Rick Falkvinge meddelar att han träder tillbaka som partiledare. Inte en dag för sent, men heller inte en stor nyhet. Vare sig vad gäller avhopp eller fortsättning. Avhoppet var väntat. Kritiken har i olika sammanhang varit hård och befogad och kraven på ny ledning har blivit allt mer frekventa. 50% av partiledningen fortsätter och det är inte så mycket Ricks avhopp som är av intresse som vad den inriktningspresentation som skall släppas den 10:e faktiskt innehåller.

Det är i många avseenden där vi får reda på om Piratpartiet varit en kul grej eller någonting att räkna med inför framtiden.

En av piratpartiets styrkor är också dess svagheter. Den digitala kontakten gör att väldigt många “känner” varandra på ett sätt som inte är fallet i partier som till stor del bygger på analoga möten. Det innebär att idag är det många som dunkar Anna i ryggen. Vänner som lyckönskar, men också många som vill ha en plats i den nya organisationen. Piratpartiet har blivit tillräckligt stort för att framstå som en lockande födkrok för många. Risken är att det blir obekvämt att fundera över vart partiet bör gå och vilka som bör leda det – det är så mycket smidigare att kramas och lovorda. Den enkla vägen är i mitt tycke inte vad som behövs nu – det är analyser och väl grundade strategier.

Självklart önskar jag Anna lycka till. Anna är en störtskön tjej som allt för länge fått agera dadda och cleaner efter en reaktionsstyrd pojke. Anna har mycket att erbjuda som aldrig kommit allmänheten till del. Det är min bild.

Ser man till situationen och överlämningen så kommer Anna – oavsett sin potential – behöva alla lyckönskningar som går att frambringa.

Som ledare avgår man inte till hälften. Det är försvinnande få människor i än färre situationer som har distans nog att släppa sin ledarroll och acceptera att facklan bärs vidare av någon annan. Även den som varit en fantastisk ledare/ordförande blir mer eller mindre per automatik en black om foten om denne sitter kvar i ledningsgrupp/styrelse efter att ha avträtt sitt ledarskap. I det här fallet blir det förstås extra rörigt då Sveriges medier är vana vid att ringa Rick, Rick har svårt för att säga nej till mediakontakter och att just det varit ett problem.

För att illustrera hur saker och ting fungerat så vill jag lyfta fram den popularitetsmätning som Rick arrangerade i samband med valet. Minns ni?

Ja eller som den hade sett ut om den inte manipulerats en del:

Det här var ett inlägg som textmässigt haussade Anna – men som ni ser (Kika på hur diagrammen gjorts lika höga i cm vilket får resultaten att se jämförbara ut medan siffrorna i vänsterkanten ger en annan bild) togs hon också ned mellan raderna. “Men Anna! Alltså, hon har ungefär samma profil på mig på den höga sidan, men saknar i stort sett låga betyg över huvud taget. Alltså, jag har sagt det många gånger, men det är bara att upprepa. Förstår ni hur privilegerad jag är som får jobba sida vid sida med den här människan? ” Presenterar man resultaten på ett rättvisande sätt, så har ju Anna, jämfört med Rick, avsevärt mycket bättre resultat på båda sidorna. Färre starka ogillanden och fler starka gillanden. Det är för att uttrycka det milt inte ett bemötande som jag skulle vilja ha av vare sig överordnade eller underordnade.

Själva sättet på vilket avhoppet görs är också någonting som får mitt ögonbryn att stiga. Jag tycker att Rick borde ha meddelat styrelsen att det var läge att inleda sökandet efter en efterträdare redan efter valet. Att avträda på detta sätt är i mitt tycke antingen ett tecken på panik, eller ett sätt att försöka utse sin efterträdare. Sedan om det är Rick eller Ricks chef som stått för planerandet låter jag vara osagt.

[Uppdatering: CE skriver: "Det är ett utmärkt beslut vid exakt rätt tidpunkt. Anna är som klippt och skuren för rollen som ledare för Piratpartiet i det skede vi är nu. Vi har en otrolig tur som har henne. Och Rick behövs ärligt talat mer ute i Europa än han gör i Sverige nu."/]

Rick, Anna eller någon annan är förstås intressanta frågor, men än mer intressant är om och i så fall hur den framtida partiledningen kommer att försörjas. Idag är den ekonomiskt ägd av Christian Engström, som med sina kontorspengar från EU anställt Rick och Anna. Hur Christian reagerar när han inte får som han vill eller förväntar sig att få det vet vi redan – jag har svårt att se ett annat scenario än att CE vid val av partiledning kommer att ha ett avgörande inflytande – givet att det är han som fortsättningsvis står för försörjningen. Jag skulle vilja se en återgång till partiledare som inte arvoderas/anställs fram till den dag då partiet på egen hand kan stå för försörjningen, för den här lösningen är en integritetsmässig och demokratisk parodi.

Föreställ er att Fredrik Reinfeldt och Gunilla Carlsson (Nya Moderaternas ordförande och förste vice partiordförande) båda försörjdes av Kristoffer Fjellner på hans EU-pengar. Skulle någon ta dem på allvar? Skulle du känna dig trygg över att det var sina åsikter och inte Fjellners de arbetade för? Att det var medlemsmandatet som var styrande, inte Fjellners åsikter?

Det är sådant här, inte om det är Rick eller Anna som sitter som kartläsare, som är avgörande. Kan partiet koppla samman sina integritetssträvanden med en egen integritet? Kan man släppa maktsträvandet och återgå till det lilla, dra sig emot det enkla, det väl genomtänkta och de goda argumenten – som kan vinna människors förståelse och engagemang?

Jag ser med spänning fram emot den framtidsplan som kommer den 10:e januari och jag hoppas intensivt att jag inte behöver se vare sig Ricks eller Christians näsor i den blöten. Oavsett vem som leder partiet vidare måste få göra det på sitt sätt, med nya visioner och med en tydlig strategi.

Läs också Drottningsylt! [Uppdatering missa inte Vidde, hon ringar in problematiken utmärkt]

Ulf Bjereld – MA Opassande – Gothbarbie – Oscar Swartz – Deeped

DN – AB – Expressen
Om Anna: DN – Expressen

Min död
Ryktet om min död är kraftigt överdriven. Tvärt om! Men däremot har mycket förändrats och det analoga livet har fått företräde.

I somras blev det uppenbart för mig att mitt liv fått utvecklas på ett sätt som inte ledde till lycka eller utveckling för vare sig mig eller min livskamrat. Vi hade det utmärkt bra och vi höll varandra flytande. Men jag vill inte att vare sig jag eller de jag älskar skall flyta – jag vill att vi skall flyga!

