Jag är en stor skeptiker när det gäller “vi gillar olika”-kampanjen. Min erfarenhet är nämligen att svenskar inte alls gillar olika, de skulle bara vilja gilla olika. Kanske. Om olika är som det vi har nu.

Hur skulle du till exempel reagera om du träffade en familj där barnen får smaka alkohol hemma? Kanske till och med får lite utbildning i viner? Ja eller öl för den delen? I svenska skolan i dag pågår en likriktningskampanj med metoder som liknar mobbing bland föräldrarna. Föräldraföreningen driver en kampanj där föräldrarna förmås att skriva avtal, bland annat om att inte servera alkohol hemma. Avtalet skall accepteras i sin helhet, trots att jag förstått att det innehåller klara inkonsekvenser och inte direkt bygger på forskningsresultat. Det anses att om en familj avviker från detta så sviker de övriga och jag har hört mer än en familj som skrivit på, för att man var rädd för att själv bli utfryst eller för att barnen skulle bli det.

Nå hur många av dessa föräldrar som pressar andra till ageranden de inte tror på har skrivit under vi gillar olika?

Idag skriver Dilsa Demirbag-Steen om religion kontra diskrimineringslagsrtiftningen (t.ex. så har vare sig judar eller katoliker kvinnliga präster). Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, antingen är hennes slutsats att religiösa organisationer inte borde få del av statliga medel för att de inte lyder under diskrimineringslagstiftningen i vissa aspekter, men skall hon vara konsekvent så borde slutsatsen bli att religiösa organisationer över huvudtaget inte bör få utforma sin religion på ett sätt som strider mot svenska moraluppfattningar (diskrimineringslagstiftningen).

Håller du med om Dilsa D-Ss synpunkter? Är du med på vi gillar olika kampanjen?

Att gilla olika är inte lätt. Det finns en herrans massa knasiga människor med underliga åsikter ute i världen. Men jag tycker att det är just deras rätt. Det är det som är att vara olika.

Därför läser jag artikeln om Rayan Abdel Rahman som nekades praktik på en frisersalong på grund av sin huvudduk och jag upprörs över att salongsägaren tycks ha uppfört sig väldigt otrevligt, men jag kan för mitt liv inte uppröras över att vederbörande inte vill ha frisörer/praktikanter som bär huvudduk, lika lite som jag tror att vederbörande vill ha en skallig frisör. Vilket någon helt annan visserligen kan tänka sig. Det har inte med religion, kultur eller någonting annat att göra än att de flesta kunderna ser personalen som reklampelare. Går jag in på ett parfymeri/sminkaffär och personalen badat i doftprodukter och är hårdspacklade så går jag ut. Precis som jag skulle göra om de vore osminkade. Jag vill att personalen skall tro på det de gör och jag vill kunna bedöma deras smak och omdöme. Jag skulle sannolikt dra mig för att handla kläder av en klädförsäljare som var klädd i arbetsoverall, lucialinne, kaftan eller någonting annat liknande.

Det är ingen absolut lag, men jag tror att många fungerar så. Känner man personen från början så är saken kanske annorlunda.

Hur som så är min poäng att det där med att gilla annorlunda bara gäller vissa. Att vara pastor Green är att vara annorlunda. Man behöver inte gilla honom eller hans ståndpunkter, men man behöver gilla hans rätt att vara _ANNORLUNDA_. Man kan tycka en del om salongägarens beteende precis som om föräldrarnas som undervisar sina barn i viner och låter dem pröva, men det är deras rätt att vara annorlunda än dig. De enda som i min text ovan inte är ok, i mitt tycke, Demirbag-Steen som tycks vilja likforma även människors religiösa liv samt de föräldrar som med sociala påtryckningar tvingar folk att inte vara sig själva, förhindrar dem att vara annorlunda, för det är det enda beteendet går utöver andras rätt att vara just annorlunda.

Att gilla olika kräver en del. Trygghet, självdistans och öppenhet. Det är någonting annat än att trycka på den knapp det.

