Jag har allt sedan jag såg uppmanigen att tvätta i lägre temperatur för att skydda miljön frustat av ilska. Det är rent ut sagt korkat.

Kläder du har på dig, framför allt sådana du har närmast kroppen blir fulla med bakterier och bakterier vill man inte ha i kläderna i någon större utsträckning. Det är de som ger dina kläder en viss odör om de får hållas i textilen. Som kvinna riskerar du att ådra dig urinvägsinfektion om du inte tvättar bort bakterierna i dina underkläder. Olika individer är olika känsliga dock. För att döda bakterier krävs antingen höga temperaturer gärna uppåt 90′ men inte under 60′. Eller kemikalier.

När jag läser miljötips i Hem och Hyra som rekommenderar folk att tvätta i 40′ (redaktionen svarade aldrig på min kritik), i maskiner som minimerat vattenmängden så blir jag lack. De som lyder råden kommer antingen ha smutsiga kläder, eller har köpt kläder med kemikalier i.

När jag hittar träningskläder i min mans tvätt som inte får tvättas varmare än 40′ så blir jag lack, för de är farliga både för honom och miljön.

I Sverige har vi om vi vill ren energi, renare än de felsta andra delar av världen. Att värma vatten är inte miljöfarligt, men dyrt eftersom elmarknaden är ett politiskt oligopol. Men det skulle ju gå att ändra. Istället får vi huvudlösa råd från människor som bara tittat på myntets ena sida och med bristfällig kunskap där till.

Jag grunnar över vad som hänt om tvätt i likhet med belysning blivit en politiskt styrd fråga. Då skulle vi alla behöva ha miljöfarliga kläder som skadar våra kroppar, därför att vi skulle vara förvisade till tvättmaskiner med knapp vattentillförsel med en maxtemperatur på 40′.

Precis som vi inte längre får köpa de mer energikrävande glödlamporna som å andra sidan inte innehöll de gifter som många lågenergilampor gör.

Politiker är trenddjur. Trenddjur skall inte leda, de skall möjligen inspirera.

Läs här om våra gifitga kläder som möjliggör ljumma tvättar. http://www.dn.se/nyheter/sverige/silver-i-klader-forgiftar-naturen

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, miljötips, tvätt, kläder, impregnering, miljögifter, trendkänslighet, kunskap, politik

Utflödet från Moderaternas partistämma bestod huvudsakligen av två saker:
1. Hallelujah-kören/Mao Tse Tung-kören. En strid ström av rapporter om den lysande partitrojkan och den fantastiska ledaren vars (tämligen mediokra) tal var fantastiskt, lysande och briljant. Därtill var han snygg och god. Ganska kul att kika på med ett halvt öga, om man inte samtidigt betänker att “dessa människor styr landet” och människor som gillar att dunka rygg snarare än att agera djävulens advokat brukar leda både sig själv och andra ned till heta, ej semesterrelaterade trakter.

2. Idéprogrammet. Det läckte ut att Moderaterna menade att de varit med och avskaffat Apartheid, vilket förstås var en kraftig vinkling av vad som verkligen sagts, nämligen:

“Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisa upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”

Det ledde till en humorvåg på Twitter under taggen #stuffmoderaternadid.

Nåväl, de Nya Moderaterna ville bli som de gamla socialisterna och har nu fått både urskiljningslösa hyllningskörer som Nordkorea nog skulle avundas lite och börjat med historierevisionism. Med lite högre valframgång nästa val så kan nog målet anses nått.

Men det blev roligare, för efter stämman gick partisekreterare Arkelsten ut och försvarade stämmosbeslutet.

Det är inte så konstigt att förvirring uppstår. Moderaterna har under många år kallat sig för liberalkonservativa, vilket är en skum skvader som sannolikt ligger bakom att människor tror att borgerlig är ett begrepp som implicerar annat än gillande av linnedukar och kristallglas.

Liberalismen och konservatismen står i många avgörande punkter emot varandra och är inte riktigt förenliga, vilket den idéintresserade lätt inser. Du kan inte både sätta individens beslutanderätt över sig själv i centrum och samtidigt förorda en långsam utveckling och att kultur och annat skall tillåtas att styra samhället.

Du får absolut frihet att leva ditt liv som du vill om du väljer väg A, B eller C.

Att den konservativa historien går ut på att populasen var obildad och enbart i den utsträckning där det var nödvändigt skulle ha inflytande över den gemensamma skötseln av samhället är ingen svårtillgänglig kunskap. Rimlig allmänbildning, eller som värst vad du lär dig under första terminen av statsvetenskapliga studier. De konservativa ansåg länge att lämpligheten för offentliga uppdrag borde vara knuten till inkomst och ägande, vilket också var grunden för den konservativa makten.

Liberalerna och socialisterna, som har gemensamt att de inte anser förändring vara förnedring, och inte heller att det är arrogant av nutiden att anse sig ha bättre förmåga att avgöra de framtida vägvalen än vad dåtidens människor hade, gjorde å andra sidan gemensam sak och drev först igenom den allmänna rösträtten och senare även kvinnlig rösträtt. De konservativa accepterade slutligen i ett försök att hindra de progressiva från att gå ännu längre. DET är moderaternas historia.

Det var förvisso Arvid Lindman som var statsminister, så om man

1. Lägger tyngdvikt vid vem som är vald statsminister vid omröstningen och

 

2. inte gör en ideologisk distinktion mellan socialism, liberalism och konservatism utan delar politiken i höger respektive vänster samt

 

3. jämställer ett förslag som som man inte egentligen förordade, men som syftade till att hindra ett mer långtgående förslag samt ett medgivande av demokratiska rättigheter under hot om revolution och kommunism som alternativ

 

så kan man faktiskt säga att Moderaternas företrädare införde och var för rösträtten samt att högern och vänstern tillsammans införde rösträtten. Det är ungefär det som Torbjörn Nilsson och Sten Olsson gör. Anders Edwardsson går dock ett steg längre … och motsägs av UNTs Håkan Holmberg.