Det stod efter den insikten också klart att Linköping inte var platsen som jag ville starta om på. Blickarna gick mot Stockholm eller Göteborg, de två städer där jag har flest kontakter och vänner. Innan jag hunnit bestämma mig så fick jag erbjudande om att hyra en lägenhet i andra hand centralt i Göteborg och jag bestämde mig för att fatta ödets utsträckta händer. Den som skräms av att inte ha båda fötterna på marken blir liksom stående still och ibland måste man, ståendes på klippkanten, våga ta det där klivet rakt ut i molnet och lita på att rösten utanför faktiskt talar sanning när den säger att molnet döljer fast mark att stå på.

Lägenheten var allt för stor för mig att bo i själv, så jag tänkte hyra ut ett av rummen, men så var det det där med ödet. Kärleken trillade någonstans på vägen in med buller och bång och helt plötsligt så handlade det i princip om att ta in en inackordering i vad som mer eller mindre var ett pars hem. Det kändes inte lika självklart som i en ungkarlsbostad. Beslut fattades och åter togs kliv ut i intet och vi valde att flytta ihop. Hastigt och lustigt. Fantastiskt, men energikrävande.

En separation, byte av hemort, en djup förälskelse med början på ett nytt samboskap senare påbörjades en anställning som partnersäljare på Open End AB här i Göteborg. Allt känns fantastiskt bra men jag saknade i förväg och snudd på under tiden insikt om den trötthet som skulle bli följden av allt det nya. Fram till nyligen har jag knappt varit vaken längre än en blöjtulting på kvällarna. Nu börjar även det rätta till sig och jag återupptar en efter en de trådar som blivit liggande kopplade till mitt sociala liv och fritidsintressen. Däribland bloggen. Det kliar i bloggfingrarna!

En sak som definitivt legat, som en illaluktande påse med sopor som någon borde gått ut med, mellan mig och bloggandet är att jag fram till valet hade en tydlig Piratvinkling. Det har gjort att jag inte känt mig bekväm med att blogga utan att först rekapitulera vad som hänt och vad min ståndpunkt är idag.

Piratpartiet
Jag har svårt att förhålla mig till Piratpartiet och jag har än mer svårt att stå för partiets utspel. Det saknas ledarskap, det saknas slutsatser av det förutvarande precis som det saknas strategier för framtiden. Direktdemokratins diktatur sätter käppar i hjulet för mycket. Medverkande på årsmötet är inte de som ansetts mest lämpade av de aktiva, utan vem som så önskar och i hur stor eller liten utsträckning som helst – vilket uppriktigt sagt gör att många som har den kompetens som behövs håller sig borta. Man ids inte lägga den tiden, när nivån är så varierande.

Ansvar
Det talas om obrutna ansvarskedjor, men när det kommer till kritan så är det mycket ansvar som inte går att härleda.

Årsmötet. Det sker ingen selektion inför mötet. Det krävs ingen anmälan före mötet. Det står var och en fritt att enbart gå in och agera i en eller flera frågor. Detta borgar inte för att deltagarna är inlästa i de ärenden som skall avhandlas, inte heller att de är insatta i bakgrunden, och ofta innebär det att var och en agerar i sitt intresse i var fråga.  Detta gör att resultatet blir osammanhängande och ogenomtänkt. Vem är ansvarig för besluten? Årsmötet – ja men vilka är årsmötet då? Vilka medverkade? Det får röstlängden i varje enskilt ärende säga. Ansvaret för att besluten inte är sammanhängande och ofta inte väl underbyggda får väl falla på dem som skapade och antog stadgarna.

Låt mig ge ett exempel: För en dryg månad sedan inleddes ett extra årsmöte, enligt då ännu gällande stadgar kallat medlemsmöte. Av partiets dryga 16 000 medlemmar medverkade ungefär 60 personer. På mötet skulle nya stadgar klubbas för andra gången samt övergångsregler för dessa. Partiledaren blir kall om fötterna för att så få medverkar och att det då blir väldigt få människor som avgör mycket viktiga frågor. Rick går ut per mail till alla medlemmar och påtalar att det är medlemsmöte, få närvarande, och uppmanar medlemmarna att rösta på styrelsens förslag. Ilsken stämning uppstår – Rick har skitit i det blå skåpet allt för många gånger tidigare och trots att påverkan sannolikt var försumbar, eller inte ens till hans fördel, ajourneras mötet i mer än en månad.

Läser man stadgarna så ser man att styrelsen fattar beslut när årsmötet inte är samlat. Nu har man aningen klantigt använt olika namn för årsmöte och extra årsmöte (årsmöte och medlemsmöte), vilket gör att man kan argumentera sig runt problematiken – detta var ett medlemsmöte, inte ett årsmöte. Men inte ett ord dryftades om den frågan före omröstning om ajournering. Partiet hade kunnat befinna sig i en situation där vi inte hade en formell ledning på mer än en månad. Prosit!

En av de frågor som lyfts till medlemsmötet var att valberedningen som tillsattes i våras satts att arbeta under stadgar som ännu inte antagits, vilket förstås inte går och ledde till att valberedningen inte kunde fullgöra sitt uppdrag. Att få utrett i oktober när valen skulle göras (januari 2011, våren 2011 eller hösten 2011) var sent – utan ett ord sköts nu klargörande och beslut upp till början av december. Valberedningen har alltså av förra årsmötet i samarbete med nu pågående medlemsmöte hållits i en situation där arbetet inte kan fortgå, där valberedningen inte vet till när och för vilken period valen skall beredas från årsmötet i april till början av december. Kompetent är inte ordet som jag först tänker på. Inte heller är det särskilt respektfullt mot de som åtar sig förtroendeuppdrag.

Stadgar – nya och gamla
De gamla stadgarna är rejält dåliga. Så där dåliga att man inte tror att det är en vuxen med intresse för samhällsfrågor som skrivit dem. Godtyckliga standardstadgar för förening skulle gjort ett bättre jobb, men i PP bygger man eget – även om det blir sämre och tar längre tid. Annars hade ju Miljöpartiets stadgar legat nära till hands eftersom de både är bra och har en snarlik organisationsform. De nya stadgarna är även de rejält dåliga – men inte riktigt sååå dåliga.

För att nämna några saker så är ledarskap och styrning ingenting man tänkt på, inte heller ansvarsutkrävande. Styrelsen väljs för flera år och men inte alla på en gång. Styrelsen har inte mycket till uppdragsbeskrivning. Ordförande har den inte heller i traditionell mening. Medan styrelseledamöterna väljs för flera år så väljs sammankallande för ett år och det stadgas explicit att vederbörande inte har något ansvar eller några befogenheter vid sidan om det administrativa kallandet till möten. Ok, så vem leder styrelsen? Gud vet!

Styrelsen utser då partiledare som i sin tur utser partiledning. Men det finns alltså inte många ord stadgat om hur, för hur länge, kontrollmöjligheter, ansvarsutkrävande etc. Styrelsen har veto i val av partiledning – men sedan?