Läs även andra bloggares åsikter om olikhet, tolerans, samhälle, religion, skola

Religionsfriheten är en i svensk miljö intressant fråga. Å ena sidan har vi en stat som helt ogenerat går in och diskuterar vad ett av samfunden bör ha för religiösa tolkningar och på politisk grund även kandiderar till samfundets högsta beslutande organ för att styra det.

Å andra sidan är religionsfriheten när det gäller annat än den forna statskyrkan något som “respekteras”in och långt vidare än vår lagstadgade religionsfrihet medger.

Läser en intressant artikel i SvD där en kvinnlig muslim processar för rätten att bära niqab under undervisning och praktik under barn- och fritidsprogrammet (och får man förmoda efterföljande anställningar) medan en annan kvinna processar för rätten att slippa muslimska regler i klassrummet, vilka bland att fört med sig att kvinnor först placerats bakom skärmar i klassrummet, där efter “enbart” placerats längst bak, inte tilltalas före männen och inte tillåts ingå i grupparbeten tillsammans med männen.

Nå den svenska religionsfriheten formuleras i regeringsformen (2 kap 1§ 6.) så här:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Det innebär att du i ditt inre har rätt att tro på vad du vill, att du i ditt hem har rätt att utöva din religion (så länge den inte inskränker andra människors rättigheter) och att tillsammans med andra träffas för gudstjänst eller motsvarande. Det innebär inte att staten eller det allmänna är skyldig att tillförsäkra dig en plats att be på, det innebär inte att du har rätt att låta din religiösa tro inskränka andras existens och det innebär för offentlig verksamhet att den skall vara fri från religiösa inslag och på det sättet tillgänglig och lika för alla.

Jag vet inte var denna räddhågsna, korkade feghet kommer från – men det skulle inte förvåna mig om skolan snart bygger särskilda rum med rökkanaler så att Ku Kux Klan-medlemmar kan ägna sina raster åt att bränna kors, klasser inte bara skiljs åt på könsmässig grund, utan baserat på ras och varför inte baserat på sexuell läggning? Inte skall väl katoliker behöva gå med sodomiter eller unga livspillare i form av flickor som genomgått en abort eller går på preventivmedel?

Nå vad staten anbelangar och därmed även dess verksamhet så har alla samma rätt att existera och åtnjuta dess tjänster – den som inte kan göra det i sällskapet av andra har själv gjort ett val och sagt nej tack till det erbjudandet som verksamheten utgör.

Om det borde det inte i ett modernt och demokratiskt samhälle 2010 år efter vår tideräknings början inte vara ett djävla snack.

Religion är en privatfråga som medmänniskor inte skall belastas med, så länge de inte besöker ens hem eller troslokal (och då menar jag inte byrålådan i sovrummet). Det är den rätt vi är tillförsäkrad, att i det privata inte störas av statens inblandning eller förbud i vår utövning – inte att få vår vilja tillgodosedd på andras bekostnad.

Själv tillhör jag religionen som tillber män, choklad, champagne och vackert hantverk så all offentlig verksamhet som inte vill kränka min religion måste bestå av stora delar högkvalitativa objekt från samtliga 4 grupper.

Och med det lämnar jag er med denna gamla goding – och var så säker – i det Blomqvistska huvudet är det inte män som uppskattar niqab, kvinnor bakom skärmar och som inte vill bryta åsikter och tankar med oss från det starka könet som regnar över världen i denna hyllningslåt, utan snarare är det den typen av män man tvättar ur sitt hår, om man haft oturen att få dem där!

(negativa respektive positiva rättigheter)

I samband med skolavslutningarna så var det en hel del diskussioner om skolan och religion. Diskussionen är välgörande för det är viktigt att vi håller en tydlig rågång mellan tyckande och troende å ena sidan och vetande å den andra.