Jag tänker inte hålla dagens moderater ansvariga för vad moderaternas representanter i en annan partibildning ansåg för mer än hundra år sedan. Lika lite som jag tänker utmåla Folkpartiet för att vara liberala hjältar för vad deras föregångare åstadkom en gång i världen. Men jag håller dagens moderater ansvariga för att vara obildade och fyllda av en lust att förgylla sin existens genom vad jag faktiskt anser vara historierevisionism.

Men jag kan ju ha fel, så allra tryggast blir det förstås om ni själva tar och läser på i ärendet och bildar er en egen uppfattning …

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, historia, moderaterna, Nya Moderaterna,

_{»crosslinked«}

[Uppdatering - det finns tydligen värre tomtar: Partistyrelsen]
För några dagar sedan skrev centerpartiets jämställdhetsgrupp på Brännpunkt om sitt förslag som omnämns individuell föräldraförsäkring. Jag får nog tillstå att min attityd gentemot politiker och deras förslag är, ja jag skulle inte beskriva den som förväntansfull. Men trots det så förvånas jag ibland och skräms, oftast på grund av en känsla av att någon går avsevärt mycket närmare mig än jag vill ha dem. Jag gillar inte påflugna människor som inte respekterar andras privata sfär – de ger mig kväljningar. Att de svänger sig med ordet liberal gör inte saken bättre.

Jämställdhet
Argumenten som centerpartisterna anger är att barn har lika rätt till sina båda föräldrar. De menar också att det är ett problem för samhället och friheten att kvinnor tjänar och äger mindre än män i snitt samt att det lägre löneläget gör att fler kvinnor stannar hemma och utnyttjar föräldraförsäkringen, då det påverkar familjeekonomin minst. Det i sin tur är dåligt för arbetsmarknaden.

Låt mig berätta lite om mitt liv. Hemma hos oss så är det oftare jag som städar, medan min man oftare lagar mat. Statistiskt sett alltså. För oss är det inte ett problem att vi inte lyckats vikta verksamheterna mot varandra. Laga mat är ju trots allt snäppet roligare, men lite besvärligare eftersom det måste göras vid fasta tider. Tvätta gör vi båda, men jag tycker uppriktigt sagt att jag är lite bättre på det. Man kan nog argumentera för att orättvisa föreligger åt båda håll, beroende på ståndpunkt och intresse.

Den dag vi skaffar barn (just nu är vi lite tveksamma till projektet så länge då går förment liberala centerpolitiker lösa och påverkar vår vardag på ett sätt vi har svårt att värja oss mot) så kan det bli så att mannen tar ut i princip hela föräldraledigheten. Det hänger på att han har en anställning, jag har det inte. Istället arbetar jag från hemmet som egenföretagare, vilket gör mig tillgänglig, inte hela dagarna, men stora delar. Att ha kontakt med staten är som egenföretagare ett adrenalinhöjande, livsförkortande och frustrerande projekt som man helst slipper. Med det “liberala frihetsförslaget” så skulle alltså våra barn få föräldrar hemma kortare tid och mindre tillgång till sin far.

Mannen och jag tjänar inte lika mycket heller. Det beror inte så mycket på gener som att jag kom ut på arbetsmarknaden senare och att vi är verksamma i olika branscher. Hur balansen kommer att se ut utslaget över vår livstid får vi väl se. Vad andra tjänar eller äger är hur som helst inte en variabel för vårt familjebildande och kommer inte att vara relevant för våra barns uppväxt.

Självklart bör människor med motsvarande kompetens som arbetar med jämförbara saker tjäna lika mycket, men det är ett långt steg från att jämföra män med kvinnor på ett samhällsplan. Jag misstänker att jämför vi norrlänningar mot säg, sörmlänningar så kan det finnas en statistisk skillnad där också. Inte heller för att rätta till den orättvisan vill jag få min familjebildning styrd.

Det här är ett exempel på att statistik är ett tämligen dåligt underlag för att forma människors liv. Liv är inte statistiskt fördelade.

En kvinna realiserar sitt jämställdhetsengagemang.

Redo, inte att leva sitt liv, utan att realisera andras samhällsmål.

Livets störande individualitet
Men det handlar inte bara om att vi inte lever våra liv i relation till samhällsstatistik, det handlar om att det mänskliga livet inte ryms inom statistikens fyrkantighet. Statistiken kan aldrig måla andra bilder än snitt och trender. Visst låter det fint att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar, men hur skall en jordbrukare, eller någon annan som har ett jobb där man inte är utbytbar hantera en allt mer kvoterad föräldraförsäkring? Eller är det helt enkelt inte önskvärt att de skaffar barn? Hur är det med pappan som strax före sin föräldraledighet bryter båda benen är det rätt och rimligt att hans föräldraförsäkring fryser inne? Är det fullständigt absurt att den förälder som drabbas av en depression tar igen sin tid med barnet senare? Eller är det barnets lika rätt till båda föräldrarna som oavsett allt annat går först? Just där och då? Statistiskt sett så trivs statistikern bra med en fot i frysen och en i ugnen, men kan jag få be de centerpartistiska företrädarna att pröva den övningen och sedan tala om hur det kändes?

Lite krasst svarade en av centerföreträdarna på min kritik på Twitter med att försäkringen (absurt namn – det finns ingen försäkringsvariabel i systemet) inte är ett tvång, man kan helt enkelt välja att inte utnyttja den och så göra som man själv vill. Med hänsyn till Sveriges skattetryck så är det lite som att säga att problem inom offentlig vård inte är ett problem, för du kan alltid på egen kostnad välja att gå till en privat vårdgivare. Nå, så är det ju inte för de flesta. För de flesta innebär skattetrycket att vi faktiskt är beroende av den offentliga hjälp som ges.

Logik och moral
För att ett politiskt förslag skall bli rimligt och moraliskt så måste vi veta vilket problemet är som åsyftas, vi måste också med någon rimlighet veta att vårt förslag kommer att lösa problemet samt när och hur vi skall utvärdera och vad vi skall göra med utvärderingsresultatet.