Med andra ord så kommer en fungerande ledning för partiet vara någonting som till stor del kommer att handla om tur. Utgör stadgarna ett stöd och en vägledning? Mycket litet. Är stadgarna enhetliga och är de ändamålsenliga i relation till den organisationsmodell som används? Organisationsmodell?!
Styrelsemodellen tycks vara utformad efter två planer parallellt – direktvald styrelse och valberedningsberedd. Ni vet, om den ena vill äta prinsesstårta och den andra levergryta så är sannolikt inte den bästa lösningen levergryta med prinsesstårta i. Men just så har man gjort, vilket gör att man effektivt ser till att ingen får som den vill. Den ena modellen går ut på att ledamöterna betraktas var för sig, den andra att man jobbar för en väl sammansatt grupp.

Oavsett modell men kanske framförallt i den direktvalda så är ledarskapet A och O. En spretig grupp kan bli helt handlingsförlamad och saknar man dessutom ett distinkt uppdrag har man skaffat sig en grupp som sitter och heter styrelse, men som inte kommer att göra någonting mer än att sitta. Den som såg den direktvalda riksdagsgruppen i arbete har ett levande exempel att dra sig till minnes. Hur skall dessutom ett konsekvent ledarskap kunna finnas när ordföranden sitter kortast tid av alla och därtill saknar uppdrag?

Så då har vi en styrelse som riskerar att vara handlingsförlamad och en partiledning som saknar formellt ansvar, som inte är underställd styrelsen, inte har regler för omval eller kontroll. Därtill ett glatt tjoande om obrutna ansvarsled. Vad brukar modellen kallas? Jag vet inte, men modellen återfinns ofta i diktaturer.

Var finns den demokratiska debatten och engagemanget? Nej, jag sade demokrati, inte fildelning, inte upphovsrätt, inte spioner och bevakning! Demokrati.

Kunskapsförakt
Titt som tätt görs mediala utspel i olika frågor. Jag brukar numera försöka att inte lyssna eller titta, men det är lite som med trafikolyckor – man vet att det är katastrof men förmår inte titta åt andra hållet. Jacob Dexe tar upp problemet  i sin deklaration om varför han lämnar partiet.

“Klockan elva nyss har det gått fyra dygn sedan justitiemordet mot operatörna av The Pirate Bay offentliggjordes. 30 miljoner i skadestånd, att jämföra med ett våldtäktsoffer som får 75000.” (Rickfalkvinge.se 19636 – 2009 04 21)

Eller den som många pirater hade på som sin facebookstatus för en tid sedan:

“Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Nja, för det första så syftar inte skadeståndet inte till att straffa – då hade domstolen istället utdömt böter. Skadeståndet är en ersättning och vi har två typer av skadestånd i Sverige. Det ena är det ekonomiska där krona ges för krona och det andra är det idéella där man istället mäter efter schabloner, eftersom man tycker att det vore lite cyniskt för att inte säga omöjligt att mäta mänskligt liv och skador i pengar. Läs gärna mer här.

Vill man vara upprörd över att bananer och morötter inte kostar lika mycket, så var så god. Men argumentera för katten inte att bananer och morötter är samma sak!

Härom dagen gick partiet ut med ett pressmeddelande där man menade att några statsråd borde åtalas för Trolöshet vid förhandling med främmande makt. Någon i förtroendeställning skall under förhandling ha orsakat riket avsevärda men. Det står alltså inte att man dömes för att vara ett politiskt stolpskott med åsikter som inte överensstämmer med Piratpartiet, eller ens den allmänna viljan.

Istället skall man ha missbrukat behörigheten  – för att avgöra det måste du veta hur förhandlarens uppdrag såg ut. Vilken behörighet fanns att missbruka. Man skall också ha orsakat avsevärda men. Vilka avsevärda men har riket lidit? Har riket invaderats eller på annat sätt försatts i fara? Vår försvarsstrategi avslöjats? Har vi lidit ekonomisk skada?

Ja, regeringen är i dessa frågor idioter, men uppriktigt sagt: Piratpartiets uttalanden rörande juridik uppvisar ungefär samma insikt och kunskap som regeringen uppvisar kring demokrati och teknik. Nada. Nill. Squat.

Jag kvider och slänger mig mot Nooooooo-knappen för att spara rösten.

Vad har vi mer fått höra? Jo att det är upprörande att Hovrätten enbart kan svensk upphovsrätt. Jo demokrati är ju någonting som gärna är lite obekvämt, men det är faktiskt en grundprincip där ja, att domstolen håller sig till sitt eget lands lagar och bara dem. Sedan tror jag att jag redan klartgjort att de piratknutna juridikkunskaperna inte är av sorten som utgör en bra grund för arroganta uttalanden om andras kunskap.

Jag tänker jag fullfölja mitt uppdrag inom valberedningen, eftersom ett avhopp skulle öka arbetsbelastningen på kvarvarande ledamöter på ett orimligt sätt i en redan ansträngd situation. Gruppen är dessutom väldigt opiratisk i att folk faktisk är kompetenta – rätt folk på rätt plats. Det beklämmande i situationen är att det finns gott om kompetenta människor inom Piratpartiet. Organisationen förnekar bara genom sina arbetsmetoder sig själv att dra nytta av dem och tvingar bort dem. Vem vill arbeta i ett ständigt kaos med ömsom kompetenta människor som inte blir lyssnade på och ömsom med mindre kompetenta människor som likväl förväntas bli lyssnade på för annars … ja för annars vad då?

Hädanefter återgår dock denna blogg till att vara självständig.

Demokrati, integritet och där till anknutna frågor är för viktiga för att försvinna i ett moln av virrig, osäker stuvning av motstridiga åsikter och idéer implementerade tillsammans åstadkommandes systemfel av guds nåde. Den fascistiska tendens som samma människor kritiserar staten för är inte mer ok i den egna organisationen. Transparens, tydlighet, möjlighet att utkräva ansvar, rimliga formella regler är inte sådant som alla andra behöver – men inte vi.

Jag vill inte längre behöva vare sig försvara eller förklara de högst oförklarliga beslut som fattas och jag vill kunna välja att arbeta under konstruktiva former med människor som eftersträvar logik, kunskap, självkritik.

En stund till är jag medlem – men Dexion är från och med nu självständig, politiskt obunden zon.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, demokrati, kunskap, självständighet

Så börjar det i mitt tycke att bli dags att påbörja utvärderandet av årets valrörelse och Piratpartiets insats. Dammet har lagt sig, människor har återknutit kontakten med förbisedda familjer och vänner, affischerna är nedplockade från stan, känslorna börjar lägga sig och tankarna ordna sig. Jag tror att vi snubblade på ett antal saker:

• Pirater och Peter Pan-syndromet
• Navelskådande och organisatoriskt legobygge
• Riksdagsgruppen, och frågan om förtroende

Piratpartiet och Peter Pan

För de flesta har inte pirat en romantisk association. Det är inte historiens frihetskämpar man tänker på, utan rövare och banditer. I bästa fall en hickande Johnny Depp från Pirates of the Carribean. (Varför satsade inte Johnny på den kopplingen i valkampanjen?).