Nu har jag svårt att se hur en kyrka som lokal är ett problem. Men det religiösa är det förstås. Men då mer i utbildningen än i skolavslutningsceremonin. När någon av en annan tro än min hälsar mig med Guds fred, vill be en förbön eller på annat sätt omfatta mig den omtanke som får religiösa uttryck så säger jag tack och blir glad. Någon ville mig väl och det tar jag fasta på. Hade jag gjort valet att inte tro så hade skadan inte varit värre än att några innehållslösa ord passerade mina öron och återigen en dos omtanke, även om den uttrycks på ett annat sätt än en atteist skulle valt.

I andra sammanhang har jag dock kommit i kontakt mer uttryck för tron, där den sociala normen är inte att jag skall tolerera utan acceptera och ta till mig. Det har framförallt varit u utbildningssammanhang. I skolan fick vi på samhällskunskapen lära oss fakta som jag visste var fel, framförallt om arbetarrörelsen. De socialdemokratiska värdenormerna vävdes in i utbildningen. På universitetet fortsatte det, den politiska vinklingen formulerad som fakta. Sakta men säkert började också något att inkluderas vars existens i utbildningen idag skulle göra att jag inte å nyo skulle välja samma utbildning – könsmaktsordningen. Den är en grund för den genusprofil som allt på LiU har.

Könsmaktsordningen är inte ett utslag av vetenskap, den går inte att mäta eller väga, att bevisa eller motbevisa. Men den finns överallt. Som Gud i religiösa sammanhang. Själv har jag som ateisterna kommit fram till att jag inte tror. Könsmaktsordningen bygger på premissen att grupper kan tillskrivas egenskaper och handlande, vilket inte är något konstigt för den som betraktar världen ur ett kollektivistiskt perspektiv. Könsmaktsordningen är också som all marxism byggd på konflikt, att den enes bröd är den andres död. Jag anser inte att grupper kan tillskrivas egenskaper eller ageranden, annat än om vi talar om organisationer som genom formella beslut enats om ställningstaganden. Jag tror heller inte på konflikt som drivkraft för samhället, tvärt om betraktar jag den som ett utslag av en osund och ohälsosam världsbild och som jag framförallt inte finner någon logisk grund för. Men likväl förväntas jag acceptera könsmaktsordningen som faktum, att samtliga utbildningar vid Linköpings universitet idag skall genomföras med ett genusperspektiv som bygger på könsmaktsordningen.

Nog behöver vi skilja vetenskap och tro åt i utbildningssammanhang, men det är knappast skolavslutningarna i kyrkan som är problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, utbildning, genusvetenskap, religion, könsmaktsordning, vetenskap

Jag är nedstämd för jag har precis läst att Biskop Bertil (Gärtner) gick bort igår. Jag kände honom inte, men jag har en mycket positiv bild av honom efter att ha lyssnat till honom under SSBs öppna dag under flera år och läsande av några av hans tankar. Jag är nedstämd därför att han var en människa med såväl skärpa, värme och integritet. Respektingivande i ordets sanna bemärkelse. Men jag skall kanske börja i en annan ände.

Igår tillbringade jag en stund av förmiddagen på balkongen med senaste numret av Neo. Artikeln om “Murarnas mytologi” (PDF) av Wendy Brown. Hon skriver om alla de murar som byggs mellan människor runt om i världen för att skydda några och hindra några från att vara med. Hon skriver om hur de flesta murar alls inte fyller sitt syfte ens nästan och hur medvetna politikerna är om det, men hur byggandet har ett annan syfte än det uttalade. Att visa på politisk handlingskraft.

Men hon skriver också om de faktiska effekterna av murarna. Människor som hålls separerade från varandra förstås, men också den påverkan de har på människors mentalitet och syn på varandra. Hur de bidrar till demoniseringen av medmänniskor.

Och det här accepterar politiker, därför att de vet att murarna också får medborgarna att uppfatta dem som handlingskraftiga. Människor ser ett problem och vill att någon gör något och när något är gjort så spelar det egentligen ingen roll om det hade effekt. Lite som ett småbarn som slår sig och får ett plåster, inte för att det gör någon nytta, utan för att det känns bättre.