För det första. Det här är inte en försäkring. Att få barn är idag ingenting oväntat eller olyckligt, det är någonting som man mycket väl kan planera. Således borde vi kalla det för bidrag, för det är det det är. Ord har makt och försäkringar utfaller till den som är olycksdrabbad, inte den som väljer att utveckla sitt liv i en ny riktning.

Vilket problem som skall lösas med föräldraförsäkringen är lite oklart. Är målsättningen till exempel att det skall födas många barn, att de föds ofta, att vi vill vara säkra på att föräldrarna stannar hemma med sina barn en stund eller någonting annat? Är målet med “försäkringen” att skapa ett samhälle där kvinnor och män gör allting till 50/50? Borde vi då inte också byta namnet från föräldraförsäkring till “politiskt definierad jämställdhetsmotivator”? Och hur kommer vi i det fallet åt de jäklar som fuskar och inte skaffar barn? För att inte tala om de som delar lika på försäkringen men där ena parten ändå tar fler vaknätter och blöjbyten?

Har du inte definierat ett problem, så kan du heller inte ange en lösning. Om vi nu bortser från krav på problemdefinition för en stund. Finns det någonting som pekar på att centerpartisternas förslag har någon effekt, åt något håll alls? Om målsättningen är jämställdhet, som snedvrids av att män och kvinnor i snitt tjänar olika mycket, vore det då inte effektivare att angripa det problemet? Till exempel genom att ta itu med lönerna inom offentlig sektor? Och om problemet är att barn inte får samma tillgång till båda föräldrarna och det är en objektiv sanning att de skall ha det, varför då tassa runt i kanten? Kvotera föräldrarollerna rakt av!

När vi så har kommit fram till vad problemet är och att vårt förslag faktiskt tycks innebära en lösning kvarstår två saker. Fastslå tid och form för tillsammans med effekt av utvärdering. Vi vill ju inte ha en massa verkningslösa regleringar, det verkar sossigt. Men innan vi fattar beslut så måste vi faktiskt fundera över och besvara en fråga till. Även om jag har helt och absolut rätt med mitt förslag – är det mitt mandat att lösa problemet?

Jag ser dagligen människor med problem, som gör saker fel och där jag vet hur det borde vara, säg till exempel regleringen av riksdagens arbete, där det inte på något sätt vore min sak att gå in och styra upp det. Jag ser människor som har helt fel respektive, människor som sköter sina bilar fel, för att inte tala om folk som uppfostrar sina barn på ett sätt som inte alls gagnar barnens framtid – men det är likväl inte min sak att gå in och styra upp situationen. Som vuxen måste jag respektera andra vuxna människors rätt att göra som de vill, till och med när de gör fel och jag vet bättre.

Således tycker jag att centerföreträdarna också skulle lägga lite tid på att överväga med vilken moralisk rätt de vill reglera människors familjebildning till förmån för statistiska snitt och samhällsideal som inte nödvändigtvis delas av alla. Jag säger inte att legitimiteten inte står att finna, jag säger bara att det vore trevligt om de själva kunde formulera den.

Ideologi
Ett antal människor har i olika sammanhang sagt att liberalism bygger ju på individen, så det måste väl vara helt liberalt att föräldraförsäkringen individualiseras. Låt oss titta lite på det.
Liberalism innebär att människor skall få bestämma så mycket som möjligt själva. Att staten finns för medborgarna, inte tvärt om. Liberalism handlar om att var och en skall ha rätt att bli bemött som individ, inte som en del av ett kollektiv oavsett om kollektivet är självvalt eller påtvingat av någon annan.

Det innebär att människor som väljer att skaffa barn tillsammans, själva bör få avgöra hur barnet skall omhändertas och uppfostras. På det följer att staten inte bör tillägna sig mer av människors tid och pengar än nödvändigt för att därmed kunna tvinga dem att leva, tänka eller tycka på något annat sätt än de själva valt.
Det innebär att staten bör avstå från att betrakta mig som en del av ett kollektiv, i det här fallet kollektivet kvinna eller man och bemöta mig som individ. Det är inte mitt moraliska ansvar att leva för att förverkliga andras moraliska ideal.
Liberalismen tror på att människors samfällda agerande leder till det bästa slutresultatet och att ett samhälle är långt för komplext för att sociala ingenjörer skall kunna sitta och dra i spakar och få den effekt de förväntat sig.

Därför skulle jag beskriva förslaget som allt annat än liberalt.

Jag tycker där till att det är ofokuserat, sannolikt verkningslös, moraliserande, utan såväl saklig som moralisk legitimitet och rent ut sagt dumt.

Inlaga 1
Replik
Replik
Slutreplik

Skribenterna:
Muharem Demirok
Fredrik Federley
Annika Qarlsson
Marie-Louise Wernersson

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, jämställdhet, social ingenjörskonst, progressiv politik, ideologi, Centerpartiet, föräldraförsäkring, kvotering, Fredrik Federley, Muharem Demirok, Annika Qarlsson, Marie-Louise Wernersson

Jag läser med avsmaken guppande i halsen, som tittade jag på en drink blandad i en välanvänd askkopp som någon just gör sig redo att tömma, om bröststympningen i Kamerun. Nog har värre saker inträffat i vår grymma värld, men det gungar ändå i magen.

Det är någonting i maktlösheten. Att stympa någon man älskar, för att de inte skall utsättas för hemska saker. Hemska saker som våldtäkt. Hur rädd måste man inte vara? Hur maktlös? Hur sjukt är det inte?

Men någonstans inom mig ringer en klocka av igenkännande. Det känns bekant fast annorlunda.

Efter attacken mot framför allt New York och därefter av Londons tunnelbana började paniken sprida sig bland västvärldens makthavare. Vi måste skydda oss från terroristerna – till varje pris. De så kallade terroristerna är människor med en annan samhällssyn än vår och som är beredda att förändra världen med våld och genom att tvinga oss andra att leva som de vill. Ofta vill de att en guds lagar skall gälla istället för våra sekulära, den enskilda människans rättigheter är inte så viktiga bara samhället lever i enlighet med gud och prästernas vilja.