När vuxna människor går runt på torra land och titulerar sig pirat och säger aaayyyh och i övrigt faller in i rollen, så är det kanske mer the Lost Boys från Peter Pan som kommer upp i associationsbanken. Nu slogs ju the Lost Boys MOT piraterna, men de blev aldrig vuxna, vilket nog är en utbredd uppfattning även om piraterna som grupp (det är ju som bekant alltid en annan sak med dem man själv känner).

Det är vare sig banditer eller människor som vägrar att bli vuxna som man väljer som representant för att stifta lagar under 4 år. Hur roliga och trevliga de än är. Utanför de interna kretsarna är det många som inte ens vill associeras med pirat-begreppet oavsett hur mycket de delar värderingarna.

För det stora flertalet är vi trots allt ännu okända. När jag knallat runt med min stora “Jag röstar Pirat”-knapp är det allt för många som frågat vad det är. När jag pratar med politiskt ointresserade kompisar har de ingen aning om vad vi står för, hur vår logga ser ut eller vad partiledaren heter. De som känner till oss gör associationen gratis musik och fildelning för vi heter Piratpartiet och pratar Piratebay.

De som har lite mer koll konstaterar krasst – med rätta – att med det namn vi har kommer vi aldrig komma bort från den stämpeln. Anna säger i intervju med SvD vad jag uppfattar att många i rörelsen känner: “Jag vill inte byta namn på partiet. Många identifierar sig med just det där: Vi är pirater!” Ja, det är vi, och därmed blir vi inte tagna på allvar utanför våra egna kretsar. Identitetsbyggande är viktigt, men partinamnet är ändå vår främsta och viktigaste symbol utåt. Det namn vi har nu duger inte.

Navelpillande och legobygge

Det har förts oändliga diskussioner om de perfekta stadgarna, om en organisation skall vara demokratisk grundad i medlemmarna och om dessa skall få skapa egna lokalföreningar, eller om organisationen skall ha raka och obrutna ansvarsled som i det militära där makt och direktiv kommer uppifrån (fast med årsmöte istället för yrkesbas och/eller allmän värnplikt).

Det har pratats, diskuterats, grälats, hoppats av, men framför allt så har det gått åt eoner av tid och energi till internpolitik därför att Piratpartiet varit mer sin organisation och vissa karaktärspersoner, än frågorna som är av vikt för vårt samhälle.

Tiden borde ha lagts på att lokalisera integritets- och demokratiproblemen och formulera politiken på ett sätt som synliggör problemen för gemene man. I den mån internstrukturen skulle vara i fokus borde det handlat om frågor som får saker att hända, inte om nationsbyggande.

Våra “sjökort”, d.v.s. valprogrammet, var ett haveri¹. Partiet har inte strukturer för människor att luta sig mot, så när någon som inte är van vid att samla och leda grupper sätts med ansvaret så skall elden uppfinnas och hjulet byggas.

I vissa frågor är svärmen lätt att engagera medan den i andra situationer är helt hopplös. Att det är svårt att engagera människor kopplar jag till att eftersom svärmen alltid har sista ordet, har för ofta såväl tid som kompetens lagts ned, för att sedan rensas bort av flertalet som inte kan men som vill vara med och bestämma.

Sjökorten blev inte gjorda, skrevs samman i panik av en liten grupp och höll en penibel nivå, såväl vad gällde tankedjup som struktur. Ut for sjökorten, bemöttes med hånflabb och togs in igen för en vända till i samma karusell.

Vi hyllar svärmen och i många avseenden med rätta, men det var dags för ett tag sedan att börja värdera även kompetens. “Alla kan tralla” kommer att bli en del av vår död. Lika lite som vi sätter en erkänd skribent att hacka kod, lika lite borde vi sätta en kodare till att skriva text.

Det finns saker som blir bättre ju fler man är och saker där allas medverkan resulterar i en produkt som berör och engagerar ingen. Istället för att vara skickliga kommunikatörer har vi, som de där skrämmande dåliga bordsdamerna/herrarna som släpps ut i det sociala allt för sällan för att riktigt kunnat hejda sig, pratat om det som intresserar oss, det vi kan. Hela tiden.

Vi tycker att det är jättefestligt med Piratebay och fildelning (och så är det en symbolfråga) så det pratar vi om, Wikileaks är hel-hypat så det pratar vi om. Men den där lilla detaljen att huvudpoängen med TPB är rätten att utan statens förbud eller inblandning byta information med varandra samt att teknikneutralitet är viktigt försvinner, precis som det där torra men ack så viktiga att Wikileaks inte handlade om att VI fick ha hand om några av deras servrar, utan om svensk pressfrihetslagstiftning och hur den är funtad och hur den, trots att den är bra, lämnar stora hål eftersom den inte är teknikneutral eller anpassad för det det samhälle vi lever i idag.

Ipred och FRA är viktiga, men bortsett från att frågorna ger oss skäl att tala om internet och hur internet fungerar, kablar, servrar och IP och hur lite de andra partierna förstår av det – handlar de inte framförallt om demokratiska värderingar?

I relation till gemene väljare, vem tror att de oroar sig för att avlyssnas av staten? Däremot oroar de sig över att inte kunna överklaga sina beslut från Försäkringskassan, över att farmor och farfar som delat hela livet inte får dela vardagen i livets slut genom att bo tillsammans på äldreboendet. De oroar sig för att ex-sambon med besöksförbud skall få tag i någon av all den information som finns lagrad om dem på grund av alla digitala fotspår vi lämnar. Kanske jobbar sambon på det där kommunala bostadsbolaget, det som man själv eller någon nära bor hos och som har digitala lås installerade och som i sina register kan se vem som går ut och in hela tiden genom alla dörrar (eller där man i alla fall inte vet vad som loggas och hur länge). Men det roade inte OSS. Me, myself and I. Vi måste bli extroverta, istället för introverta när vi formulerar vår politik. Vill vi bara sysselsätta folk är det som digital ungdomsgård vi bör definiera oss.

Riksdagsgruppen, frågan om förtroende

Vårt främsta flaggskepp, riskdagsgruppen, har vare sig varit flaggat eller flutit. Direktdemokrati är en vacker tanke, men med tanke på att ett partis enda riktiga styrningsmedel över en invald riksdagspolitiker är selektionen av densamma borde nog mer eftertanke ägnats valet av våra representanter. Väl på plats är personen nämligen fri att agera mer eller mindre efter egen skalle.