Mitt ogillande för den sortens agerande är starkt och intensivt.

Därför gillade jag Biskop Bertil och den del av kyrkan han återfanns i. De tycker inte som jag med nödvändighet, men de accepterar inte den inriktning som gör saker för syns skull. De står fast vid det de uppfattar är rätt och ger önskad effekt och de gör det med respekt. För uppriktigt sagt, i få sammanhang hittar du så mycket respekt och tollerans. Det är en milsvid skillnad på sak och person, vilket alls inte kan sägas vara standard i den “tolleranta” och politiskt korrekta delen av kyrkan.

När jag läser runt om människors tankar kring Biskopens bortgång så hittar jag en artikel av Maciej Zaremba som behandlar den splittring av Svenska Kyrkan som ofta uppfattas handla om ämbetsfrågan (om kvinnliga präster är i enlighet med bibeln, eller ej), men som egentligen handlar huvudsakligen om någonting helt annat, nämligen sekulariseringen av kyrkan. Men artikeln beskriver också om Biskopen och kvinnoprästmotståndarens relation med Margit Sahlin, Sveriges första prästvigda kvinna:

“Tack för att jag fick komma. Ni är snart de enda på den sidan som bjuder in mig”, säger Bertil Gärtner. Inbjudaren är Margit Sahlin, grundaren av Stiftelsen Sankta Katarina, en av kyrkans få intellektuella vattenhål. Där står de alltså, och tittar nästan ömt på varandra, två vithåriga präster, och själva emblemen för kyrkans splittring. När jag senare möter Gärtner i Onsala brister han ut i lovord över teologen Sahlin. Men skulle han samarbeta med henne? “Javisst, hon kunde bli kyrkoherde och jag hennes adjunkt.”

Och Margit Sahlin säger: “När det gäller teologi och kyrkosyn har jag mer gemensamt med Bertil Gärtner än med många nya feministpräster.” Hon menar att för alltför många har könet blivit väl så viktigt som kyrkan. Hon beklagar “den andliga misären” och hon begråter splittringen. “Synoden har tagit hand om många av de frommaste kristna.” Margit Sahlin är långtifrån ensam om sin hållning. Den massmedialt tacksamma könsfrågan skymmer en långt viktigare konflikt mellan två kyrkosyner.

Artikeln behandlar också ämbetsfrågans grundinflammation:

Den kanske största olycka som drabbat kyrkan var när frågan om kvinnligt ämbete kom att sammankopplas med striden om vad kyrkan borde vara. Beslutet att prästviga kvinnor fattades nämligen inte av kyrkan utan åt den. 1957 års kyrkomöte svarade: “Vänta litet, vi måste övertyga varandra” på riksdagens krav. Året därpå, under massiv beskjutning från politiker och medier, sade ett nyvalt kyrkomöte ja till kvinnliga präster. Det var också då kyrkan fick veta att den verkligen var ett statligt inventarium. Kvinnor eller inte var ingen trosfråga, det var en ordningsfråga, som inte krävde teologisk begrundan.

Folkpartisten C G Kilsmo inskärpte i riksdagen att Svenska kyrkan var ett geografiskt och inte ett religiöst fenomen, som han, “inte alls lutheran”, representerade bättre än “det så kallade kyrkfolket”. Detta blev för mycket för socialdemokraten Hans Göran Franck, som fann att demokratin kränkte religionsfriheten. “Det framstår som alltmer orimligt att samhället skall lägga sig i denna kyrkostrid … om vilken religionsuppfattning som är den riktiga.” Det bidrog inte till att stegra respekten för beslutet att det bland tillskyndarna fanns gott om folk som tyckte att religionen var ett gift – men kvinnliga präster ett måste.