Makthavarna har inte bränt våra bröst än, men de har bränt bort vår rätt att tala med varandra utan att undra vem mer som lyssnar, att tryggt lämna meddelanden till såväl journalister, psykologer som präster och varandra, de har bränt bort vår rätt att röra oss i samhället utan att “mamma och pappa i familjen Storebror” ständigt vet var vi är, vem vi pratar med och när, de har försäkrat sig om att vi inte kan åka spårvagn med sms-biljett om vi inte är skrivna i Sverige, det vill säga registrerat vilka vi verkligen är. Nu kommer snart grädden på moset – kontroll av alla transaktioner vi gör. Inte längre kan du hålla ditt medlemskap i facket eller swingersklubben för dig själv, inte längre är det din ensak vilka tidningar du prenumererar på, om du får ekonomisk hjälp av mamma, stöder katthemmet, eller tycker att befrielsekampen i Vitryssland är värd  dina pengar.

De bränner inte bort våra bröst, men i realiteten så bränner de bort den demokrati, den frihet från överhetens åsikter samt modet att följa det egna samvetet som terroristerna i det första skedet vill undanröja. Allt för att skydda oss från det hemska att bli kontrollerade eller skadade av terrorister.

Men kanske är det inte så konstigt. Vi väljer att låta oss styras av människor som handlar i panik, vilket vare sig är klokt eller ansvarsfullt. För en privatperson brukar det smartaste att göra efter en chock vara att fatta beslut om förändring först när chocken lagt sig. Att man precis när man upptäcker inbrottet vill leva i ett ointagligt fort är inte det samma som att man vill det ett år senare, men när det gällde samhällsbesluten så drevs förändringarna fram med en aldrig tidigare skådad effektivitet. När man väl börjat agera i panik är det svårt att sluta, för då måste man också våga se och stå för att man agerat huvudlöst.

Men vi låter oss också styras av människor, eller snarare människor som fungerar i en kultur, där man är övertygad om sin egen godhet – som tror att deras uppdelning av “vi och dem” är samma som vår definition av “vi och dem” – och likt lite lata föräldrar skrämmer de hellre aningens mer än mindre för ondskan för att därmed få lite mer tyngd när man sätter sina uppfostringsregler nästa gång.

Sanningen idag är att för mig och många andra så det inte terroristerna som är “de”. “De” är antidemokraterna och det inkluderar de allra flesta av våra folkvalda och “vi” är de som vill att makten skall ligga hos folket. Som inte alls vill medge att andra får verktyg som lätt kan leda till ett samhälle, där makten och samhället sätts före medborgarna, gruppen före människan, andras omdöme framför mitt. Det spelar ingen roll om det är en gud jag inte har kontakt  med, eller en politiker som jag inte har kontroll över.

Vårt samhälle är på väg att gå käpprätt åt helvete och det finns tyvärr bara en part som kan göra någonting åt det. Vi.

Läs även andra Kamerun, demokrati, politik, terrorism, kontraproduktivitet, bröststympning

Folkpartiet slår ett slag för att aktivitetsersättningen skall avskaffas, det vill säga förtidspension för unga och jag kan inte annat än applådera. Skall Sverige gå bra så måste vi se till att alla som kan arbetar och jag tror också att med en informationskampanj så kan vi se till att arbetsmarknaden blir avsevärt mycket mer öppen för dem som har svårt att komma in idag.

Jag tror inte att vi kommer att kunna hjälpa alla – det finns dem som verkligen behöver det stöd de får – men det skulle vi kunna ge i annan form. Om vi bara ser till riksdagen så måste det ju finnas en stor andel som skulle kunna utföra ett riktigt jobb. I alla fall på deltid. Ser vi sedan på hela landet så måste det ju finnas nästan hur många politiker som helst som skulle kunna jobba, istället för att ställa till det för andra och att bränna pengar på udda saker.

Johan Pehrsson är sannolikt en av dem som aldrig kommer att arbeta utan att vara utsedd eller anställd av den politiska sektorn, men vi kan inte ge upp om alla för att några skadat sig illa! Tänk på de unga, eller de numera medelålders som aldrig har haft ett riktigt jobb. Aldrig passerat kraven vid en anställningsintervju och mot sin arbetsinsats försörjt sig eller för den delen realiserat en idé, startat och försörjt sig på ett eget företag. Konkurser har förstås några i bagaget, men det är ju inte riktigt samma sak och så länge man får 50 000 i månaden, för att inte nödvändigtvis göra någonting alls, så kan man ju kosta på sig att starta aktiebolag och därmed inte beröras så mycket personligen av konkurser.

Politikerföraktet är stort och det är uppenbart svårt för politiker att komma in på arbetsmarknaden – i alla fall i en lönenivå och med den kravprofil de är vana vid. Men för det första måste man förstås vara öppen för att omvärdera och att flytta. Utan utbildning och arbetslivserfarenhet kan man inte räkna med en lön på 50000 utan specifika krav på insats i centrala Stockholm. Men till viss del handlar det förstås också om omvärldens okunskap och fördomar och därför är det viktigt att en statlig kampanj formuleras som förmedlar att politiker är som vanliga människor. Nästan. De är också värdefulla och har mycket att bidra med, bara de får chansen.

____________________

Det har blivit en epidemi inom politiska kretsar, att man hittar vad man tycker vara ett bra verktyg och så använder man det till allt. Till exempel så är ersättningsnivåer och villkor det enda sättet man skall få folk i arbete. Det är en metod som fungerar, givet att folk faktiskt är drönare.

Det finns drönare. Ingen tvekan om det och jag önskar dem gärna klipulver i byxorna, men verkligheten är mycket mer diversifierad än så. Unga människor som lever på pension är någonting abnormt och kan rimligen inte vara relevant för en särskilt stor del av befolkningen. Jag ser framför allt två stora grupper. Människor med psykisk ohälsa och människor med kronisk smärta. Bland dessa grupper, är jag övertygad om, finns en hel del som skulle kunna arbeta, eller som skulle ha kunnat arbeta om de fått relevant vård.

Där är alltså inte lösningen att pilla på ersättningsnivåer eller villkor, utan att ta det politiska ansvaret och se till att vi har en fungerande vård. Det har vi inte idag och kombinerat med arbetsförnedring och förverkningskassan så blir den faktiskt i många fall rent sadistisk.