Nå, nu har väl inte den överdrivna självständigheten varit det överhängande problemet, utan bristen på engagemang och ledning. Gruppen har haft en sammankallande, men inte en formell ledning med ansvar för och inflytande över inriktning och planering. Det är ett fåtal av kandidaterna som bedrivit en fullgod kampanj.

De riksdagsgruppsmöten jag medverkat vid (sammanträdena per telefon) har karaktäriserats av människor som kommer sent och dyker upp med ett “oj” och lite kamratliga hälsningar, människor som sitter och äter (skramlande bestick och frånvarande hummanden), eller befinner sig på sådan plats att de inte kan följa möteshandlingarna (som förstås är digitala). Diskussionerna har inte sällan handlat om att berätta vad man gjort, istället för att planera vad man skall göra, metadiskussioner om man verkligen behöver ha så frekventa sammanträden, och det har dessutom varit ett inte oaktat antal kandidater som över huvudtaget inte medverkade.

Så vitt jag förstått har inte partiledningen medverkat i någon större omfattning av tidsbrist – vilket dock inte var fallet just då riksdagsgruppen sammankallades för att diskutera förtroendeläget runt partiledaren efter barnporrvurpan. Just när man själv skall diskuteras tyder det på god integritet att låta människor diskutera i fred. Diskussionen blev i enlighet med upplägget – krystad och osäker. Fanns missnöje så fanns inte utrymme för det att komma fram.

Uppenbarligen har det varit brännbart att utse ledning med mandat och av de diskussioner jag var med vid slogs jag inte direkt av det öppna klimatet. Denna grupp skulle alltså vid en valseger placera sig i riksdagen och hokus pokus filiokus vara målinriktade, samkörda och välja en ledning (hur? och varför fanns inte den ledningen från start?) samt på ett kompetent och vettigt sätt förhandla med övriga partier om integritetsfrågorna.

Min uppfattning är att riksdagsgruppens karaktär, för de aktivister som hade insyn, fungerade som en våt yllefilt. Det peppade inte direkt kämpaglöden. Det var inte DET flaggskeppet som man var stolt över att baxa in i riksdagen.

Lite på samma sätt fungerade olika fadäser på internet och i media. Jag tror inte att världen i allmänhet hänger på internet oavsett om vi avser Twitter, bloggar eller nyhetssajter. Så obetänksamma kommentarer och rena skandaluttalanden, så väl som de avståndstaganden²³⁴⁵⁶ som en del av dem ledde till, hade sannolikt mindre direkt inverkan på valresultatet. Vad det däremot hade var inverkan på valfunktionärerna.

Efter SR-vurpan, där Rick meddelade att Piratpartiet är för innehav av barnpornografi och inte enbart i tecknad form, var det många som slocknade. Jag ägnade en dag (som alltid idéellt) åt att försöka peppa människor som ringde arga och ledsna, kontakta mediagruppen och försäkra mig om att akutåtgärder vidtagits (för eftersom alla kan tralla är det inte ens en självklarhet att pressmeddelanden och dylikt går via de som tillsatts för sin media-kompetens).

Det var inte den första dagen som gått åt till släckande av bränder, men den garanterat sista. Vi var ett antal som gick ned på knä. Några kom inte upp igen.

Sanningen var ju att det inte var en groda. Rick var av sin omgivning nogsamt förmanad att över huvudtaget inte uttala sig i frågan barnpornografi/lolicon, eftersom frågan var känslig och att han efter diverse mindre smakfulla uttalanden på Facebook och annorstädes gjorde allt som lämnar hans mun extra brännbart. Denna fråga skulle istället hanteras av Anna Troberg m.fl. Men ibland blir upphetsningen över medial uppmärksamhet för stor och det går lite tidigare än planerat och på fel sätt.

Från backspegel till vindruta

Det här var en kort sammanfattning av vad jag bedömer gick fel. Så vad gör vi nu då?

Ja, i realiteten är medlemsutvärderingen avslutad⁷. Jag vet inte vem som stod bakom den, partiledningen eller styrelsen. Jag har inte läst frågorna, den finns inte kvar online, men jag vet att den var utformad av partiledaren själv. Det är inte bra för vare sig kvalitet eller förtroendegrad.

Jag har förstått av Ricks blogg och av hans och Annas videoinslag att det finns en lättnad över att inte vara så impopulära som befarat, en glädje över att folk inte är arga och en vilja att lyssna på de förslag som lagts och krav som ställt bland medlemmarna länge.

Jag finner det soft men ointressant. Jag skönjer inte minsta tecken till nya fräscha idéer, energi eller nyskapande. Kort och gott – jag saknar en klar övertygelse om vad DE anser behövs och en väg till målet. Sannolikt kommer många gamla krav nu gå igenom i en hisnande fart och sannolikt utan eftertanke kring om de olika förslagen fungerar ihop.

Utvärderingen borde gjorts senare och av en extern part från början till slut. Inte tillsnickrad av Rick, genomförd med hjälp av en extern part och med slutsatserna dragna av styrelsen. Det är precis samma mentalitet som när en av kandidaterna programmerade ihop (och hade insyn i) valsystemet. Det är som vanligt stressat, ogenomtänkt och med tankarna fäst på något annat än frågorna eller ens partiet. Det brister i integriteten.

Vi måste prata inriktning och arbetsmetoder. Vilka är våra frågor och hur skall vi kommunicera dem? Vi behöver diskutera vad vi behöver för ledarskap, istället för om befintliga ledare är mer eller mindre impopulära än vi kunnat förvänta. För helt uppenbart har såväl strategi som ledarskap brustit, och de hänger samman och för blickarna mot styrelse och partiledning.

Ett allmänt gott levnadsråd jag fick en gång var – se på de människor som du har i ditt liv och överväg vilka du skulle aktivt välja om du mötte dem idag och forma ditt liv därefter. Jag tror att det är en tanke som behöver tänkas. Ingenting får bli en passiv sanning – allt måste övervägas och i det fall de väljs, väljas aktivt.

Det talas om en breddning av partiets frågor och det är nog klokt. Men lika viktigt som det är att de frågor vi driver drivs väl. Att inga fler hafsiga sjökort kommer att presentera våra ståndpunkter.

Jag tror att vi behöver fokusera på integritet i vardagen. Så väl vad gäller politik som egen levnad. Idag är partiledning samt partisekreterare anställd (inte finansierad, utan anställd) av en person. Jag tycker inte att det är ett sätt att föregå med gott exempel. Vi skriker om jäv angående TPB-rättegången, men hur skulle vi ställa oss om något annat parti befann sig i en situation där en hel partiledning faktiskt var anställd av en enskild person?