Egentligen, menar professor Bertil Albrektsson i Bibelkommissionen, var denna hantering en förolämpning mot både kvinnorna och kyrkan. För den som tar kristendomen på allvar hade det krävts en djup och lång debatt inom kyrkan, i vars ände Paulus berömda passus om att kvinnan bör tiga i församlingen – och en del annat – borde ha placerats i förrådet för historiska egenheter. I stället blev – med viss förenkling – kvinnas inträde i ämbetet en enkel följd av regeringens beslut att jämställa de statligt anställda. Och för många bland kyrkfolket – en övertydlig demonstration av kyrkans sekularisering.

Nu skall det sägas att somliga, bland dem Margit Sahlin, hävdar att denna debatt faktiskt ägde rum. Frågan har varit aktuell sedan 1938. Andra anser att den aldrig gick på djupet. Men jag tror inte att man förstår segheten i motståndet utan att åtminstone se det i detta perspektiv. Granskar man Synodens argument finner man på sina håll äkta bokstavstro, men hos de flesta desto mer av tradition eller ekumeniska våndor, och allra mest bitterhet över formerna för detta och efterföljande beslut. Det blev ju inte bättre av att kyrkopolitiker också i fortsättningen uppvaktade staten för att få hjälp mot sina motsträviga präster och – icke att förglömma – mot sina församlingar.

Så kom det sig att samma kyrkopolitiker som i Engbergs efterföljd önskat “avkristna” kyrkan och som 1999 utestängde biskopar från rösträtt i trosfrågor lyckades framstå som garanter för jämställdheten. På ett förvänt men begripligt vis har fortsatt motstånd mot kvinnliga präster blivit en stående protest mot sekulariseringen av kyrkan. Det är inte logiskt, men begripligt. Om EU i morgon dag förbjöd älgjakten, kanske även en del djurvänner skulle hylla jägarna som frihetssymboler.

Liberalism för mig är att värna människan. Att vilja ge henne kraft och utrymme att växa och leva sitt bästa liv. Den “medmänsklighet” som på socialistiskt maner skall organiseras av staten och som jag i många fall motsätter mig, tycker jag istället skall utföras av oss – genom att en människa sträcker ut handen och hjälper en annan.

Empati och medmänsklighet kan vara svårt och krävande, men jag anser att det är vår skyldighet och en förutsättning för att vi och våra barn skall ha en bra värld att leva i. Däremot tycker jag inte att världen blir bättre av att staten säger “ok ni bryr er inte om varandra på ett sätt som vi gillar, eller tillräckligt mycket enligt våra mått mätt, så vi gör det åt er”. Att hjälpa en människa gör jag alls inte bara för dennes skull. Jag gör det därför att det är en sådan person jag vill vara, för att det sätter mig i ett sammanhang och gör mig ödmjuk och uppmärksam på andra och för att jag då kanske själv också kan be om hjälp när jag behöver det utan att känna att jag ligger andra till oönskad last. Där staten inte utövar din mänsklighet åt dig, måste du själv utveckla och värna den, på ditt sätt.

Det är därför jag känner mig hemma på SSB-dagen och därför jag röstade på Frimodig Kyrka. Oavsett vad  människor där har för politiska värderingar och om de tycker att det är rätt att kvinnor skall prästvigas eller ej, att homosexuella skall ingå äktenskap eller istället leva med Guds välsignelse så är det genomgående draget eftersträvan att leva så väl som möjligt och att skilja mellan respekten för den skickliga teolog och älskade själasörjare oavsett om denna/e är kvinna eller homosexuell och synen på ämbetsfrågan och synen på homosexualitet.

Instinktivt har jag svårt att tro att Gud skulle neka homosexuella att ingå äktenskap eller kvinnor att bli präster, men jag har full respekt för att de som till skillnad från mig är teologer når en anna slutsats och jag föredrar alla dagar i veckan den som respektfullt sätter sina gränser även om jag inte delar dem, framför den som respektlöst kräver att andra skall överträda sina moraliska eller religiösa gränser och gå emot sin övertygelse för att visa lydnad mot den ideologi och politisk korrekthet.