Jag är helt för en liten stat och begränsade ersättningssystem. Ju mer människor klarar sig utan staten, desto bättre för dem. Men när de väl behöver hjälpen så skall den vara stark, heltäckande och effektiv.

Söker en människa hjälp så ser jag hellre att man lägger krut på att hjälpa den människan och få den på fötter, än att vi lägger lite medel under en lång tid för att försörja vederbörande. Mina motiv är inte främst ekonomiska, utan mänskliga. Att vara sjuk, gå med smärta eller andra problem och att vara utelämnad till andras välvilja är hemskt. Är problemen sådana att man inte når hela vägen med hjälpen så vill jag att vederbörandes situation skall vara trygg. Att en problematik är kronisk/obotlig är inte det samma som att man lägger ned hjälpprocessen, vilket jag emellanåt får känslan av att man gör idag. Man ger upp. Samtidigt som man förstås inte skall bli rik på att leva på det allmännna så tycker jag att det är självklart att man skall ha en dräglig tillvaro utan konstant oro.

Men för att komma till rätta med sådana här problem så räcker det inte med standardlösningar och populism. Det krävs kunskap och engagemang i ämnet. Någonting som jag inte tror Johan Pehrsson eller folkpartiet om.

Folkpartiet ger mig intrycket av en skrämmande stor samling medelklassmänniskor som med moralisk förnumstighet skall få resten att bli goda människor och Johan Pehrsson … mitt personliga intryck av honom är en sexistisk översittare med begränsad effektivitet på huvudkontoret.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, social trygghet, pension, förtidspension, aktivitetsersättning, folkpartiet, arbetslinjen

Det är bara en dryg vecka kvar till politikerveckan i Almedalen och här lyser flitens lampa mest hela tiden. Tills dess skall nämligen en ny upplaga av politikerkoll.se lanseras och sedan skall vi packa och med vår lånade husbil bege oss till ön.

Politikerkoll föddes någon gång för en två, tre år sedan ur många långa frukost- och kvällssamtal kring hur politiker bevakas, men inte politiken. Hur politiska uppdrag ibland mer kan framstå som en förläning än ett förtroende.

Jag tog ombord Thomas Selig som bidrog rikligt såväl idémässigt som ideologiskt samt med ett stort tekniskt kunnande och i mitten av maj 2009 lades sajtens första existens upp. Thomas livsväg väg gick tyvärr åt ett annat håll och beroende på hur mitt liv har sett ut har mer eller mindre kraft lagts på projektet.

Men trots att Politikerkoll gått på sparlåga så kan det samma inte sägas om min känsla för det – jag brinner för idén mer än någonsin! (Tack och lov får jag möjlighet att dela engagemanget med Niklas som bidrar med tekniskt kunnande, men också kommer att arbeta som skribent i Almedalen). Politiken behöver föras tillbaka till sitt grundläggande uppdrag från medborgare till fullmäktig, den förtroendevalda. För att vi skall kunna välja våra fullmäktigen med förtroenden så krävs att vi skapat oss en bild över vad en duktig politiker behöver kunna och vara, och sedan att vi har underlag nog för att bedöma vilka som har det som krävs – personligt och kompetensmässigt.

På Politikerkoll kommer i det första steget att finnas saklig information om våra politiker, såväl tidigare uppdrag som deras mål/löften, samt utrymme för politiker att själva fylla på med information om sin kompetens och ideologi. Vi kommer förstås granska hur de presterat och lever upp till sina mål i form av reportage och statistik. Det kommer även finnas utrymme för saklig diskussion och interaktivitet. I steg två, efter Almedalen, kommer fler matnyttiga verktyg att presenteras, både för den politiskt intresserade och för medborgaren som vill skaffa sig ett kvalitativt underlag inför kommande val. Eftersom allt arbete för närvarande görs på fritiden och ideellt får det hela byggas ut i mån av möjlighet.

Det skall bli både kul och spännande men är samtidigt lite nervöst, för det är en miljon saker som skall göras innan vi åker. Men jag har en bra känsla. Det kommer att falla på plats.

Onsdag till söndag har vi med oss Markus Lake Berglund (Bäva bör bångstyriga bäverpartister) samt OlofB vilket innebär att söndag till onsdag så kan vi ordna boende för upp till två skribenter som delar vårt engagemang. Givetvis så behöver du inte bo med oss för att skriva för Politikerkoll!

Vill du vara med och hålla koll på politik och politiker i Almedalen – hör av dig till sophia.blomqvist@politikerkoll.se!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, politikerkoll, politikerkoll.se

Att engagera sig i politik eller ideologi är sällan någonting som leder till stående ovationer från omvärlden. Snarare ett huvudskakande, lite som om man ägnade sin tid åt att vända komockor. Visst, vissa likheter finns, men idag hittar jag en artikel som gör mig ömsom arg, ömsom ledsen och som mer än tydligt illustrerar varför jag är engagerad i svensk politik.

Annika Drugge är 25 år och sedan två år inlåst på Rättspsyk i Växjö. Annika är inte straffad utan placerad där därför att hennes hemlän Östergötland inte tillhandahåller den vård hon behöver och har bollat henne vidare.

Låt mig i all hast berätta 3 historier. Det sägs ju att vi lever i en ego-centrerad tidsålder, så jag börjar med mig.

• Efter många år av stark känslomässig anspänning toppat med en separation upphörde min förmåga att studera, vilket ledde till regelbunda perioder utan studiemedel, vilket i sin tur ledde till att den känslomässiga situationen toppades med stress för den dagliga överlevnaden med depression som resultat. Jag kom på fötter något så när, träffade en snäll och rolig kille och gick in i en ny relation, men som det brukar vara så söker kaka maka och även han hade sår och ärr, och även den relationen ledde till en hel del känslomässig ansträngning. Känslomässig kostnad lades till kostnad och jag blev deprimerad igen. När allt var som värst sov jag mig genom allt. Min pojkvän väckte mig med frukost och sedan sov jag till lunch och så till middag. På ett dygn var jag kanske vaken 4 timmar. Efter att en tid hållit på så tog min mor mig till vuxenpsyk. Akutpsyk, rimligen. Efter att ha talat med en trevlig sköterska fick jag träffa läkaren, en Janne Dahlbergh. Jag förklarade min situation av känslomässiga anspänningar med panikslagen ekonomi som följd och förklarade att jag behövde hjälp att reda ut det känslomässiga och sjukskrivning för att under tiden få mat på bordet och slippa krav på uppgifter som jag inte hade kapacitet att hantera i det läget.