Vi är oroliga över att en domare, på grund av medlemskap i några organisationer, är jävig men vi frågar oss inte hur självständigt en partiledning som anställs av någon annan än partiet, även om denna person är en välrenommerad medlem i partiet, törs agera. Jag är inte främmande för att vi i brist på andra donationer som är fria från jäv bör backa och driva partiet helt på idéell grund ett tag.

Piratpartiet har vurpat och för att komma tillbaka på banan så behöver vi tänka nytt och kavat. Diskussionen behöver vara djup, ärlig och modig. Den behöver få ta tid. Istället är den på väg att avslutas och har än så länge varit mest besvärande i sin ovilja att se problemen och att bemöta dem. Några som skrivit analyser som jag uppskattat är

• Jerlerup – Årets  första valanalys (notera att den är skriven den 8/9!)
• Jerlerup igen - Piratpartiets problem
• Jacob Hallén – Eftervalsanalys
• Olof Bjarnason – Eftervalstankar
• Emma – Vägen mot problemformuleringarna

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, val 2010, valanalys, eftervalsdebatt, integritet, demokrati,

1. 5poäng om du hittar Göteborgshumorn
2. Jocke Jardenberg
3.  Brit Stakston
4.  Niklas Strandh
5.  Åsiktstorped
6.  Mymlan
7. “nu när vi är på väg till valvakorna och vallokalerna stänger om två timmar, så är det dags att påbörja utvärderingen av vårt arbete i valet 2010” Jerlup svarar

_{»crosslinked«}

Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

Det är sällan tråkigt att vara pirat. Men ofta väldigt roligt!

I torsdags hade vi Göteborgare (jo så kan jag numera titulera mig) Rick Falkvinge på besök. Det är helt uppenbart att det är här han hör hemma! Hans sociala stil är Göteborg – pratar med allt och alla. Oavbrutet. Jag kan tänka mig att Stockholmarna tycker att det är lite ocoolt, det där öppna, men inte göteborgarna inte. Det är lite som british upperclass-mingel (men illa klädd) kontra mexikansk gårdsfest.

Hur som helt, det vankades torgmöte och det blev en hel del intressanta diskussioner med människorna som rörde sig runt Brunnsparken. Är vi ett parti som brinner för att alla skall få fildela allt, eller är det demokratin som är grunden för vår kamp? Jag tror att jag till slut lyckades få i alla fall delar av gänget att förstå att oavsett vad man tycker om immaterialrätten, så är det svårt att upprätthålla fildelningslagar utan att bevaka allt och alla, hela tiden, och att det inte riktigt står i proportion till problemet. Inte ens för att musikerna skall få betalt.

Sedan begav sig många till gemensam middag på lokalt matställe. Kvällens kommentar får nog sägas komma från den som den unge mannen som när Rick sträcker fram handen och säger “hej, vi har nog inte träffats!” svarar “nej, men jag känner igen dig!”.

Där någonstans blev jag värvad till den grupp som skulle följa med Rick och vara publik i SVT-debatt. SVT-debatt är ingen stor favorit. Deras upplägg påminner mig mest om “bröd och skådespel till folket”. Det enda som saknas är den romerska kejsaren som till slut avgör om den sist överlevande skall avrättas eller få försöka en gång till. Men vad sjutton – behöver grabbarna lite kvinnlig fägring för att stå ut, vem är väl jag att neka?

Rick gjorde i mitt tycke riktigt bra ifrån sig, medan Johan Pehrsson uppriktigt sagt verkade tappad bakom en vagn. Människan har verkligen ingen koll – vilket syntes allt för väl i TV. Rick var den enda av debattörerna som fick applåder från andra än sin egen grupp kan tilläggas. Själv var jag nästan på väg att applådera Åkesson, men det berodde inte på någon sympati utan på att Nalin Baksi var så penibelt dålig att man nästan skämdes för att ha henne på “sin” (antirasistiska) sida. Jag undrar om hon mutat in området rasism som sitt och att ingen annan får debattera där, eller om de verkligen inte har någon bättre än det här inom socialdemokratin?

Efter programmet uppvisade han mer okunskap då han stod och jämförde immateriella rättigheter ömsom med en gräsklippare, ömsom en cykel. Därtill hade han en osedvanligt otrevlig attityd och stod och omtalade mig som “hon” och försökte sig på lite allmänna buffelmetoder. Men jag förnekade min blida kvinnlighet och sade i all vänlighet emot. Ca 7 minuter in …

Det är inte första gången, men jag blir lika perplex varje gång som jag inser att riksdagsledamöter och där till partiers ansvariga personer för en fråga – faktiskt inte sitter på grundläggande kunskaper. Det stärker inte förtroendet för demokratin.

Det finns några saker som jag ser fram emot att hinna ta itu med efter valet. Det ena är demokratidiskussionen. På något sätt måste vi få igång den! Vad är demokrati? Var går gränsen? Vad kan man tillåta sig och ändå kalla sig demokrati? Hur bör ett valsystem se ut? Pirater har under valrörelsen sett både det ena och andra som inte borde förekomma i en demokrati och en hel del har till och med varit enligt regelboken. Det andra är granskningen av politikerna – vad kan de egentligen om det de arbetar med? Om man saknar sakkunskapen och dessutom har en otrevlig och oresonlig attityd mot omgivningen, vad har man då för talang som politiker?

Hur som helst – det var en rolig dag med ett gäng nya och, vid sidan om Johan Pehrsson, trevliga människor.

Fotona är tagna av Niklas Broberg och tillgängliga med CC n-c sa-licens

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, val 2010, demokrati, integritet, Debatt, SVT debatt

Det här är sextonde dagen i min gästbloggsturné som jag kör fram till valet hos olika pirater runtom i landet.

Det är idag inte många dagar kvar till valdagen, och de allra flesta aktiva inom partiet jobbar på högvarv. Precis som det ska vara. Så mitt råd för dagen kanske verkar lite kontraintuitivt, men jag lovar att det är ett vettigt råd trots det.

Rådet är något så enkelt som att du bör se till att ha en hobby utanför partiet. Var gärna engagerad i någon annan organisation som sysslar med helt andra saker än vad du gör inom piratpartiet. Gärna något som inte ens med svår ansträngning kan kopplas till politik. Och se till att det sker i en social miljö där du träffar människor som delar ditt intresse för din hobby.

Jag har varit verksam i en rad olika ideella organisationer, och det som jag identifierat som kännetecknande för nästan alla som bränt ut sig är att de under den perioden ofta gått helt in i verksamheten och försakat alla andra intressen. Och sedan vid ett bakslag inom den organisationen där man lagt ner sin själ så bryter man ihop. Eller tappar lusten och går sin väg. Eller blir bitter. Ofta alla sakerna samtidigt.

