag personligen att det är rätt trevligt att inte “vara du och bror” med Sveriges politiker. Det kan i mitt tycke vara en av nackdelarna med Sveriges platta kultur och du-kultur. Det är svårt att bibehålla professionella relationer och yrkesmässig respekt. Men det är väl något av en parentes i sammanhanget.

Läs även andra bloggares åsikter om förnamn, tilltal, Mona, Mona Sahlin, Fredrik, Fredrik Reinfeldt

Det händer och diskuteras så mycket att ett det är hopplöst att försöka skriva om allt jag vill.
Här kommer en summering i kortformat av saker ni inte bör missa.
Svensk politik:

Finansministern
uppmanar bankkunder att ringa och fråga sina banker varför de prioriterar bonusar framför sänkt bostadsränta och vill på detta sätt pressa bankerna att skriva på regeringens stabilitetsplan.

Bloggar.se politik, ekonomi, finanskris, Anders Borg, värnskatt, Karl Sigfrid, ekofascism, Mona Sahlin, presidentval, Obama, McCain