  Läkaren fnös att psykologhjälp var minsann inga resurser de hade, men han kunde skriva ut antidepressiva. Dessutom förstod han att jag hade ekonomiska problem, så som jag shoppade. Detta sade han medan han blängde på min uppenbarelse. Jag minns än idag vad jag hade på mig. Det har etsats in. Underkläderna var en julklapp från min syster. Kavajen 30 år gammal och ärvd av mormor, toppen av syster. Byxorna, propra, men i polyester och inköpta på Kapp Ahls rea för 149kr. Trots mitt framhärdande i att jag behövde hjälp sköt han över ett recept på Seroxat. Det sitter kvar i min pärm oanvänt, det är daterat 990526. Jag har tänkt att förr eller senare kommer jag att springa på den där typen och då skall jag förklara skillnaden mellan resursbrist och hänsynslösa oförskämdheter mot en påtagligt försvagad människa. Jag visste att jag behövde hjälp och tack och lov fick jag det slutligen, även om vägen tillbaka var längre än jag då kunnat drömma om. >> Gammal och utförligare text i ämnet

• Min andra berättelse hade inte riktigt samma slut. En god vän blev sjuk, diagnostiserades med bipolaritet. Han blev riktigt dålig och skrev in sig själv på psyk i Linköping och när vården fått så mycket verkan att han återfick handlingskraften, men medan depressionen fortfarande härjade, skrev han ut sig. Eftersom avdelningen var överbelagd och personalen slutkörd så gjordes ingen evaluering – ingen reagerade över det olämpliga i att släppa ut en djupt deprimerad person, med ett liv han just upptäckt skulle åtföljas av en inte lätthanterlig sjukdom, men numera också med handlingskraft. Hans energiska blå ögon och minnet av hans personlighet är jag helt säkert inte den enda som bär med mig, men det är heller ingenting som kan komma fler till del.
• En familjemedlem behandlades på lasarettet i Norrköping för svår allergisk reaktion. Avdelningen var underbemannad och läkaren försökte själv upprätthålla motsvarande två tjänster vilket hade effekten att han gav vår kära dubbel dos av den redan starka cortisondos hon skulle ha. Dubblering av en stark cortisondos är sådant som leder till kraftig viktuppgång, förtvinade muskler och annat härligt. Tänk dig att ha litet barn och vara så svag så att du inte kan lyfta en telefonlur. I sitt försvagade tillstånd drabbades hon av cancer och är ännu en människa som inte finns med oss idag.

Nå, det här är orsaken till att jag bryr mig om politik. Människor skadas, dör eller sitter inlåsta med kriminella istället för att leva när politikerna inte vet vad de gör, eller tar ansvar för verksamheten.

Det är fler människor som dör för egen hand varje år, än som dör i bilolyckor. Trots detta är det i trafiken vi har en nollvision. Räcken, kameror och poliskontroller som uppfyller statistiska mål är lätta och påtagliga ärenden – att skapa en vård som räcker för de många med psykiska problem av olika slag är det inte.

Annika Drugge sitter inte inlåst av en slump. Hon sitter inlåst för att våra politiker bestämt att det skall var så, eller alternativt inte tagit ansvar för den verksamhet de är satta att ansvara för. Timslånga budgetmöten kan se väldigt tråkiga ut och är det sannolikt också, men effekterna av dem är inte att olika budgetposter får olika många nollor. Effekterna är att människor får en chans att leva – eller inte.

Lästips sedan tidigare Den sjuka sjukförsäkringen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, sjukvård, Östergötland, psykvård

Jag har placerat min blogg i Göteborg på bloggkartan.se!

Nyvalet i Västra götalandsregionen har stämplats som en demokratisk katastrof¹ och jag är beredd att hålla med, men jag tror att jag och politikerna menar olika saker.

Politikerna menar att valdeltagandet var för lågt för att ge riktig legitimitet åt deras verksamhet som förstås är målet med guds skapelse, våra liv och allt annat. De är i sin egen värld ekvivalensen till 42². Därför faller det sig för dem naturligt att ifrågasätta valsystemet – kanske är det det som har för låg legitimitet? Att det inte fungerar att ha val till olika instanser på olika dagar – folk gick ju bevisligen inte och röstade³!

Men kanske kan man betrakta det hela ur andra perspektiv? Som jag redan skrivit så gjorde jag och sambon ett ärligt försök att sätta oss in i partiernas ståndpunkter, men lyckades enligt eget förmenande lite så där. För mig handlar politik om 3 saker. Samhällssyn, prioriteringar och kompetens.

Jag vill i första rummet veta vart det långsiktiga målet finns. Är det ett byråkratiskt samhälle där just samhällskroppen sätts i fokus, eller ett där individen är viktigast? Marknadsekonomi kontra planekonomi. Moralism kontra tolerans.

Därefter vill jag, givet partiets mål, veta vilka prioriteringar de har. Givet att de får fria händer, vad skulle de göra först och hur? Vad kommer på andra plats? Hur viktigt är det ena kontra det andra? Sedan vill jag förstås veta hur deras prioriteringar såg ut förra valet och hur mycket som uppfyllts och hur. Det i sin tur tangerar den tredje punkten, nämligen kompetens.

Idag tycks det viktigaste för en politiker vara att ha åsikter, men med hänsyn till att det är få politiker som är i en position där de överhuvud taget kan lägga fram förslag som har någon som helst chans att gå igenom så är det faktiskt mycket viktigare för mig att en politiker kan ta in och analysera de förslag som läggs och i dem hitta fallgropar och negativa bieffekter samt sådant som tjänstemän och andra politiker försökt smyga med, samt föra ett herrans liv om någonting är galet. En motion i riksdagen är ganska precis lika mycket värd som “Kilroy was here!” på toalettväggen.