Själv brukar jag hålla igång engagemanget inom 3 olika organisationer samtidigt. Givetvis kan det inte ske på samma nivå, när politiken och Piratpartiet tillåtits ta allt större plats de senaste åren så har mitt engagemang i studentnation och Sverok fått ta ett kliv tillbaka. Men det har alltid funnits där i viss utsträckning. Så igår kväll, efter att jag stått i valstugan i Lund och fraktat folk och foldrar inför en direktreklamskampanj, drog jag på mig en gul jacka och ställde mig i dörren som dörrvärd på min före detta studentnation i Lund där jag var som mest engagerad mellan 00-06.

Givetvis fick jag prata en hel del om piratpartiet eftersom de som känner mig där vet om mitt engagemang, men det var aldrig mitt huvudfokus. Istället handlade det mestadels om att diskutera varför det var bättre förr (ett återkommande samtalsämne i alla organisationer som funnits mer än en vecka), blev uppdaterad på vilka som var aktiva nu och hur verksamheten förändrats sedan jag slutade, samt insåg att de nya studenterna nu är betydligt yngre än vad de nya studenterna var när jag var ny student. Samt givetvis göra det inte särskilt betungande jobbet att kolla folks studentkort när de ville komma in på klubben.

Jag har hört och läst om en del inom partiet som sagt att efter valet ska de lägga sig i fosterställning och inte göra något alls. Jag tror ärligt talat inte att det är en bra strategi. För efter valet kommer vi fortfarande behöva synas i media och på nätet. Vi kommer även ha ett stort antal aktiva som tillkommit under valrörelsen som vi måste engagera vidare så att de inte faller bort i en eftervalskoma. Och i de kommuner och landsting där det har gått extra bra för oss kommer vi behöva sköta förhandlingar med de andra partierna för att säkerställa inflytande (om ni driver lokal kampanj bör ni redan före valet utse vem som ska förhandla åt er så att ni kan ge ut den personens kontaktinformation till de andra partierna redan på valdagen, om inte tidigare). Samma sak gäller på riksdagsnivån.

Om man då går och lägger sig i fosterställning är risken stor att man inte kommer upp igen. Överhuvudtaget. Man kommer inte upp till partiarbete, man kommer inte upp till släkt och vänner, och man kommer inte upp till sitt vanliga jobb. Som mycket annat kräver ideellt engagemang en sund nedtrappning istället för ett abrupt slut. Och då kan en annan hobby än piratpartiet vara lösningen. Det ger en något att lägga tankeenergi på samtidigt som man kan släppa politiken för en stund. Givetvis bör man dra ner tempot från det som valspurten triggat upp en i, men inte för mycket.

Om ovanstående inte är skäl nog för er alla att springa och skaffa er en ny hobby ögonaböjs så kan jag även tipsa om att det oftast är så att man lär sig de mest användbara färdigheterna och knyter de bästa kontakterna som man behöver för sitt politiska värv när man minst anar det. Vilket oftast infaller när man är upptagen med något helt annat än partiarbete.

Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Anders Hedbergs blogg. Håll utkik efter mig där!

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Mattias Bjärnemalm, val 2010, Piratpartiet

Glada överraskningar i form av människor som säger att de skall rösta pirat, men som inte är medlemmar alternativt precis blivit medlemmar listar jag här. Vilka mer borde finnas med? Vill du också länka in på din blogg så hittar du listans RSS här.

Men tips på fler piratröstare i kommentarfältet tack!

Idag är det nio år sedan några terrorister flög in i World Trade Center i Usa och trots att nästan 3000 personer dog i terrordådet, så var inte dödsfallen det värsta.

Terrordådet som genomfördes av 19 personer med kopplingar till al-Qaida blev startskottet för västvärldens terrorkamp, som har haft förvånansvärt mycket gemensamt med terroristernas kamp. Demokratin har monterats ned, yttrandefriheten inskränkts, enskildas rätt att leva sitt liv skyddat från offentlig insyn och efter eget samvete, vi listas, vi avlyssnas, vi kartläggs.

Vilka människor umgås du med och vilka umgås de med i sin tur? Vad skulle man kunna dra för slutsatser av det och hur skulle det kunna drabba dina barn? Hon grannen som ringer dig för att få hjälp med hunden – vilka andra ringer hon som du skulle kunna bli kopplad till? Har inte hon kopplingar till den där kyrkan, där han du vet – som det pratas om – brukar synas?

9-11 var ju på intet sätt det första terrorattentatet, men det blev startskottet för den allmänna paniken. En panik där visandet av handlingskraft fått gå före effektanalys, gester gått före tänkande och där många människor skaffat sig utökad makt över sina medmänniskor under förespeglingen att man bekämpar terrorister.

Att terrorister är både galna och hänsynslösa skriver nog de flesta under på – men vad tycker ni om våra politiker, som avslutar det arbete som terroristerna påbörjat? Som inte dränerar demokratins grund, utan som sågar av dess rötter?

Mina barn skall inte växa upp i ett samhälle där staten vet mer om dem, deras tankar och vart och med vem de är med, än jag gör.

Mina barn skall inte växa upp i ett samhälle där man behöver fundera över vilka människor man kommunicerar med, av rädsla för vilka implikationer det skulle kunna ha mot en själv.

I nio år har dum gjort vad galen sagt och det tycker jag räcker. Om en vecka går vi till val. Min röst kommer läggas på en klok kandidat som kommer att företräda mig väl och som kommer att kämpa för att jag och alla andra får tänka och leva ifred. Min röst är lila och mitt kryss kommer utan tvekan att placeras vid Johnny Olssons namn.

Tillsammans med Johnny kommer till riksdagen en stor samling viljestarka, galna, kloka och kämpande människor. De kommer att ge liknöjdheten något att bita i. De kommer att ge integriteten och demokratin ny livskraft.

Om nya moderaterna är det nya arbetarpartiet,  så är Piratpartiet den gamla och medborgarcentrerade demokratins parti.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, 9-11, demokrati, Johnny Olsson

Nedan det senaste gästbloggsinlägg som Henrik Brändén skrivit på Livbåten. Det är ord väl värda att tänka på de närmaste veckorna, varför jag publicerar det i sin helhet:

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”
2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, politik, integritet

Syrrans granne skrev för en tid sedan om de, i hans tycke dumma argument som folk anger för att inte rösta pirat. Jag kände mig träffad – jag har använt flera av dem själv.

Att som ideologiskt intresserad och allmänt politiskt engagerad, ta steget från ett parti som uppvisade en osund och ohederlig kultur var inte så svårt – det följde klart mina värderingar. Att förra valet försöka hitta ett alternativ att rösta på var inte lätt och jag läste och diskuterade mycket. Rösten var en sak, men jag hade också kommit fram till att min syn på partistöd borde resultera i ett medlemskap. Vill jag inte att partier skall stödjas med skattemedel, så måste de ju stödjas på något annat sätt.