Vardagstro berättar: Biskop Bertil fick en gång ett pris med följande motivering ”För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå kvar.” och kanske är det egenskaper som många av oss kunde sträva mer efter.

Det blev långt och kanske lite spretigt, men jag hoppas att det belyste min ståndpunkt något.

P.S. Därför tar jag också lite illa upp när kristenheten av liberala anarkister beskrivs föraktfullt och ibland snudd på hatiskt med jämförelser till korståg och fundamentalism. Att dra hela kristendomen över en kam efter att ha läst de utspel som görs i massmedia är som att läsa Expressens kvinnobilaga och sedan tro att man har en rättvisande bild av världens kvinnor.

Biskopen, som på sin blogg presenterar sig enbart med orden: “En pensionerad kyrkans tjänare” skrev dagen före sin bortgång detta.

Några som skriver om Biskop Bertil:
Dag Sandahl
Miriam Wredén Klefbeck
Per Westberg
Vardagstro
SvD, Göteborgsposten, DN, Dagen

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Bertil Gärtner, Biskop Bertil, Religion, Tollerans, Svenska Kyrkan

_{»crosslinked«}

På söndag är det kyrkoval, vilket jag kan tänka mig berör endast ett fåtal av läsarna på denna blogg – men likväl.

Jag tillhör inte liberalerna med religionsfobi, tvärt om tycker jag att religion för mig som självständig och kritiskt tänkande har ett stort värde.
Svenska Kyrkan däremot är politiserad – vilket i en demokrati är en abnormitet, vilket sätter sin prägel på de kyrkliga företrädare som kommer fram¹. Det är inte framförallt de med en gedigen teologisk bildning, som är välrenommerade som själasörjare eller något annat som egentligen har med kyrkan att göra utan verkar främst vara dem med rätt politisk hållning, eller möjligen dem som inte gjort sig farliga på ett eller annat sätt. Och farligt i Svenska kyrkans socialdemokratiska värd är allt som inte är strömlinjeformat.

Nåja, med det sagt. Kyrkovalet står för dörren och det finns ett antal punkter som varit viktiga för mig.

1. Avpolitisering av kyrkans valsystem. Det finns flera som tycker att partierna skall ur kyrkan. Folkpartiet, som slutade kandidera vilket fick deras kyrkligt aktiva medlemmar att starta Folkpartister i Svenska Kyrkan (FISK) som idag fungerar som ett av Folkpartiets nätverk vid sidan om kvinno-, gay- och ungdomsorganisationer. Inte så partilöst.

   Det finns de som kandiderar utan politisk tillhörighet POSK (Politiskt obundna i Svenska Kyrkan): Härligt identiteten grundar sig inte på samhörighet, utan på vad man inte är. I den församling där jag bor kan man välja mellan POSK eller Sossarna. Vart vare sig de ena eller andra vill teologiskt är inte gött att veta.

2. Kyrkan skall bygga på teologi och tro och rimligen bör man då rösta på några som säger var de står i de frågorna. De enda som jag hittat är Frimodig Kyrka.
3. Tollerans. Kyrkan är inte en plats för tollerans. Det är politiskt korrekt, eller det är fel. Detta är något som framförallt drabbat de som står för de värderingar som kyrkan själv stod för för en stund sedan (Frimodig Kyrka). Det absurda i sammanhanget är att det är svårt att finna en tollerantare grupp än just den som av de politiskt korrekta inte tollereras men bespottas för sin intollerans.

Jag håller inte nödvändigtvis med om allt som Frimodig kyrka tycker, men en del, men jag föredrar en kyrka som står för sig själv och som inte tycker som jag, framför en som tycker som alla, men mest politikerna. Det räcker för mig att de 1 kommer att kämpa för avpolitiserandet och 2 teologiserandet av kyrkan och att min röst inte stöder partisystemet. För lika absurt som det är med religion i politiken är det med politik i religionen!