Sedan finns det förstås andra saker som kan påverka människors engagemang för ett val. Ponera t.ex. att väljarna inte ser någon större skillnad mellan de olika politiska alternativen, eller att de inte tycker att den politiska nivån som sådan inte har nog makt för att det skall vara värt besväret att skapa sig en uppfattning och att gå och rösta. Eller ve och fasa, kanske naggades förtroendet i kanten av att det slarvades och kanske till och med fuskades i valet i september? I ärlighetens namn så är det ju inte direkt vattentäta skott mellan valfunktionärer och politiker, tvärt om är det ofta värv som går hand i hand.

Det talas om att vi inte kan acceptera skilda valdagar för att valdeltagandet blir så lågt på landstings/regionalnivå. Men tänk om det är så att folk inte gör medvetna val när det är gemensam valdag. Tänk om de bara röstar på rutin, på samma som de röstar på i riksdagsvalet, eller kommunvalet. Är det då demokrati? Är det då inte ett tecken på sund demokrati att de inte röstar på rutin, trots att valdeltagandet sjönk?

Demokrati är för mig inte en checklista som skall vara uppfylld och sedan är man en demokrati. Demokrati kan se lite olika ut. För till exempel före den småfranska revolutionen⁴ så var det faktiskt helt otänkbart att definiera någonting där var och en inte representerade sig själv som just demokrati. Representativ demokrati var tänkbart men räknades först tämligen nyligen som just demokrati. Federley hade inte fått gråta i riksdagens talarstol, ingen IT-Titti hade kommit till världen. Ja Titti precis som hennes mamma Monika Green och den av läggningsvätska styrkta och av misstag lärda justitieministern var förstås otänkbara. Att låta kvinnor eller barn (myndighetsåldern var för inte så länge sedan 21 år och kvinnor var ungefär som barn), medelslösa och annat samhälleligt dräll alls blanda sig i samhällets skötsel var förstås alls inte tänkbart. De besatt ju ungefär samma demokratiska bildning som en ryss för bövelen.

Att värdera demokratins hälsa efter antalet röstande kan tänkas vara lite väl platt och historiskt kortsiktigt. Kanske kan det till och med vara så att demokratin skulle må bra om politikerna sopade rent framför egen dörr och såg bjälken i det egna ögat, och övervägde orsaker till lågt valdeltagande som någonting som kan avspegla deras egna insats, snarare än att söka orsakerna i medborgarnas karaktärsbrister. Om inte annat så lär det ju vara klädsamt med ödmjukhet. Har jag hört.

Niklas Smith – en klok person som jag skall läsa mer av
Genom större sammanslutningar håller man medborgarnas val utanför, om man kan
Malin Lernfelt – är klok som vanligt.
Det finns olydiga sossar. Anders Nilsson är en.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, val, demokrati, Västra götalandsregionen, Göteborg, nyval, omval, landsting

1. SvD
2. Liftarens guide till galaxen
3. Annika Enochsson tror inte att väljarna förmår vara demokratiska mer än en dag vart fjärde år
4. Länken utgör nostalgi förbehållen Linköpingsbor och f.d. LiU-studenter

Så är då äntligen valet över och resultatet är meddelat (med viss tidsmarginal – men man skall inte skynda med blogginlägg). Några goda nyheter kan det inte sägas vara ur mitt perspektiv. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går framåt samtidigt som valdeltagandet var skrämmande lågt och där till har valfel ånyo begåtts, däribland det allvarligaste av valmyndigheten självt som missat att lista Fi som registrerat sig, vilket hade till följd att bl.a. GP rapporterade att de inte ställde upp i valet.

Jag säger äntligen, för jag tycker att valkampanjen var smått plågsam. Jag och Niklas gjorde ett aktivt frest att fatta ett väl underbyggt beslut, men det var banne mig ingen barnlek och vi snubblade på målsnöret.

Jag undrar stillsamt vilket parti som propagerade för dålig sjukvård, med köer?

Vad säger det här budskapet om Socialdemokratisk politik. Hur skall målet uppnås att vården tjänar människor? Personligen hade jag föredragit rak kommunikation – Offentligt monopol på all sjukvård, eller tror de att privatvård, men med vinstförbud fungerar?

Jag sympatiserar, men det är inte en fråga för regionfullmäktige, utan för kommunfullmäktige. Faktakoll?

Nej det är klart att det inte skall vara bussigt att ta trevligt … Kandidaten är välutbildad, men affischmakaren kan inte skilja på “tvärtom” och “motsatsen”.  Resultatet blir, för den som inte talar politiska, rena grekiskan.

Och vad betyder detta? Är det kronorna som skall vårdas? Jag trodde att det var patienterna. Vad innebär det? Att man skall få människor att jobba mer för samma lön inom vården? Att man skall ha högre kvalitet till samma pris? Att man idag har pengar som slarvas bort som nu skall vårdas?

Åter undrar jag vem som propagerar för motsatsen? Och om ingen står för motsatsen, varför sägs det då alls?

Ja det är stora frågor för regionfullmäktige … Skall de sluta hantera detta? Satsa mer på det? Och vad tusan gör en ellipsis i texten?? Lyckades de inte komma på fler grandiosa tankar, men hoppades att läsaren skulle fylla i själv?

En av de rakaste och mest informativa affischer vi hittade var denna:

Men den var förstås inte med Socialdemokraterna som avsändare, utan producerad av en dissident.