Men det var med en känsla av politisk slampighet som jag såg mig om. Parti är ingenting som man byter. Nå min röst på och mitt medlemskap i Centerpartiet hade ungefär samma framgång som ett desperat krogragg i elfte timmen om än i intellektualiserad form. Jag blev lurad, bedragen. När vederbörande fått sitt, det vill säga min röst, så var en framtida relation inget som lockade. I alla fall inte en byggd på respekt och sunda värderingar. Jag lämnades med en känsla av bitter smutsighet som inga duschar i världen tog bort. Trots att jag med Centeruppropet som verktyg försökte tillkalla familjerådgivning så skulle den jäkeln prompt hoppa i säng med antidemokratiska idéer och smittsamma organisationer.

I stick to my guns och en genomtänkt och hållbar ideologi är en av dem. Partier skall leda och styra landet, inte fjanta runt i enskilda intressefrågor! Jag stod för det och jag står för det.

Men FRA-omröstning följdes av ett illa skrivet drama om maktmissbruket som verktyg för att hålla folkets representanter i schack, det följdes av fler lagar, EU-direktiv och en mycket obehaglig känsla hade under vägens gång byggts upp i mig.

Nog kan man tycka att initiativ mot terrorism är bra, att stiftade lagar skall följas och att det därmed finns en rimlighet i uppföljningslagar med målet att åstadkomma just det. Men det som skrämmer är åtgärdernas art och att ingen gör relevanta effektanalyser. De ansvariga väger inte målen mot medlen, de gör inte en allvarlig och ingående undersökning av vilka konsekvenserna blir.

Fildelning ur ett kulturellt perspektiv är en icke-fråga. Rätten att använda piratebay hade inte fått särskilt många att ställa sig på barrikaderna. Piratpartiet är inte ett fildelningsparti. Piratpartiet är inte ett immaterialrättsparti.

Vad som slutligen fick mig att byta fot var insikten att medborgarna inte har makten över sitt land längre, att makten inte utgår från folket, utan det är kontrollen som utgår från staten och då är inte en ideologi i ryggen längre A och O. Men värnandet av demokratin och folkets makt är det. Jag är libertarian, men i första hand är jag demokrat.

Socialdemokraterna har haft makten och har inte visat någon förståelse för demokratiska frågor eller rättssäkerhet i modern tid. Det var Bodström & Co som vad gäller terrorist/barnporr/immaterialrättsargument satte bollen i rullning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i många avseenden stått på barrikaderna, men när det gällt har politisk smidighet fått gå före demokratiskt engagemang.

De rödgröna har också med i bagaget att politiker inte skall begränsas – det är deras form av demokrati att riksdagen är i det närmaste oinskränkt.

Borgarna har under den gångna mandatperioden förvaltat och förräntat Bodströms arv. Jag har svårt att se vad man mer kunnat göra för att förlora mitt förtroende ut ett demokratiskt perspektiv. Beatrice Ask är demokratisk olycka i komprimerad form.

Vad kvarstår?
Rösta blankt. Hade rösterna räknats och varit mandatgrundande (för tomma stolar) så hade vi medborgare haft en realistisk chans att försvara oss, men så är det inte. Blankröster påverkar ingenting.
Ligga kvar på soffan. Tja demokratin kommer inte att monteras ned mindre för det.
Sverigedemokraterna och Fi … Nå mitt förtroende för endera part i frågor om integritet och demokrati är inte särskilt stort. De ena ringaktar andra kulturer och har en ledning som har klara kopplingar till nationalsocialism medan den andra består av extremt kollektivistiska personer med en manssyn som jag inte vill att eventuella framtida söner skall tvingas växa upp med och för den delen en kvinnosyn som är minst lika skruvad.

Så finns ett alternativ som tar demokratin på allvar – som värnar integriteten. Jag kan ge er oräkneliga problem med fåfrågepartier, brister i Piratpartiets program och en del ställningstaganden som jag inte delar. Hade det funnits minsta risk eller möjlighet till någon form av tyngre maktposition i riksdagen, så vore det frågor att beakta. Men så är det inte. Vad Piratpartiet kommer kunna göra är att som en mindre del av riksdagsgruppen lyfta frågorna, väsnas och att inte tillåta att de sopas under mattan.

Det kommer Piratpartiet att göra med bravur och idag är det vad som behövs, mer än Anders Borgs skattepolitik, Sahlins omfördelningspolitik, Wetterstrands miljöväxling, Hägglunds familjevärnande eller Olofssons integritetsvärderingar som bara finns på papperet (sannolikt skrevs de förra valet med sådant där spionbläck och de glömde stryka papperet innan de läste hur de skulle agera denna period). För utan en välvårdad och robust demokrati spelar allt det där andra ingen roll. Noll, nada, inte ens en tummetott blir det kvar av värdet.

Så efter lite väl övervägt funderande så skakar jag av mig rädslan för den politiska slampigheten, den kan de som kastat den ideologiska kartan till förmån för snabbt eller långvarigt nående av makten få bära.
De ideologier som ligger till grund för Alliansens partier är definitivt inte förenliga med en stark stat på medborgarnas bekostnad, med ett stort inslag av godtycklighet. Men inte heller de ideologier som ligger till grund för Socialdemokraterna samt Miljöpartiet är intuitivt förenliga med dylik statsmakt.
Jag fortsätter att agera efter de värderingar jag haft och har – demokratin måste komma först, de politiska systemet skall vara i medborgarnas tjänst – inte partiernas. Medborgarna skall kontrollera staten, inte det motsatta.

Därför kommer jag trots tidigare ställningstaganden att rösta på Piratpartiet. Jag kommer att göra allt jag kan för att de skall få ett gott fundament i riksdagen för kommande mandatperiod.

Mitt samvete såväl som framtida barn förtjänar ingenting annat!

Jag hoppas att du kommer att nå samma slutsats och även du satsa på demokrati före detaljfrågor, oavsett hur stora och i andra situationer viktiga de vara månde.

Söker du fler argument så tycker jag att du skall läsa Annas artikel om varför Piratpartiet är särskilt viktigt för redan utsatta grupper.

Det har varit bloggtorka här sedan Almedalen. Mitt liv har i flera avseenden, såväl personligt som för mig närstående, förändrats markant i både bra som i mer utmanande avseende och det har tagit så väl tid som ork. Än är det en stund till mål för kapitlet utmaningar, men jag räknar med att vad gäller blogg, övrigt internet och nåbarhet vara på banan igen.

Och jag är fullt möjlig att hoppa på och kräva saker av igen.

Noterar att Anna sätter höga mål för sig själv och eftersom även jag lastat av mig ett kilo eller två under min frånvaro så laddar jag för valrörelsen med denna före- och efterbild (nej, jag skall inte byta kön – men det gäller ju att hitta en målbild på rätt sida):

Låt oss sparka lite rumpa till förmån för demokratin!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, Val-2010, demokrati