Den dag som det finns flera grupper som kandiderar på temat religion är det inte otroligt att jag hittar en som matchar mina värderingar bättre, eller inte. Vi får se.

På söndag kommer jag i alla fall att rösta enligt principen, mer religion och mindre politik i kyrkan.

Där till vill jag tillägga att SvKs info-avdelning är muppar. Först börjar de skicka pressmeddelanden som jag inte bett om och utan förklaring, sedan skickar de dem med öppen sändlista och slutligen har inget av dem ännu innehållit någonting nyhetsvärdigt. Kan någon erbjuda dem Mediakurs 1a?

Läs gärna Lars B Stenström här och här.
Och Dag Sandahl här och här.
Och Johan Ingerö här.

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkoval, Frimodig Kyrka, Religion, Svenska Kyrkan

1. Och till er glada som kandiderar politiskt för att avskaffa det politiska systemet – det är ungefär lika smart som när Federley/Johansson köpte FRA-dealen för att fortsatt inflytande. Vissa frågor kräver att man inte spelar med utan sätter ned foten!

Jag har filosoferat över ett sammanhang och jag skulle vilja ha lite feed-back och kritik på det hela…Det här är del ett. När jag fått ihop de generella tankarna som behandlar hur man finner lycka så skall jag visa er den kanske aningens förvånande del 2.

Vad är meningen med livet?

Livet kan syfta till många viktiga saker, men jag menar att den yttersta anledningen till att vi väljer att leva är att vi eftersträvar lycka och möjligheten att lyckas.

Hur når vi lycka?

Det är förstås individuellt, men om man läser såväl religiös som filosofisk litteratur så finns det vissa gemensamma nämnare. Jag håller mig här till religioner och filosofier som syftar till din lycka, inte samhällets eller Guds.

Acceptans av ansvar

Det är du som genom dina val väljer utveckling. Men inte bara valen per se skapar välbefinnande utan också acceptansen av din egen kontroll.

Blicken mot ditt inre.

1. Finn dina värderingar och lev efter dem. Var sann, både mot dig själv och andra.
2. Har du problem med din omvärld så rekommenderas även då introspektion. Är det jag som gör någonting som får människor att agera på ett visst sätt? Hur påverkas omvärlden av mina rädslor och förutfattade åsikter? Om jag finner en situation obehaglig – hur kan jag påverka den till det bättre? Att genomskåda sina rädslor och möta dem är vanliga råd.

Kärlek för dig och omvärlden

Bemöt dig själv och din omgivning med kärlek. Håll i tanken att vi alla är lika viktiga/delar av samma världsallt etc och försök att förstå din omvärld snarare än att kritisera den.

Alla felar vi ibland, men förbättring nås sällan genom att människor döms.

Vad har jag missat eller fått till fel?

I likhet med Petra Mede som bytte både klänning, religion och mycket annat mellan melodifestivalslåtarna, så funderar jag på att byta parti mer regelbundet.

Idag är jag tveklöst Kristdemokrat. Riksdagen ägnar dagen, fram till klockan 13, åt att diskutera ny samlevnadslagstiftning.

Medan kristdemokraterna föreslagit en helt civilrättslig samlevnadsbalk, där kyrkan förlorar sin myndighetsutövende funktion, men vi å andra sidan får behålla religionsfriheten utan Reinfeldtska eller Ohlyska inslag så går resten av Alliansen på en linje att äktenskap gäller för andra och som det ser ut så kommer Svenska kyrkan och resten som behåller vigselrätten att tvingas viga alla utan undantag.

Kyrkan skall bortse från religionen och lyda det enda hållbara budet – Politisk korrekthet är din enda gud!

Läs också Projo

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Religionsfrihet, Alliansen, Kristdemokraterna, KD, Samlevnadsbalk, Giftermålsbalk

Läste i morse Sanna Raymans text om katolska kyrkan och exkommuniceringen av de vuxna kring en våldtagen flicka som medverkade till en medicinskt nödvändig abort.