De socialistiska alternativen faller på eget grepp. Socialdemokraterna har där till en syn på demokrati och som är direkt osmaklig och var inte en bärande orsak, men väl en orsak till att omvalet kändes angeläget.
Sverigedemokraterna är inte att tänka på. Deras människosyn är direkt obehaglig och liksom de ovanstående så anser de att man kan dela upp människor i grupper och sedan bemöta dem efter grupptillhörighet. Det sperlar ingen roll om du kallar det klasskamp, rasism, eller patriarkala strukturer. Vi är oss själva, inte de grupper andra placerat oss i.
Folkpartiet må kalla sig liberaler, men är inte mer liberaler än Sverigedemokrater är Sverige eller demokrater. Socialister med fläckvis liberala dragningar är närmare sanningen. Kristdemokraterna har en del vettiga ståndpunkter. De var de enda som stod upp för en vettig och liberal linje i äktenskapsfrågan, det vill säga att skilja religion och statliga regleringar åt, de kämpar för människors rätt att ha sitt familjeliv i fred och de stod för sänkt bensinskatt. Men det var innan de kom in i riksdagen. Däremellan är de konservativa, moraliserande och mycket annat galet. Inte en häst som kommer att gå i mål över den mållinje som vi siktar på.

Kvar är då Nya Moderaterna och Centerpartiet, Miljöpartiet, Sjukvårdspartiet och Vägvalet. Vägtullar är som sagt inte en fråga som avgörs av regionfullmäktige, så det kändes aningens överflödigt att rösta på, och Sjukvårdspartiet har klart socialistiska idéer och har också mycket riktigt regerat med Socialdemokraterna.

Miljöpartiet är något av ömsom vin ömsom vatten. Liberala marxister med personlighetsklyvning, och den lokala retoriken var dels fylld med snömos, dels mer marxism än liberalism.
Givet att man kände sig säker på en vänstervinst vore dock Miljöpartiet det minst onda alternativet, och det kunde vara logiskt att öka deras mandat relativt Socialdemokraternas.

De partier som trots allt stod närmast våra värderingar i landstingsfrågor var Nya Moderaterna och Centerpartiet. Valet var inte självklart, och det känns lite motigt att alls behöva rösta på dessa FRA/IPRED/DLD-kramare. Båda med partiledare som borde bytas ut för att visa svensk demokrati någon form av respekt. Fascistiska drag¹, det vill säga att sätta statens makt över medborgarna före medborgarnas makt över staten, är inte vackert ens i utspädd form eller med hävdande av goda uppsåt.

Centerpartiet vill att Västra Götaland skall slås samman med Värmland för att bli en ännu större region, vilket jag tycker strider mot deras principer om lokaldemokrati och flyttar beslut ännu längre från medborgarna. Sen vill de göra “särskilda satsningar på kvinnors innovationsförmåga och skapande. Det ger jobb i nya sektorer.” I den bästa tolkningen så vill de öppna upp för näringsverksamhet inom offentlig sektor, vilket skulle skapa fler möjligheter inom de yrken där många kvinnor är verksamma, i sämsta fall skall det fokuseras på mjuka frågor och inredning. De vill dessutom på landstingsnivå sätta mål för tätheten av tankställen för biogasbilar, vilket rimligen inte bör vara ett politiskt beslut. Politiker är förträffligt dåliga på att bedöma framtiden, framtida behov och vilka idéer som kommer att slå.

Vad moderaterna stod för var inte riktigt lika klart, eftersom deras text mest påminde om ett tal hållet av miss USA. Mycket fluff och väldigt lite faktiska uttalanden.

Det var lite som att välja mellan att skjuta sig i höger eller vänster fot, men vi blundande och bestämde oss för Centerpartiet. Valet satte sig dock på tvären i halsen när vi kom till vallokalen och insåg att de personer som lyfts fram i hela Göteborg och som vi därför granskat – inte stod på listan för Göteborg! Det går lite i linje med att Alliansen hade partiledarna nere för kampanj i centrum, i ett val där de har absolut ingenting att säga till om. Men de är kända och jag antar att de lokala valkampanjarna kände sig viktigare så än av att kampanja med regionkandidaterna. Men det är likväl, inte riktigt men lite, som om EUs ledning var med och kampanjade inför ett svenskt riksdagsval. Det är klart att man kanske får mer uppmärksamhet av vissa namn på affischerna. Jag vet inte hur mycket det spelade roll att affischnamnen till stor del var relativt unga kvinnor, men det ger ett riktigt pundigt intryck att föra fram människor som inte ställer upp i valkretsen.

Generellt så kändes valet väldigt mycket som många olika grepp att få folk att rösta, men inte som att de politiska förslagen var särskilt substantiella eller några egentliga försök att klargöra prioriteringar.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om omval, Västar Götalandsregionen, Göteborg, politik, kommunikation, valkampanj

1. Fascismen förknippas ofta med en massrörelse, elitstyre, och meningen är att individen är underställd statens behov

Jag börjar luta åt att Sverigedemokraterna i riksdagen är något av det bästa som hänt. Ja självklart inte för att jag sympatiserar med dem, men för att deras medverkan riktar ljuset på att det allmänna antagandet att Sveriges stat är god och att svenska politiker, genom sitt demokratiska uppdrag är goda, är felaktigt.

Vare sig stat eller politiska representanter är godare eller ondare än vad människor är mest.

Våra offentliga institutioner och dess regler måste vara utformade efter antagandet att våra representanter inte är goda, att de felar och att de har egna agendor.

Idag lyfts migrationsdomstolen fram men tidigare har nämndemannasystemet diskuterats.

Problemet är alltså inte att det plötsligt finns människor med misshagliga åsikter. Det har det alltid gjort, även om man inte gärna definierar sig själv eller sina vänner/kollegor som varandes en. Problemet är, och har alltid varit, att människor utses på grund av sina åsikter, eller statistiska kvalifikationer. Kön, ålder, partipolitisk tillhörighet etc.

I en domstol skall man arbeta för att man har relevant kunskap och kompetens – det vill säga att tolka lagar och regler. Man skall inte fylla en stol för att man är politiskt aktiv, för då kommer vi få den typen av godtycke som människor nu reagerar över. Med rimliga och kloka regler, skall det inte spela någon roll om den dömande är rasist, för den dömande skall inte väva in sina åsikter eller någon allmän åsiktsströmning, utan döma utefter lagen. Det faktum att vi frångått den principen är vad som orsakar problemen med Sverigedemokraterna.

Inte att misshagliga åsikter fått ännu en gruppering i riksdagen, en som inte vunnit etablissemangets godkännande än.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sverigedemokraterna, demokrati, lekman, nämndemannastystem