Det är sällan man har nöjet att läsa något så balanserat.

Religion är religion och lag är lag, så länge de inte krockar så samexisterar de och när de krockar så vinner lagen.

Men uppenbarligen räcker inte balans, för känslorna har gått höga i kommentarsfältet. Allt från människor som vill påpeka det sakfel som ursprungligen fanns om att det var flickan som uteslöts ur kyrkan, till människor som vill kritisera katolska kyrkan för motståndet mot preventivmedel som socialt oklokt till människor som anser att förståelse för katolska kyrkan är orimligt.

Jag är ingen stor vän av katolska kyrkans syn på preventivmedel eller abort, men skall man kritisera den så får man nog göra det i relation till dess egna mål och värderingar. Att kyrkan står för saker som inte är socialt praktiskt eller effektivt är kanske inte så konstigt när det inte är det den eftersträvar. Att kyrkans ställningstaganden inte är pragmatiska och praktiska beror nog på att vad de försöker göra är att uttolka sin guds ord, inte att fungera som politiker.

Kyrkan har sina åsikter och värderingar, precis som många organisationer har det. Anser man att man har rätt så försöker man påverka alla omkring sig – det faller sig väl ganska naturligt – oavsett om man är folkhälsoinstitutet, facket eller katolska kyrkan. Det är inte enkom deras fel att de försöker påverka oss andra, det är vårt ansvar att se till att skapa lagar som gör att lagstiftningen inte styrs av tro och religion oavsett i vilken form den dyker upp.

Så sluta upp med att hata påven och se till att han och hans gelikar blir lagstiftningsmässigt ofarliga istället. Och ge Sanna en klapp på axeln för att hon förmår resonera kring ett känslig fråga utan att ställa sig i vare sig det ena eller andra extremlägret.

Läs även andra bloggares åsikter om katolicism, abort, lag, religion

the tough get going?

Man skulle kunna tänka sig att i dessa dagar när svenska kyrkan torde stå inför rätt mastiga utmaningar, så som att få fram en ordning för könsneutrala vigslar när nya äktenskapsbalken träder i kraft, och detta trots att man sannolikt inte berett frågan och beslutande organet kyrkomötet (motsvarande Sveriges riksdag) inte sammanträder innan lagens ikraftträdande, så skulle ärkebiskop Wejryd vara fullt fokuserad på kyrkan.

Man skulle också kunna tänka sig att de rykten som sipprar ut från politikens boningar om att politikerna gärna skulle vilja lägga sig i kyrkans rätt att leva i enlighet med sin religion och istället ålägga den att leva enligt PK-hetens lära skulle orsaka den gode biskopen lite huvudbry. Kanske till och med förmå honom att ta sig ton.

Att förklara begreppet religionsfrihet, att förklara kyrkans ståndpunkt kanske också att föra en teologisk diskussion kring äktenskapsbegreppet.

Något av en kombination mellan att försvara kyrkan och religionen och att sätta svenska kyrkan på kartan i svenska folkets medvetande.

Men kanske är det så att Ärkebiskopen inte misstycker till politikernas inblandning? Kanske slapp han nu för egen kraft föra Svenska Kyrkan dit han ville att den skulle gå och statens inblandning i kyrkan vägs kanske upp av kyrkans vilja att blanda sig i statens politiska frågor?

Ja hur som helst, äktenskapsbalkens påverkan på kyrkan sägs inte mycket om, men däremot ger sig ärkebiskopen på lätt tvivelaktig faktagrund in i klimatalarmismens debattfåra.

Jag får en känsla av att jag och Anders Wejryd inte är helt överens. Om så mycket.

Bloggar.se politik, religion, Anders Wejryd, klimatalarmism, ärkebiskop

Det här med Halal-TV och handskakandet har väckt mycken debatt.
Själv tycker jag inte att det är lätt, men fann till min lättnad att Sanna Rayman på svenskans ledarblogg sammanfattat mina åsikter till punkt och pricka.

Tack för hjälpen!